Annons

En julbetraktelse

I denna tid när politiker inte verkar tycka att olika sakfrågor är tillräckligt viktiga för dem att stiga ner från sina höga hästar för, kan det kännas bra att närma sig skolan från ett annat håll: Elevernas. Eller i alla fall elevernas speglad, dels från en lärarhorisont och dels från spännande forskning.

I en insändare i DN skriver läraren Lars Östling om den press som han upplever att eleverna är utsatta för genom att vi har betyg. ”Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen”, skriver han.

Jag både håller med – och inte. Jag brukar själv berätta hur en av mina bonusdöttrar kom hem från skolan gladare när hon börjat gymnasiet än vad hon gjorde innan. När vi frågade varför svarade hon att det var ”för att lärarna på gymnasiet undervisade dem”. Men vad gjorde de på högstadiet blev vår något konfunderade motfråga. ”Då gav de oss matriser och skapade bedömningssituationer” blev svaret. I hennes svar finns något som jag tror är viktigt och är anledningen till varför jag tycker Lars Östling har fel och rätt.

Han har rätt i att om skolan har bedömning som mål – då blir det fel. Det blir en sorts inverterad syn på vad undervisning är och lärarens roll. Det blir dessutom väldigt fel när denna bedömning som används som måttstock på om en lärare, en skola, en huvudman, en kommun etc är ”bra”. Och när det dessutom används som säljargument för att få vårdnadshavare att välja skola (=flytta alla de pengar en elever är värd mellan skolor).

Det är alltså både ett inbyggt systemfel men också problematiskt ur undervisningssynpunkt. Här är Skolverkets nya allmänna råd om betygsättning en viktig markering. Bedömningsgrunderna ska enligt dem inte ligga till grund för planeringen av undervisningen. Vilket jag och många med mig uppfattar som kontraorder jämfört med implementeringen av såväl grundskolans som gymnasiets kurs- och ämnesplaner för några år sedan.

När jag säger att Lars Östling har fel menar jag att problemet inte är betyg i sig. Betyg kan vara mer oproblematiskt och ett bra betygsystem kan faktiskt stödja och hjälpa både elever och lärare. Problemet, menar jag, är hur vårt betygsystem är utformat – och vilken kontext det verkar i. Jag menar att själva betygsystemet är felaktigt konstruerat och jag hoppas innerligen att den revision Skolverket håller på med förändrar det i grunden.

Men systemet som betygsystemet verkar i gör det hela ännu mer komplext. Med fri etableringsrätt, konkurrens om skolpeng och vinstuttag kan vi (faktiskt) inte lita på varken huvudmän, skolor, rektorer eller lärare. Vi måste ha kontrollinstrument. Vi har låst in oss i ett system som bygger på misstro.

Betyg i sig är alltså inte alls problemet. Det är så irriterande att debatten alltid hamnar i för eller emot istället för i hur systemet är konstruerat (på något sätt är det symtomatiskt för svensk skoldebatt). Men ett konstigt system som inte bygger på vad undervisning egentligen är, och där bara ett konstigt urval av förmågor ska premieras, och ovanpå det ett märkligt konkurrenssystem gör att fällan slår igen. Jag tycker synd om de elever som har lärare som inte orkar stå emot det systemet.

Apropå det tycker jag att det är lite intressant att vi kanske nu har en ny generation lärare som upplever sin första reform-alienation. Vad menar jag med det? Jo, de lärare som lärt sig det nuvarande betygssystemet, som svalt det med hull och hår, de som verkligen byggt sin undervisning på förmågor och matriser och trott att detta var det sanna, det sköna, det riktiga – de får nu helt plötsligt se Skolverket göra en 90°-sväng.

Det kan vara bra för lärare att förlora sina illusioner och fokusera på vad som faktiskt fungerar i klassrummet. Men det kan också vara smärtsamt.

Apropå smärtsamt så utbrast en rektor vid ett tillfälle när jag redovisade den forskning om matematik som nyss fick stor spridning: ”Åh helvete!”. Det är den forskning som visade att elever har lärt sig sämre matematik när deras lärare har försökt vardagsanknyta matematiken, jämfört med lärare som pratat matematik och framförallt om eleverna har fått memorera formler och procedurer.

Det är så tvärtom mot vad vi fått lära oss. Antagligen också tvärtom mot vad rektorn i fråga försökt övertyga sina lärare genom åren var bra. En av de mest intressanta sakerna med den artikeln är att den också öppnar upp för att skillnaderna handlar om vilken typ av pedagogisk forskningstradition som verkar ha ”mest rätt”. Författarna pekar på att vardagsanknytningen har stöd i den reformpedagogiska traditionen (läs svenska lärarutbildningar) men att deras resultat stöder den position som utbildningspsykologer och kognitionsvetare har (forskning som synts lite av på svenska lärarutbildningar genom åren).

När vi ändå är inne på smärtsamma forskningsresultat så delade Jonas Vlachos en artikel som var otroligt intressant. Den pekar mot att så kallade icke-kognitiva egenskaper som inte premieras i skolan verkar vara fördelaktiga om man tittar i ett längre perspektiv. Att vara impulsiv och kanske till och med lite aggressiv verkar helt enkelt betala sig i det långa loppet.

Nu menar inte artikelförfattarna att man ska uppmuntra aggression i skolan. Men de menar verkligen att man kan behöva tänka igenom så att man inte skapar en kontrollorienterad undervisningssituation utan att man bör arbeta med en relationsskapande undervisning där det också finns plats för dem som externaliserar tydligare än andra barn och ungdomar. Att se värdet av de olika individernas sätt att uttrycka sig. Man ska alltså vara försiktig med att hämma kreativitet. Lugn och ordning och arbetsro får inte vara den enda normen som premieras. Intressant forskning som kanske breddar bilden?

Så när tomten frågar ”Har du varit snäll?” och du svarar ”Nej, men kreativ” kanske det också ska leda till ett fint paket under granen?

God jul!

Reagera på inlägget:

Deras kamp rörde upp lärares känslor

I både Danmark och Norge har det varit två rättsfall som skapat mycket publicitet och starka känslor bland lärare. Båda fallen är intressanta ur svensk synvinkel.

I Norge har vi ”Malkenesfallet” som handlar om en lärare som uttalade sig om en situation i en skola, och där arbetsgivaren ville få det till att han hade smutskastat skolan och därmed förtalat elever. Men bakgrunden går djupare än så. Läraren Simon Malkenes har nämligen om och om igen outtröttligt och oförskräckt pekat på det han sett som ett stort problem i Oslo kommun; kommunens övergång till en marknadsmodell med styckprisersättningar och skolval.

Så långt som i Sverige – att öppna upp det norska systemet för privatskolor och sådana som drivs i vinstsyfte – har inte funnits på kartan. Men bara konkurrens om elever och möjligheten för föräldrar att välja bort den närmaste skolan har skapat segregation och en diskussion om vinnar- respektive förlorarskolor i Oslo. Detta kryddat med prat om skolor som företag. Rektorerna fick gå på kurs på handelshögskolan för att bli mer som företagsledare.

Det som för mig är så intressant är dels likheterna, det vill säga att Oslos experiment ger samma resultat som i Sverige – om än i mycket mindre grad – eftersom de fortfarande har ett någorlunda sammanhållet skolsystem.

Men framför allt är det som fascinerar mig lärarnas orädda och starka röst. De har inte blivit kuvade. De finns med i debatten och de är en röst för den demokratiska skolan, skolan som det samhällets bärande kultur- och lärandeinstitution.

Rätten gav också Simon Malkenes rätt. Han frikändes från anklagelserna och vad jag förstår innebär det också att det händer saker inom politiken och styrningen av Oslos skolor. Vi får se vad fortsättningen blir.

En annan lärare som blev frikänd nyligen var den danske läraren Erik Schmidt. Han fick 2014 en erinran eftersom han på ett internt möte på skolan, när han fick höra om den nya rektorns planer, utropat ”Nu måste detta vanvett stoppas”. Det han menade var pedagogisk enkelriktning och olika former av New Public Management-tänkande.

För att förstå vad detta handlar om måste man veta att Danmark för några år sedan genom förde en tvehövdad skolreform, ”Folkeskolereformen”, som i retoriken byggde på respekt och tillit för professionerna men som i verkligheten gav dem mer målstyrning och längre arbetstid. Skolan skulle bli bättre och effektivare samtidigt och man använde en hel del begrepp från New Public Management. Lärarna strejkade men reformen genomfördes.

Situationen liknar i så måtto kommunaliseringens genomförande i Sverige.

Niels Chr. Sauer höll ett tal för en lärarförening i Odense med anledning av domen i landsretten. Det talet finns här och är läsvärt för alla som är intresserade av skola. Han uppehåller sig mycket kring skolans vida och breda uppdrag i samhället och betydelsen av den skicklige läraren. Han belyser forskning som visar hur man i världens bästa skolsystem arbetar tillsammans med lärare och att lärarna där är de som utvecklar sin undervisning och skolan. I slutet använder han Sverige som ett varnande exempel:

”Vil man se hvor det her fører folkeskolen hen, kan man kaste et blik over Øresund. Der havde man indtil for 25 år siden et af verdens absolut bedst fungerende skolesystemer. Lige siden svenskerne i halvfemserne slog ind på denne vej, er det kun gået en vej: nedad. Og det i den grad, at svenskerne i dag har den officielle OECD-rekord i forringelse af skolesystemer.

De svenske skolepolitikere havde dog den undskyldning, at de ikke vidste, hvad de gjorde. Ingen havde advaret dem. De danske skolepolitikere har bevidst ignoreret alle advarsler, men de mener slet og ret, de ved bedre end alle andre. Historiens dom over dem må blive nådesløs.”

Det är så här man ser på Sverige i vår omvärld. Frågan är bara om vi inte visste vad vi gjorde i Sverige. Direkt efter kommunaliseringen och friskolereformen pekade till exempel en Socialdemokratisk motion i riksdagen på vad som redan hade hänt i Göteborg. Man menade i motionen att reformen riskerade leda till ökad segregation i skolsystemet.

För att inte tala om lärarna som menade att kommunaliseringen skulle leda till sänkt status för läraryrket och minskad likvärdighet och därför strejkade vilt.

Jag tycker Erik Schmidt låter svenska politiker komma undan för billigt, men den viktigaste lärdomen här är ändå – var är lärarrösterna för likvärdighet och för skolans uppdrag? Har vi blivit så dränkta i känslan av maktlöshet att vi låter oss ledas med förbundna ögon in i framtiden, av människor som inte vet så mycket om skola? Det kan vara bra att lyfta blicken ibland och se hur det ser ut på andra ställen och hur de ser på oss.

Reagera på inlägget: