Skola på (o-)vetenskaplig och (o-)beprövad grund?

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm