Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm