Annons

Vad är det för cyniskt monster vi har skapat?

Relaterat

Häromdagen läste jag något som berörde mig djupare än många andra saker jag läst om skolan.

Vi har stigande ojämlikhet, ökande mycket allvarlig lärarbrist samtidigt som vi har en ”vilda västern”-situation i löneutveckling. Ovanpå det en otäck segregation med bortvalda skolor och barn och besparingsåtgärderna haglar dessutom i de flesta kommuner.

Det är klart att det samtidigt finns skolor som bara fungerar bra. Vi har svårt att ibland komma ihåg det. Men vår uppgift är faktiskt att i enlighet med skollagen se till att alla skolor är bra. I samtalet om skolan verkar vi ha släppt detta självklara, det som en gång var fundamentet för svensk skola.

Jag blir påmind om det när jag läser en text av en norsk lärare som var upprörd över att skolval i Oslo leder till segregation där. Den gav mig lite av känslan, ni vet när en kompis beskriver att hen har bekymmer för att deras internetkoppling är dålig och du har precis förlorat din mamma.

Hon (läraren) pratar som om en gemensam skola, en skola för alla, är en självklarhet i politiken. Det blir nästan gulligt och så långt från vår verklighet. Hon nämner faktiskt Sverige, men då bara som ett avskräckande exempel. För det är just vad vi blivit internationellt.

Men det var inte den texten som berörde mig.

Det var inte heller det uttalande som en amerikansk professor, med god insyn i det svenska skolsystemet, gjorde till en bekant som berörde mig så djupt: ”The Bildt administration made education a political football. There have been winners and losers at the individual or school level, but overall, the education system has been damaged and the ability to development long-term policies to address such things as increasing disparities, inequity, and declining performance are much more difficult to pursue.”

Det är sant, vi har ett skolsystem utom kontroll. Att vi skulle få ett skolsystem med stora vinstdrivande koncerner var heller inget de flesta politiker någonsin ville. Något som min och Isak Skogstads intervju med Beatrice Ask tydligt bekräftade.

Men inte heller den texten var det som berörde mig så djupt.

Utan det var en text i en anställningsannons från skolkoncernen Academedia. Det företag som tillsammans med Internationella engelska skolan plockade ut en halv miljard i vinst från våra skattemedel i år.

I annonsen söker de en som ska ”bearbeta vårdnadshavarna under hela resan – från beskedet att man väntar barn till att barnet börjar gymnasiet”. Den de söker ska få ”vara med och påverka från starten av den digitala förändringsresan inom ramen av ditt expertområde – CRM & marketing automation!”.

Academedias anställningsannons.

När jag läser detta börjar jag på allvar fundera över vad det är för cyniskt monster, maskerat till skolsystem, vi har skapat. Där ett aktiebolag ser vårdnadshavare ungefär som ett gruvföretag ser på oförädlad malm. Där de, från vaggan till graven, ska bearbeta oss med digitalt automatiserat påverkansarbete. Med metoder hämtade från Cambridge Analytica kan man förmoda.

Och varför? För att de vill ha mer av våra skattepengar. Inte för att skolan ska bli bättre.

Allt detta betalat med skattemedel som borde gå till lärare och elever. Det handlar inte om kvalitetsarbete utan om hur man ska få tillgång till elevpengarna och hur man ska få det tidigt och behålla intäkterna länge. Vi, som medborgare, har blivit deras måltavla och deras produkt. Det är hög tid att stoppa det här vansinnet. M, L, C, KD och SD – det är dags för en hel del omprövning.

Jag tycker skolmarscherna runtom i landet bör innehålla två krav. Det ena är ett förstatligande – en statlig finansiering av skolsektorn, den andra ett förbud mot vinstdrivna aktörer. Våra barn och vår framtid är värd ett bättre öde än detta. Academedia med flera vill sprida den svenska skolvals- och skolpengsmodellen till andra länder, de är därför verksamma både i Norge och Tyskland. Bäva månde dessa länder, när de med kassakistor fulla av svenska skattemedel kan köpa lobbyister och påverkan där.

Observera att det inte är annonsen som är stötande. Det är det bakomliggande systemet vi har skapat. Där barns utbildning är en guldgruva och vi medborgare ska bearbetas.

* * *

För att inte bara vara arg noterar jag nu med glädje att Skolverket startar en skolchefsutbildning. Det är inte en dag för sent. Eller rättare – det är 26 år för sent. Det borde ha varit ett självklart första steg innan kommunaliseringen hade genomförts. Om man hade gjort det med ett minimum av realism.

Fotnot: Efter kritik har Academedia tagit bort annonsen från sin hemsida.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Fem kännetecken för en bra skola

Jag minns när Nossebroskolan för några år sedan helt plötsligt kom i rampljuset. Jag läste om dem och var där och besökte dem. Det var spännande. Det var också uppenbart att de egentligen inte visste vad de hade gjort. I sin strävan efter att förändra situationen för sina elever hade de gjort allt möjligt. En del av det hade uppenbart varit jättebra.

Jag kunde också se att mycket av det de hade gjort stämde väl med den forskning om skolutveckling jag hade läst. Problemet för dem var bara att de utvecklades så snabbt och de fick hela Sveriges strålkastare på sig. Minst ett hundratal kommuner dånade in i lilla Nossebro och ville veta vad de gjort. De hade det inte lätt. Intresset för dem visade om inte annat hur vilse skolsverige var då.

Jag tänker på detta när jag läser om Vårbyskolan i Huddinge. Återigen är det en skola vars resultat förändrats, inte minst vad gäller pojkars resultat. Men det finns några skillnader. Det ena är att i det här fallet är det en skola som arbetat målmedvetet länge. Det är också uppenbart att de vet precis vad de gör.

Den stora likheten med Nossebro ligger i att återigen kan jag ticka av samma boxar, saker jag känner igen från skolforskning, som de har:

  • Arbetat långsiktigt (samma rektor har i tio år drivit utvecklingen).
  • De har fokus på undervisningen och hur den kan utvecklas.
  • De bygger relationer.
  • De arbetar kollegialt. Inte minst gäller detta specialfunktioner som elevhälsan.
  • Man arbetar utifrån analyser av resultat.

Det här är precis de saker som också Maria Jarl m.fl. fann i sin studie och som finns beskrivet i boken ”Att organisera för skolframgång”.

Men det allra viktigaste är kanske något annat än de faktorer jag räknat upp ovan. Det viktigaste tror jag ligger i ansvarstagande och i deras moralisk drivkraft. Rektor Lena Sjögren säger till DN:  

”När jag blev rektor för tio år sedan fanns det en attityd som gick ut på att det redan var kört för våra elever. Det var deras och deras föräldrars problem om de inte klarade av skolan. Men tänk om det istället var fel på undervisningen – om det i själva verket var vi på skolan som inte lyckades?

Detta är något som Kaser & Halbert lyfter i sin bok ”Leadership mindsets”. De menar att denna moraliska grund är det viktigaste kännetecknet på skolledare som leder skolor som utvecklas positivt. Jag lät deras lista vara grunden för kapitelindelningen i en av mina böcker eftersom jag tycker att vad de säger är så viktigt.

Om man bestämmer sig för att göra skillnad på riktigt och inte ger upp så kommer man att till slut lyckas. Det intressanta är att det då är väldigt sannolikt att man i den processen kommer att landa i de fem kännetecknen för en bra skola som finns i listan ovan.

De är alltså inte bara medel, utan också i någon mån resultatet av en moralisk övertygelse om skolans betydelse för varje barns möjligheter i livet. Kommuner runt om i landet borde börja fundera i banor som: ”Vad ska till för att våra rektorer ska stanna tio år på våra skolor”.

Till sist: Hatten av för Vårbyskolans rektor och lärare. De förtjänar en eloge för sitt arbete.

Reagera på inlägget: