Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Kommentera

Man kan fundera över hur svensk skola hade sett ut om inte kommunaliseringen hade skett, eller om reformen hade rivits upp 1991.

De borgerliga partierna var ju klart emot – ändå rörde de inte vid beslutet när de kom till makten. Antagligen för att de var så upptagna med sin egen friskolereform. Men hur hade det sett ut om vi hade haft en statlig skola + en friskolereform? Om inte det offentliga skolsystemet hade varit utspritt i 290 kommuner? Jag tror faktiskt att det hade haft en mycket mildrande effekt på de negativa förändringarna i skolsystemet. Det är viktigt var makten i skolan finns någonstans.

Bengt Göransson var skolminister innan Göran Persson. Han var uppenbarligen orolig för konsekvenserna av en kommunalisering och bromsade reformen. Det är troligt att Göran Persson blev handplockad av Ingvar Carlsson för att – kosta vad det kosta ville – genomföra reformen. Bengt Göransson har uttryckt att det mest olyckliga med kommunaliseringen var att makten inte hamnade där de hade tänkt.

De hade tänkt att makten skulle komma närmare medborgarna men framförallt att skolans rektorer och lärare skulle få mer makt över skolan. Men så blev det inte. För makt kommer inte av fromma förhoppningar, makt kommer av var beslut kommer att fattas, vem som har rätt att fatta dem, och i det här fallet hamnade den makten i kommunledningarna.

Tidigare hade beslut visserligen fattats långt från lärarna, men då i en regelstyrd och professionell skolorganisation. Nu hamnade beslutsmakten i händerna på människor som i många fall inte visste mycket varken om skolans nationella uppdrag eller brydde sig om det.

Samtidigt togs det regelverk bort som de professionella i skolan kunde ha använt för att freda sin profession. Det ersattes med målstyrning och förändrade arbetstidsavtal med mera. Nu kunde inte längre en lärare säga att hen inte skulle undervisa fler elever eller att eleverna hade rätt till halvklasslaborationer eller vad det nu kunde vara. Makten att definiera vad lärarna skulle göra och förutsättningarna för det hamnade helt på en nivå utanför skolans professionella organisation.

Jag har funderat lite över om det finns något parti som nu egentligen har tänkt förändra något av den här grundläggande maktstrukturen i skolan. Det är prat om ordningsbetyg, om mindre klasser och om att ”satsa på lärarna”. Det är svårt att urskilja var de olika partierna och blocken skiljer sig åt. Det finns minst två partier som säger sig vilja förstatliga skolan, men det ena av dem har haft stort inflytande i utbildningsdepartementet i åtta år utan att tagit ett enda steg i den riktningen.

Jag tror alla partier är eniga om att läraryrkets status måste höjas (fattas bara annat när den självupplevda statusen är lägst i hela OECD!). Men egentligen finns det bara ett förslag som jag har sett som skulle kunna innebära en riktig och reell maktförskjutning i skolan. Och det är Miljöpartiets förslag om ordinationsrätt för lärare när det gäller särskilt stöd. Det är ett förslag som till exempel Lärarförbundet drivit länge (äras den som äras bör).

Varför är det förslaget kanske både riktigt och viktigt? För det första skulle det innebära en tydlig maktförskjutning i riktning mot de professionella i skolan. Istället för prat om läraryrkets status och vikten av en profession, ges den legitimerade kåren med det ett genuint förtroende och lite verklig makt. Det skulle innebära en oerhört viktig signal från samhället om att den nedmontering av läraryrkets autonomi och status som vi sett under en lång följd av år nu är ett avslutat kapitel.

För det andra skulle det stärka lärarkårens motståndskraft mot otillbörlig påverkan. Det är när man får förtroende som man kan växa och ta ansvar. Detta gäller i hög grad en profession. Det är av vikt att professionen är självständig och stark för att till exempel betygssystemet ska fungera. Lärarkårens etik och ansvarstagande är själva grundpelaren i ett fungerande skolsystem. Med mera makt stärks kårens professionella identitet och vilja till ansvarstagande.

Ett av de viktigaste skälen för ordinationsrätt för lärare är för det tredje att vi nu har en fruktansvärt godtycklig situation där stöd till elever varierar från huvudman till huvudman och från skola till skola. Brister i att ge stöd till elever är också en av de vanligaste anmärkningarna från Skolinspektionen.

Nu är det absurda att den enda som i dag kan överklaga beslut om särskilt stöd är en vårdnadshavare. Denne måste då ha både kunskap och ork nog att överklaga beslut och kan komma att kämpa mot en kommuns välbetalda advokater för att barnet ska få rätt till stöd.

Det är självklart att den person som dagligen ser elevens behov och som också har både utbildning och erfarenhet att avgöra detta också bör ha rätten att ordinera stödundervisning. Det ska sedan vara huvudmannen som ska ha bevisbördan att visa att barnet inte behöver det stöd som läraren uppfattar. I dag har en lärare i en sådan situation ingen som helst makt och kan bara uppmuntra föräldrarna att kämpa. Detta kan utan tvekan vara en anledning till den ökning av diverse diagnoser som vi ser. Föräldrar söker diagnoser för att få stöd (och är ibland påhejade av lärare och rektorer i detta).

De invändningar som finns mot ett ordinationssystem är en oro för att lärare ska skjuta ifrån sig sina egna problem samt en oro för skenande kostnader. Ett system med ordinationsrätt måste naturligtvis byggas upp på ett klokt sätt, men jag är övertygad om att man kan sätta ihop ett sådant system som också fångar upp eventuella problem. (Jag menar – om man kan skruva ihop ett helt extremt system med fri etableringsrätt, skolpeng, skolval och vinster och tro sig kunna hålla ihop det med en Skolinspektion så är detta en baggis…)

Och vad skulle problemet vara om en ”dålig” lärare vill skjuta ifrån sig sitt problem genom att ordinera hjälp istället för att på egen hand förbättra sin undervisning eller metodik? Det är väl i så fall alldeles utmärkt! Om någon signalerar att hen inte klarar av situationen är det en oerhörd fördel. Det är ju eleven som är den viktiga här!

Det spelar ingen roll om stödet behövs för att läraren är ”dålig” eller för att elevens behov är så stora. Det är barnets behov som ska styra insatsen från skolan och huvudmannen.

Diskussionen om skenande kostnader kan vi ta när vi ser att ordinationsrätten har gjort att det inte längre är 13 000 barn per år i Sverige som inte får gymnasiebehörighet och när vi ser att svenska barn läser lika bra som barn i andra länder.

Det är väl ingen som tror att återställaren för svensk skola kommer att bli billig?

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.