Annons

Rädda grundskolan – bota lärarbristen!

Enligt Skolverket minskar behörighetsnivån bland lärare i grundskolan från en redan låg nivå. Idag är bara 70,5 % av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. Definitionen för vem som anses vara behörig i statistiken är den som har en lärarlegitimation med behörighet i minst ett undervisningsämne.

Fördjupar vi blicken och tittar på hur behörigheten ser ut hos de som undervisar i olika ämnen ser läget än mer ansträngt ut. I till exempel geografi är bara 54,5 % av de som undervisar i ämnet också behöriga, i SvA 48 % och i historia (ett ämne som ändå får anses vara relativt populärt att läsa) 63,8 % (2018/19).

Behörighetsläget ser olika ut i olika kommuner och även inom kommuner finns stora skillnader mellan olika skolor. Det som är gemensamt är att alla kommuner, stora som små, känner av lärarbristen idag. Det borde dock vara någon överraskning för någon. Lärarbristen är här för att stanna i decennier. Få makthavare talar dock om de de långtgående och långsiktiga effekter på arbetsmiljö och kvalitet som detta får.

Istället öser kommunerna nya arbetsuppgifter på lärare såsom lokala dokumentationspåhitt, pulsprojekt, generella fortbildningsinsatser och annan smörja som inte ens finns reglerat i skollag eller läroplaner i hopp om mirakel. Dessa mirakel ska såklart ske utan påverkan på en åtstramad budget som dessa kommuner genom effektiviseringar ska få i balans. Gemensamt för alla dessa åtgärder är att de tar lärares värdefulla tid i anspråk, tid som idag inte ens räcker till att eleverna ska undervisas av lärare som kan sina ämnen. Men det skriker inga kommunpolitiker om.

Jag är ledsen att behöva avslöja en hemlighet, det finns inga genvägar! Vi behöver fler lärare. Detta skrämmer istället bort lärare.

Det finns så klart många faktorer som samverkar och spelar roll. Orsakerna till att behörighetsläget ser ut som det gör är många. Nedmonteringen av läraryrket har skett under många år under kommunernas ledning. I praktiken tvingas vi lärare hantera detta men behörighetsläget är också en negativ spiral som riskerar att skrämma bort än fler lärare från yrket.

När en obehörig anställs för att undervisa i en grupp är det ändå en legitimerad lärare som i samråd med denna ska skriva under betyg. För detta krävs tid. Det kan leda till att den legitimerade läraren får undervisa mindre för att hinna med att gå igenom underlag som ska bedömas för att betyget ska bli så korrekt som möjligt.

Eller så förväntas läraren helt enkelt bara skriva under betygen utan granskning vilket både är felaktigt och såklart blir kvaliteten lidande men resulterar i fina siffror för kommunen.

Båda varianterna stjäl hur som helst tid och kraft från den enskilda läraren. Det är lätt att hamna i ett läge där man känner sig otillräcklig, särskilt idag när påtryckningarna om att sätta minst betyget E är större än någonsin och där det gäller för oss lärare att våga agera professionellt och stå upp för vad som är mest rätt ur ett yrkesetiskt perspektiv.

Jag vet också att gruppen obehöriga ser olika ut. Min erfarenhet från mindre kommuner är dock att de obehöriga som sätts att undervisa alltför ofta varit de som precis gått ut gymnasiet och som vill göra något innan de bestämmer sig för vad de vill ”bli när de blir stora” eller människor som inte lyckats hitta andra jobb. Det finns såklart guldkorn även i den här gruppen men det vanliga är att det blir kaos i dessa undervisningsgrupper (av olika skäl).

Det blir de fast anställda legitimerade lärarna som får hantera detta i förlängningen, både gentemot elever och vårdnadshavare inte sällan med hot om anmälan till Skolinspektionen hängandes över sig och utan mandat att agera för skolans bästa. Det är inte lätt att vara lojal mot skolan i de lägena. Utan de hjältar som kan sina ämnen och som idag gör sitt bästa av usla förutsättningar ute i kommunerna skulle skolan av idag inte ens se ut som skola.

Jag är rädd att hjältarna håller på att lämna oss. Hamnar vi där lämnar jag också skeppet!

Förslag till alla politiker:

  • Förstatliga skolan
  • Förändra skolpengen så skolor kan arbeta långsiktigt
  • Garantera individuell fortbildning efter lärarens behov
  • Förbjud ogrundad generell fortbildning som enbart genomförs av ekonomiska skäl
  • Återinför USK och fastställ tid till för- och efterarbete enligt en faktor/ämne
  • Storsatsa på att utöka elevhälsan på varje skola
  • Renodla lärarens (individen) uppdrag och tydliggör relationen till skolans (institutionen) uppdrag
  • Begränsa skolans uppdrag, åtminstone i en tid av lärarbrist
  • Våga prata om marknadens negativa effekter såsom glädjebetyg, påtryckningar, hot om Skolinspektionen, påverkan på arbetsmiljö genom så kallade effektiviseringar etc. och kom med förslag på förändringar. Ingen vågar idag ta i någon av de heta potatisarna

Kommer detta kosta? Ja. Men det kommer kosta betydligt mer om vi inte gör något.

Förslag till lärarfacken:

  • Ställ ovanstående krav i nästa avtalsförhandling.

SKL gillar givetvis inget av detta men jag tycker inte vi ska vika en tum. SKL har med största möjliga tydlighet redan visat att formuleringarna i nuvarande avtal inte var något värt. Det var faktiskt naivt att tro annat. Nästan alla kommuner (9 av 10) skär i skolan. Kommunerna är inte förmögna att hantera skoluppdraget utan skyller på staten och de förutsättningar de får. Förtroendet är sedan länge förbrukat. En strejk skulle ha ett stort signalvärde, inte minst för lärare själva om att vi inte tar skit längre men också ur ett samhällsperspektiv.

Det har varit en i min smak för lång tid av strategiskt varumärkesarbete i syfte att värva medlemmar på central nivå. Jag tror på att fokusera på ett färre antal frågor, renodla och kanalisera arbetet samt öka transparensen och visa en massa jävlar anamma på ren svenska! Jag vet att det sker lokalt och skulle det även ske nationellt skulle det kunna locka tillbaka lärare till yrket vilket skulle förbättra arbetsmiljön i sig. Kampanjen om att freda tiden för för- och efterarbete av lektioner är en bra start av Lärarnas riksförbund.

Reagera på inlägget:

Skolan är en investering – inte en kostnad

Relaterat

Det görs nedskärningar i skolor över hela landet. Ofta benämns detta ”effektiviseringar”. Att göra vissa anpassningar beroende på antal elever och deras behov är naturligt, men att bara skära ner, effektivisera, är förödande för skollagens krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Det här är dock följden av att man ofta bara ser skolan som en budgetpost i sin ettåriga budget och inte som den långsiktiga investering den borde vara. Skolan är en långsiktig verksamhet med långa ledtider och under en politikers mandatperiod har eleverna inte ens gått halvvägs i sin skolgång.

Alltför många politiker, kommuner och arbetsgivare ser enbart till hur de ska klara sin budget och hur de kan få behålla jobb eller politiska uppdrag. Fattar man ett nedskärningsbeslut nu ser man inte de fulla konsekvenserna efter bara ett eller två år, dessa blir synliga först på mycket längre sikt. Det blir då även svårt att utkräva ansvar av de som beslutat om nedskärningarna och som kanske leder till att man i en kommun inte har behöriga lärare eller att man har plockat bort all kringpersonal.

När skolhuvudmannen agerar så att behöriga legitimerade lärare lämnar skolan, så blir det också svårt att locka nya lärare. När lärare som söker jobb ser låga behörighetssiffror så inser de att det betyder att de som behöriga kommer få en utökad arbetsbörda och då kanske de avstår från att ta jobbet.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som går ut på att de lärare som blir kvar ska tvingas undervisa fler timmar samtidigt som kunskapsförmedlingen ska tunnas ut både direkt och långsiktigt. Vi ser för lite av det nödvändiga kvalitativa tänkandet just nu. Det är något vi behöver om vi verkligen ska vara en kunskapsnation.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner mm. Rimligt vore att den som beställer också betalar. Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

Det är orealistiskt att tro att varje liten kommun i Sverige, tillsammans med alla privata huvudmän, ska kunna ta det övergripande, nationella ansvaret för att det finns tillräckligt många lärare. Att säkra lärarförsörjningen är ett nationellt ansvar. Om de nationella politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de också se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sätter skolans och landets intressen främst, och det kommunala självstyret och skolbolagens självständighet i andra rummet.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera och förstöra den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Och se det som en långsiktig investering i sin budget – inte en kortsiktig kostnad.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ny chans för skolan!

Så har vi äntligen en regering på plats. Dock är våra 131 dagar utan regering inget emot Belgiens 541 från 2010–2011. Detta rekord är ju verkligen inget att sträva efter. Att inte ha en regering på plats innebär ett politiskt dödläge. Därför känns det bra att vi har lämnat det bakom oss så att vi kan återuppta vårt arbete för att stärka svensk skola på nationell nivå.

Du som läser denna ledare är förmodligen lärare eller vägledare och är med och skapar grunden för framtidens Sverige. Det är nämligen just det som är uppdraget för oss lärare och studie- och yrkesvägledare. Vi lägger kunskapsgrunden för morgondagen. Då behöver vi en regering på plats och klara spelregler från politiken. Dessa spelregler har nu börjat ta form i det så kallade januariavtalet.

Avtalet innehåller nio punkter om skolan och på det stora hela ligger de väl i linje med det som vi i Lärarnas Riksförbund har drivit. Därmed ser jag stora möjligheter till att viktiga beslut fattas på skolans område.

Det mest glädjande är att det nu finns ett uppdrag att ta fram ”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan”. Lärarnas Riksförbunds mångåriga krav på att staten ska ta ansvar för svensk skola har haft framgång! Det här är ett viktigt besked och jag ska ägna mycket tid åt att förklara varför vi behöver ett annat styrsystem för att få en bättre skola. Det handlar om att ändra förutsättningarna. Framförallt handlar det om finansieringen. Tänk om vi kunde få ett system där pengarna fördelades utifrån elevernas och skolornas förutsättningar i högre utsträckning. Då skulle vi som lärare och vägledare få bättre förutsättningar att påverka våra möjligheter att göra ett bra jobb. Ett jobb vi kan vara stolta över, utan att riskera vår hälsa.

Men här gäller det att ha tålamod. Tanken är att det ska tillsättas en utredning som kommer att jobba på, och ett eventuellt beslut om huvudmannaskapet tas nog inte förrän tidigast nästa mandatperiod. Trägen vinner!

Andra viktiga delar i januariavtalet är bland annat tioårig grundskola, regionaliserade skolmyndigheter och skärpta krav på lärarutbildningen. Även de krav som Lärarnas Riksförbund har fört fram.

Arbetet med svensk skola har naturligtvis inte avstannat helt i väntan på en ny regering, t.ex. har vi ett antal utredningar som löper på. Utredningen om en utvecklad studie- och yrkesvägledning kom nyss med sitt betänkande. Tyvärr visade det sig att man inte vågade föreslå att det ska införas ett krav på studie- och yrkesvägledarexamen för att få tillsvidareanställas som vägledare i skolan. Det hade varit en viktig signal både om att värna kvaliteten på vägledningen men också för att få fler att utbilda sig till studie- och yrkesvägledare.

Det kanske mest positiva i betänkandet var ändå att man föreslår att studie- och yrkesvägledningen i vid bemärkelse i form av kunskapsområdet Framtidsval ges 80 timmar under grundskoletiden, timmar som ska in på schemat. Så ser det ut i våra nordiska grannländer och det skulle verkligen stärka vägledningen.

Sammantaget finns det nu en god chans till en nystart för svensk skola. Det är hög tid att gå från ord till handling och skynda på de reformer som den svenska skolan behöver.

Förutom att svensk skola behöver förändringar för att stärka likvärdigheten behöver även vårt förbund hänga med för att vara relevant för alla er lärare och studie- och yrkesvägledare. Dessa frågor har vi arbetat med sen kongressen 2016 och arbetet löper på. Under förbundets Framtidsdag den 30 januari samlades ombud från hela landet och diskuterade hur vi ska stärka förbundet och hur vi bäst ska kunna möta medlemmarnas krav och behov idag och i framtiden.

Vi har våra tydliga fokusfrågor: lön och arbetsvillkor samt stödet till den enskilde medlemmen. Arbetet handlar om hur vi kan öka likvärdigheten inom tre områden: demokratiskt inflytande, medlemsservice och facklig utbildning. Vi vet att det för dig som medlem är otroligt viktigt att vi har välutbildade och kunniga ombud över hela landet i Lärarnas Riksförbund. Därför var det fantastiskt inspirerande att se vilket engagemang och kunnande det fanns runt diskussionsborden.

Ni lärare och studie- och yrkesvägledare har alla ett viktigt uppdrag för Sverige och ni ska kunna lita på ert förbund! Vi måste tillsammans se till att det finns förutsättningar för att fullgöra det viktiga kunskapsuppdraget. Vi behöver kunniga och engagerade lokala fackliga ombud.

Men glöm inte att det är vi tillsammans som är facket och att det är genom att arbeta tillsammans som vi kan förbättra vår arbetsmiljö och skapa bättre villkor. Om du är nyfiken på att engagera dig mer så hoppas jag att du vågar ta steget och blir ombud. Du kommer få en utbildning som du har ovärderlig nytta av, det lovar jag dig! Och du kan vara med att säkra att vi fortsätter leverera medlemsnytta.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi LR.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2019

Reagera på inlägget:

Det behövs mer!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara välbetalda oavsett var i vårt land vi arbetar. Detta är viktigt för att våra yrken ska återfå en del av den status och attraktivitet de än gång hade. Det är inte bara för vår egen skull vi vill ha högre löner, det är för samhällets bästa. Utan en fungerande skola där eleverna får med sig goda kunskaper drabbas Sveriges tillväxt och utveckling. Utbildning är alltså grunden i dagens ekonomi.

Vi har nu kommit en bit in på det nya året och det har blivit dags för en första summering av 2018 års löneöversyn. Resultaten har börjat sammanställas och vi ser att en del huvudmän har börjat satsa mer på lärarlönerna, men långt ifrån alla. Jag uppmanar alla huvudmän att ge sig in i lönekampen så att lärare och vägledare stannar kvar i yrket och fler lockas att utbilda sig till lärare och studie- och yrkesvägledare.

Vad gäller lönepåslagen är det särskilt Gnosjö kommun som sticker ut. I snitt har man där en löneökning på 5,1 procent. Det är sådana siffror som vi skulle behöva se i hela landet. 

Man ger till alla men också mer till en del. Det är bra, även om vi anser att man borde satsa mer på studie- och yrkesvägledare samt de lärare som stannar kvar på sin skola och tar ansvar för kontinuitet och stabilitet. Vi måste få fler huvudmän i skolan att också premiera erfarenhet. Gnosjöexemplet visar att det går att åstadkomma mer i våra kommuner och bland skolans huvudmän. Det kräver dock en målmedvetenhet och en uttalad vilja att satsa på skolan.   

Lön är viktigt och det visar sig glädjande nog att många medlemmar i Lärarnas Riksförbund har fått bra lönepåslag, men det räcker så klart inte. Fokus måste vara på både fortsatt löneuppvärdering och att få en rimligare arbetsbelastning i våra yrken. Det måste ges bättre förutsättningar för oss lärare och vägledare att klara våra uppdrag – mer tid till förberedelse och uppföljning. 

Arbetsmiljön är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb. I dag utför vi en mängd arbetsuppgifter som egentligen inte leder till att eleverna lär sig mer eller utvecklas. Här måste vi verkligen börja ifrågasätta och diskutera om vi verkligen måste utföra alla dessa arbetsuppgifter. Jag är helt övertygad om att det finns mängder med arbetsuppgifter som vi helt enkelt borde plocka bort. Jag är lika övertygad om att det dessutom finns arbetsuppgifter som skulle kunna göras av andra än lärare och vägledare. Här kan exempelvis lärarassistenter vara en väg att gå. Men då måste arbetsuppgifterna vara klart definierade och styrda utifrån det faktiska behovet som lärarna har på sin skola, i sitt arbetslag. En satsning på lärarassistenter får dock inte leda till ökad undervisningstid för lärarna.

Bristen på lärare och vägledare kommer att innebära stora utmaningar under flera år framöver. Men målet måste fortsatt vara att alla elever på sikt undervisas av legitimerade lärare och får kvalitativ vägledning. Det är inget ouppnåeligt mål, men då måste vi få chansen att visa hur fantastiskt det kan vara att arbeta som lärare eller vägledare. 

Följ med oss under 2019 och stöd oss i det viktiga arbetet för lärares och studie- och yrkesvägledares villkor och för skolans grundläggande uppdrag. Vi ger inte upp, vi arbetar oförtrutet vidare för att skolan ska få den vändning och uppvärdering som är absolut nödvändig! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2019

Reagera på inlägget:

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor