Man kan fundera över hur svensk skola hade sett ut om inte kommunaliseringen hade skett, eller om reformen hade rivits upp 1991.

De borgerliga partierna var ju klart emot – ändå rörde de inte vid beslutet när de kom till makten. Antagligen för att de var så upptagna med sin egen friskolereform. Men hur hade det sett ut om vi hade haft en statlig skola + en friskolereform? Om inte det offentliga skolsystemet hade varit utspritt i 290 kommuner? Jag tror faktiskt att det hade haft en mycket mildrande effekt på de negativa förändringarna i skolsystemet. Det är viktigt var makten i skolan finns någonstans.

Bengt Göransson var skolminister innan Göran Persson. Han var uppenbarligen orolig för konsekvenserna av en kommunalisering och bromsade reformen. Det är troligt att Göran Persson blev handplockad av Ingvar Carlsson för att – kosta vad det kosta ville – genomföra reformen. Bengt Göransson har uttryckt att det mest olyckliga med kommunaliseringen var att makten inte hamnade där de hade tänkt.

De hade tänkt att makten skulle komma närmare medborgarna men framförallt att skolans rektorer och lärare skulle få mer makt över skolan. Men så blev det inte. För makt kommer inte av fromma förhoppningar, makt kommer av var beslut kommer att fattas, vem som har rätt att fatta dem, och i det här fallet hamnade den makten i kommunledningarna.

Tidigare hade beslut visserligen fattats långt från lärarna, men då i en regelstyrd och professionell skolorganisation. Nu hamnade beslutsmakten i händerna på människor som i många fall inte visste mycket varken om skolans nationella uppdrag eller brydde sig om det.

Samtidigt togs det regelverk bort som de professionella i skolan kunde ha använt för att freda sin profession. Det ersattes med målstyrning och förändrade arbetstidsavtal med mera. Nu kunde inte längre en lärare säga att hen inte skulle undervisa fler elever eller att eleverna hade rätt till halvklasslaborationer eller vad det nu kunde vara. Makten att definiera vad lärarna skulle göra och förutsättningarna för det hamnade helt på en nivå utanför skolans professionella organisation.

Jag har funderat lite över om det finns något parti som nu egentligen har tänkt förändra något av den här grundläggande maktstrukturen i skolan. Det är prat om ordningsbetyg, om mindre klasser och om att ”satsa på lärarna”. Det är svårt att urskilja var de olika partierna och blocken skiljer sig åt. Det finns minst två partier som säger sig vilja förstatliga skolan, men det ena av dem har haft stort inflytande i utbildningsdepartementet i åtta år utan att tagit ett enda steg i den riktningen.

Jag tror alla partier är eniga om att läraryrkets status måste höjas (fattas bara annat när den självupplevda statusen är lägst i hela OECD!). Men egentligen finns det bara ett förslag som jag har sett som skulle kunna innebära en riktig och reell maktförskjutning i skolan. Och det är Miljöpartiets förslag om ordinationsrätt för lärare när det gäller särskilt stöd. Det är ett förslag som till exempel Lärarförbundet drivit länge (äras den som äras bör).

Varför är det förslaget kanske både riktigt och viktigt? För det första skulle det innebära en tydlig maktförskjutning i riktning mot de professionella i skolan. Istället för prat om läraryrkets status och vikten av en profession, ges den legitimerade kåren med det ett genuint förtroende och lite verklig makt. Det skulle innebära en oerhört viktig signal från samhället om att den nedmontering av läraryrkets autonomi och status som vi sett under en lång följd av år nu är ett avslutat kapitel.

För det andra skulle det stärka lärarkårens motståndskraft mot otillbörlig påverkan. Det är när man får förtroende som man kan växa och ta ansvar. Detta gäller i hög grad en profession. Det är av vikt att professionen är självständig och stark för att till exempel betygssystemet ska fungera. Lärarkårens etik och ansvarstagande är själva grundpelaren i ett fungerande skolsystem. Med mera makt stärks kårens professionella identitet och vilja till ansvarstagande.

Ett av de viktigaste skälen för ordinationsrätt för lärare är för det tredje att vi nu har en fruktansvärt godtycklig situation där stöd till elever varierar från huvudman till huvudman och från skola till skola. Brister i att ge stöd till elever är också en av de vanligaste anmärkningarna från Skolinspektionen.

Nu är det absurda att den enda som i dag kan överklaga beslut om särskilt stöd är en vårdnadshavare. Denne måste då ha både kunskap och ork nog att överklaga beslut och kan komma att kämpa mot en kommuns välbetalda advokater för att barnet ska få rätt till stöd.

Det är självklart att den person som dagligen ser elevens behov och som också har både utbildning och erfarenhet att avgöra detta också bör ha rätten att ordinera stödundervisning. Det ska sedan vara huvudmannen som ska ha bevisbördan att visa att barnet inte behöver det stöd som läraren uppfattar. I dag har en lärare i en sådan situation ingen som helst makt och kan bara uppmuntra föräldrarna att kämpa. Detta kan utan tvekan vara en anledning till den ökning av diverse diagnoser som vi ser. Föräldrar söker diagnoser för att få stöd (och är ibland påhejade av lärare och rektorer i detta).

De invändningar som finns mot ett ordinationssystem är en oro för att lärare ska skjuta ifrån sig sina egna problem samt en oro för skenande kostnader. Ett system med ordinationsrätt måste naturligtvis byggas upp på ett klokt sätt, men jag är övertygad om att man kan sätta ihop ett sådant system som också fångar upp eventuella problem. (Jag menar – om man kan skruva ihop ett helt extremt system med fri etableringsrätt, skolpeng, skolval och vinster och tro sig kunna hålla ihop det med en Skolinspektion så är detta en baggis…)

Och vad skulle problemet vara om en ”dålig” lärare vill skjuta ifrån sig sitt problem genom att ordinera hjälp istället för att på egen hand förbättra sin undervisning eller metodik? Det är väl i så fall alldeles utmärkt! Om någon signalerar att hen inte klarar av situationen är det en oerhörd fördel. Det är ju eleven som är den viktiga här!

Det spelar ingen roll om stödet behövs för att läraren är ”dålig” eller för att elevens behov är så stora. Det är barnets behov som ska styra insatsen från skolan och huvudmannen.

Diskussionen om skenande kostnader kan vi ta när vi ser att ordinationsrätten har gjort att det inte längre är 13 000 barn per år i Sverige som inte får gymnasiebehörighet och när vi ser att svenska barn läser lika bra som barn i andra länder.

Det är väl ingen som tror att återställaren för svensk skola kommer att bli billig?

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Kommentera

Nu vill väl alla prata om tidiga betyg (som jag tycker är en ickefråga) och bedömningsstöd i årskurs ett (som jag tycker är jättebra) men låt oss istället dröja en stund vid en annan för professionen väldigt viktig fråga: den svenska lönebildningsmodellen.

Svensk skola är ju unik på så många sätt nu. Vi är det land som fallit mest av alla länder i alla Pisa-mätningar. Vi har ett unikt decentraliserat skolsystem, där vi också snart är helt ensamma i vår combo med fritt skolval, nästan fri etableringsrätt, vinstintressen och skolpengssystem. Vi är också det land där flest lärare vill byta jobb och där lärare anser att deras yrke har lägst status i undersökningen Talis.

En annan sak vi är unika på, men som inte diskuteras så mycket, är vår lönebildningsmodell för lärare. Jag nämnde den lite kort här i bloggen den 8/8.

Jag är inte helt säker på att det jag skriver nu kommer att ha lämna några som helst spår hos dig som läser det. Vissa saker är en läsekrets helt enkelt inte mogen för. Och det är inte menat på något sätt nedsättande, det är bara kognitionspsykologi. När man presenteras för något vars referensramar ligger långt utanför ens vardag är det inte lätt att ta till sig det.

(Det är det som även gör att ingen hör när någon person tidigt i ett möte säger en bra lösning på ett problem. När hela gruppen har vänt och vridit på problemet ett tag så är det inte sällan någon annan som säger samma sak och alla tycker det är bra och den sistnämnda får äran av att kommit på en bra idé. Det finns en kvinnlig näringslivschef som har beskrivit hur hon, när hon tidigt i möten får en bra idé, sjunger tyst för sig själv: ”Lilla snigel akta dig, akta dig…”. Detta för att påminna sig om att vara tyst till dess hennes (manliga) kollegor är mogna för hennes lösning… Men detta var en utvikning från ämnet… 🙂 Tillbaka!)

Jag var häromdagen på ett seminarium med Johan Wennström som handlade om hur läraryrkets status underminerats både från vänster och höger. Jag kan rekommendera hans lilla bok När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen.

En av de saker jag reagerade starkast på var inte det han sade om läraryrkets status, utan när han i början av seminariet lyfte frågan om vilken signal samhället skickar ut när man har individuell och prestationsbaserad lönesättning av lärare.

I dag kan tack vara förstelärareformen den situationen uppstå att i klass A sitter en skara elever och undervisas av en lärare vars undervisning av skolledning (och huvudman) anses vara värd 25 000 kronor i månaden. I klass B undervisas en annan skara elever av en lärare vars undervisning värderas till 40 000 kronor i månaden.

Hur i all sina dar förklarar huvudman och rektor för föräldrarna i klass A att de ska undervisas av en så mycket sämre värderad lärare? Om vi översätter det till kirurger. Om man ger dem betalt efter hur lyckade operationer de gör. Vem ska opereras av kirurg A och vem av kirurg B?

Att det ska vara så här verkar fackföreningar och hela samhället köpt utan en verklig diskussion kring vad det innebär för lärarkåren och för likvärdigheten i skolan. Det är fascinerande att så här ser man inte på de här frågorna i alla andra länder. För Sverige är unikt med sin modell med individuell lokal lönesättning i allmänhet och inom läraryrket i synnerhet.

OECD ser också problem med den svenska modellen. De skriver i en rapport (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education: SWEDEN, 2011) bland annat att avsaknaden av en mer formellt konstruerad karriärstege gör att skolledare inte gärna använder sig av verktyget som det är tänkt att fungera. De skriver också:

”Det verkar inte finnas en karriärväg för effektiva lärare. Rollen som arbetslagsledare betraktas inte som ett stort steg i karriären och inga andra sådana finns. Det finns ingen karriärstruktur på nationell nivå och det finns få möjligheter till befordran, större erkännande och mer ansvar.

…En annan risk är att lärarna värderas enligt lokala bestämmelser och har individuella karriärer och löner som är helt beroende av lokala beslut. Lärarna är därför helt beroende av den lokala förmågan och viljan för att få en meningsfull karriär som innebär att de ges möjlighet att förbättra sin praktik, där deras professionella utveckling erkänns och kan få större ansvar samtidigt som de utvecklas i yrket. Villkor för karriärutveckling varierar avsevärt mellan skolor och kommuner. Lärarna saknar även möjlighet att få extern eller oberoende validering av deras undervisningskompetens och att denna validering används i skolans förhandlingar om löneökningar. Bristen på extern validering kan också göra lärares rörlighet över kommuner och skolor svårare.”

I en annan rapport  (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education Synergies for Better Learning – an International Perspective on Evaluation and Assessment, 2013) skriver de:

”I ett antal länder undergräver avsaknaden av karriärmöjligheter för effektiva lärare den rollen som lärarutvärdering skulle kunna ha. Skolor och lärare kommer sannolikt att gynnas av en karriärstruktur för lärare, vilket bör omfatta ett antal viktiga steg. De olika stegen i karriären bör knytas till tydliga roller och ansvar i skolan i samband med fastställda nivåer av expertis. Tillträdet till var och en av de viktiga stegen skulle kunna förknippas med formella processer av bedömning genom ett system av lärarcertifiering.”

OECD pekar alltså på avsaknaden av formella nationella meritsteg i Sverige som gör den professionen mer oberoende av en enskild rektors godtycke. Och en karriärstege som bygger på regler som professionen varit med om att bestämma och som bygger på nya roller för den som kliver uppåt i stegen. Så här gör man i de flesta länder och så gjorde vi en gång i Sverige.

Det går nämligen till exempel mycket lättare att motivera för föräldern i klass A att läraren i klass B har 15 000 kronor mer för den läraren har ansvar för att se till att all undervisning håller hög klass och är aktiv i ämnets och undervisningens utveckling för alla på skolan.

Nu har vi haft individuell lönesättning av lärare i ett par decennier och jag tror de flesta är eniga om att det inte har gett vad de som införde systemet önskade. När det nu inte har gjort det verkar mantrat ändå fortsättningsvis vara att ”lönespridningen inte är stor nog”. Det är lite som den övervintrade 68-vänsterns mantra om att den sanna socialismen inte var realiserad ännu.

Det är ett konstigt argument. Jag har skrivit om det tidigare. Det finns inga evidens för att prestationsbaserad lön skapar bättre lärande. Men för att göra det här NPM-inspirerade systemet ännu mer prestationsbaserat skapade svenska staten nyss ännu större belöningspott för lärare i förstelärarreformen. Det intressanta med den är att den inte innehåller några formella kriterier eller förändrade arbetsuppgifter utan bara denna skrivning:

”Legitimerad lärare enligt 2 kap. 16 § skollagen (2010:800), enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 16 b § andra stycket skollagen eller enligt 27 kap. 4 § skollagen, genom dokumentation kan redovisa minst fyra års väl vitsordat arbete med undervisning inom ramen för en eller flera anställningar inom skolväsendet, har visat särskilt god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och ett starkt intresse för att utveckla undervisningen, och
även i övrigt av huvudmannen bedöms som särskilt kvalificerad för undervisning och uppgifter som hör till undervisningen.”

Det handlar alltså om att belöna duktiga lärare. Och reformen innehåller inget av det som OECD efterlyser. Det finns heller inget system för att säkerställa att de lärare som i ett sådant här system tydligt utpekas som ”andrelärare” har en möjlighet att förbättra sig och vad som krävs för det.

Och då kommer vi tillbaka till det exempel som Johan Wennström gav. Vad är det för likvärdighet i ett system där våra barn undervisas av lärare som på grund av en bedömning av lärarskicklighet belönas 15 000 kronor i månaden olika? Tyder inte det på en mycket allvarlig brist i ett skolsystem?

Kanske vi också här någonstans hittar en delförklaring till den brist som vi också hittar i Talis att svenska lärares kompetensutveckling och möjlighet till kollegial utveckling och återkoppling ligger i botten? (jag skrev om detta här)

I Sverige har vi inte valt vägen att höja kompetensen, här tror vi istället på (lokalt godtyckligt fastställda) ekonomiska incitament?

Jag menar inte att man inte kan ha en individuell lönesättning på marginalen. Om det roar rektorer att belöna, om de tror att de har en makt genom dessa små löneförändringar så ok. Jag vet också att det finns huvudmän som skapat system för försteärare som liknar ett steg i en karriärstrappa av den sort OECD efterlyser (jag har skrivit om förstelärare här bland annat).

Men detta bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

Detta är ett viktigt steg för att återställa lärarprofessionen. Jag tror också att vi till slut kommer att landa där när våra svulstiga experiment med New Public Management har tagit slut (det finns tecken på det) och när tron på ekonomiska incitament (typ gamla ackordsarbeten) för professioner med egentligen hög etisk standard har bedarrat och när konsekvenserna av en oreglerad skola har blivit uppenbar också för de som bestämmer.

Men jag är fullt medveten om att jag troligtvis inte kommer att bli lyssnad på, eller sannspådd förrän om kanske tio år eller så… Det känns lite jobbigt för professionen behöver åtgärder snabbt. Men de åtgärderna behöver till skillnad från tidigare regeringars reformfyrverkeri diskuteras och utredas.

Skolpolitik har i Sverige nu för mycket varit som en båtfärd med en ideologiskt förinställd kompass, där vad man kan se, professionellas varningar och sjökortet har ignorerats.

Därför anser jag att vi behöver en verklig svensk skolkommission – och att en sådan bör tillsättas ASAP. 

Kommentera

Den 13 augusti kom en mycket oroande rapport från SBU. SBU betyder Statens beredning för medicinsk utvärdering och de har i uppdrag att utvärdera metoder som används i vården.

Det är i sig anmärkningsvärt att en svensk myndighet har vänt sig till dem för att få en utvärdering av metoder som används på barn med lässvårigheter. SBU kommer fram till att:

  • Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
  • Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Metoderna är otillräckligt utvärderade.
  • Det finns tester som kan förutsäga dyslexi redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bok- stavskännedom har ett samband med dyslexi. Nytta och eventuella risker med sådana tidiga testförfaranden har inte utvärderats i denna rapport. Insatser som riktas mot barn med sådana bristande förmågor innan de får lästräning har inte utvärderats i rapporten.
  • I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses.

Alltså i korthet: Vi vet väldigt lite om vad som fungerar och de metoder vi använder har vi inte utvärderat. Ingen av de metoder som används i Sverige är heller utvärderade. Man tar sig för pannan. Men det är klart – det är ju så vi också gör med skolreformer som drabbar en miljon barn…

Det vetenskapliga stödet för fonem som är den första punkten i SBUs sammanfattning ovan finns för övrigt tydligt redovisad i John Hatties metastudie för den som är intresserad (som nu finns på svenska). Det är alltså ingen okänd metod. Vill man veta ännu lite mer finns det en utmärkt kort genomgång av Tunmer och Arrow i Hatties och Andermans utmärkta antologi International Guide to Student Achievement. Det är en antologi jag varmt rekommenderar för övrigt!

SBUs granskning är naturligtvis en förfärande läsning. Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen? Vad SBU egentligen säger är att svenska skolor och det svenska skolsystemet håller på med avancerat kvacksalveri i stor skala! Men frågan är inte bara varför den evidensbaserade praktiken inte finns på skolorna. Vem har tillåtit skolsystemet att hamna i den positionen?

Hur kommer det sig att inte Skolverket har haft uppdrag, tid och resurser att arbeta vetenskapligt med detta? Nästa man bör undra över är vad akademin har hållit på med? Var finns den forskning som borde ha varit ett stöd för skolor och beslutsfattare i de här frågorna?

Var finns evidensskapandet överhuvudtaget, det vetenskapliga stöd som skulle kunna vara på plats för skolan i sådana här frågor? Var finns den organisation som skulle kunna se till att alla skolor hade tillgång till den kunskap som man skulle behöva? Vem tar ansvar för att alla lärare får fortbildning i det de verkligen behöver?

Professor Stefan Samuelsson säger i DN: ”– Det finns tusentals olika uppfattningar om hur man bäst hjälper barn med läs- och skrivsvårigheter, det är rena vilda västern”.

SKLs Bodil Båvner skriver på bloggen Från 80-100 ”Jag vet inte om ”Vilda Västern” är rätt ord, men klart är att skolorna och lärarna är och har varit utelämnade till sina egna erfarenheter i mångt och mycket. Det gäller inte bara dyslexi, utan generellt i skolan. Det är ett problem. Därför har SKL länge drivit frågan om behovet både av mer praktiknära forskning och ett skolforskningsinstitut som gör den här typen av granskningar som SBU presenterar idag.”

Ja men är det allt som behövs? Bygger det institutet på en verklig analys av behoven i svensk skola? Är det tillräckligt finansierat? Är det mer än ett utspel där man har visat handlingskraft? Vad är sannolikheten att man kommer att lyckas med att ge alla skolor evidensbaserad kunskap om dyslexi OCH alla andra didaktiska och metodiska områden som alla olika lärare behöver stöd i?

Hur ska institutet samarbeta med Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, regeringens skolforskningsråd, Vetenskapsrådet och så vidare? Var det en optimal lösning att skapa ännu en skolmyndighet? Att ännu mer splittra upp ansvaret i Skolsverige?

Kommunaliseringsutredningen pekar ut kommunaliseringen som ett misslyckande. Då lades en professionell organisation ner och länsskolnämnderna försvann över natt. Sett i backspegeln och jämfört med andra länder kan vi tydligt se att frånvaron av en regional medlande och understödjande professionell organisationsnivå i skolsystemet troligtvis har varit en jätteblunder. Frågan är om det inte behövs djupare och vidare tankar kring svensk skola än ett litet forskningsinstitut?

Effekterna av kommunaliseringen på kompetensen i skolans styrkedja underströks väl med all tydlighet i förra veckans UR program. När jag skriver det här ser jag fram emot nästa program om friskolereformen…

För övrigt anser jag att det snabbt behövs tillsättas en riktig svensk skolkommission. 

Kommentera

Den svenska lönesättningen av lärare

Jag har haft anledning att läsa en del jämförande material om europeiska skolsystem. En mening i en rapport fick mig att studsa till lite. I rapporten ”OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, Sweden” från 2011 står det: ”A unique feature of the teaching profession in Sweden is its individual-based pay system”.

Det är lite intressant hur hemmablind man blir. Hur många svenska lärare vet om att de arbetar inom ett lönesystem som är unikt i Europa? Ett där det inte finns en centralt fastställd lönestege efter fasta meriter eller tjänsteår? Ett där de för sin lönesättning helt är i händerna på en enskild rektor och lönekriterier som sätts upp lokalt?

För någon fackförening någon verklig diskussion om detta? Har man problematiserat lönebildningsmodellen? Har den verkligen utvärderats i jämförelse med vad den gett och en annan skulle ge? Det är ju en drömmodell för en arbetsgivare som vill hålla nere lönerna eftersom varje lön blir individuell och effekterna blir i någon mån oöverskådliga.

I samma OECD rapport skriver man: ”The teching profession would benefit from a system of teacher appraisal for registration at key stages in the teaching career to formalise the principle of advancement on merit”. Man rekommenderar alltså ett lönesystem med tydliga formella trappsteg.

Dessa skulle man kunna uppnå mot bakgrund av till exempel formella fortbildningsmeriter och vitsord från kollegor och rektor. Hur mycket säkrare skulle inte det vara för individen och hur mycket tydligare skulle inte lönebildningen bli?

I ett sådant system borde förstelärarreformen kunna bakas in och en hel del av det godtycke som präglar dess utnyttjande kunna byggas bort. Kanske dags att börja diskutera om vi på allvar ska komma åt problemet med lärares löner och status med en annan lönebildningsmodell?

Frånta lärare ämbetsmannarollen?

Linda Skantze skrev en bra artikel i Skolvärlden om det faktum att svenska lärare själva rättar sina nationella prov. Det är som hon skriver ovanligt. Sedan är jag tveksam till slutsatserna som hon drar. Jag håller med henne om att ” …målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola.”. Men är mycket tveksam till om lärarautonomi ska finnas med på den listan. Det måste hon motivera mer för att jag ska köpa det!

Är det verkligen en rimlig slutsats att det är lärarnas rättning som är problemet? Ligger inte problemet i systemet? Varför vill jag problematisera detta – Jo, för att det finns forskning som visar att extern rättning inte löser problem, samt att svenska lärares betygsättning ganska väl förutsäger elevers framgång i vidare studier mm. (I den ovan nämnda OECD-rapporten nämns förresten det svenska systemets tilltro till lärarna som en styrka, men man skriver också om det stöd som lärare behöver för att det ska fungera).

Linda skriver ”De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan.” Det är inte alls min bild. Jag tror det finns rätt många aktörer som skulle vilja ha ett annat system. Inte minst finns det företag som gärna skulle ge sig in i en sådan marknad som skulle kunna skapas. Och de inom New Public Management-falangen som vill fortsätta detronisera lärarkåren.

Vad som är risken med Lindas resonemang är en vidare avprofessionalisering av lärarkåren i Sverige. Om de inte ens ska ha ämbetsmannauppdraget att rätta och sätta betyg kvar finns det stor risk för att utvecklingen för lärarkåren fortsätter neråt. Det finns andra vägar att komma åt rättningsproblem till exempel genom organiserad sambedömning och en högre autonomi i och bra fortbildning av lärarkåren. Sedan kanske det vore på sin plats med någon typ av studentexamen av andra skäl.

För problemet är inte lärarna utan faktiskt systemet. I ett system som Linda korrekt beskriver får betyg och nationella provresultat en kraftig high-stakes karaktär. Då kanske det istället är systemet för finansiering som ska ändras och incitamenten för betygsinflation som ska ändras?

För där är vi ju ännu mer unika! Nu när Chile kommer att lägga om sitt skolsystem på grund av de problem de upplevt med segregation (bland annat) kommer Sverige att vara ensamt i världen om att ha en kombination av skolval, skolpeng och offentligt finansierade skolor drivna i vinstintresse. De som hävdar att man inte kan ha friskolor utan dessa incitament har uppenbarligen aldrig varit utanför Sveriges gränser.

Världens bästa skitskola

URs Världens bästa skitskola var ett riktigt bra program. Det säger jag inte bara för att jag fick vara med utan för att jag tycker att det speglade några viktiga problem i svensk skola och det absurda sätt som kommunaliseringen genomfördes på. Sedan fick man verkligen sitta och hålla sig i stolskarmarna när några svenska kommunpolitiker avslöjade sin okunskap och inkompetens. Hur kan det vara att de professionella i skolan i 25 år har lämnats i händerna på ett sådant system?

Redan första programmet satte oss på det sluttande planet och nästa vecka kommer programmet om friskolreformen … Lita på att friskolelobbyister kommer att försöka skademinimera framöver.

Det är svårt att hitta exempel på en så vittgående reform med så stora konsekvenser för en så stor samhällssektor som genomförts på så lite underlag. Och de som skrev reformen var ett litet gäng (då) yngre män, som sedan dess gjorts sig hundratals miljoner i privata förmögenheter på det lagförslag som de totade ihop …

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.