En sanningskommission kan lyfta på tuvorna kring det som hänt

Det har etablerats en konstig föreställning om att det är typiskt svenskt att man litar på myndigheter och att de varken får eller ska säga åt folk vad de ska göra. Men så är ju inte fallet på andra områden.

I trafiken har vi en (visserligen utopisk – men ändå) nollvision. För att uppnå den ber inte ministrar medborgarna visa ”följsamhet” till trafikreglerna. Statsmakten ser inte 30-gränser, högertrafik eller stopplikt vid övergångsställen som ”rekommendationer” från en expertmyndighet som vi som medborgare väljer att förhålla oss till.

När det gäller trafiken menar vi att det är så viktigt att skydda liv att vi straffar dem som bryter mot regler. Om för många dör riktas inte kritiken och ändringar i politiken mot enskilda bilförare, inte ens mot kollektivet, utan vi bygger om vägarna, vi sänker hastigheter, vi övervakar och vi bötfäller.

Men när det gäller en dödlig pandemi (där det ju egentligen finns en smittskyddslagstiftning) har vi istället betonat frivillighet och följsamhet utifrån en annan form av logik. Och vi har haft långt ifrån en nollvision. Varför det?

Det finns en sådan nollvision på Vetenskapsforum covid-19:s hemsida [https://vetcov19.se] och de redogjorde för den på DN-debatt den 14:e april. Varför har vi inte haft en nollvision för pandemin? Det jobbiga med den frågan är att vi enligt den ansvarige ministern i KU-förhör inte haft någon strategi alls som jag skrev i mitt förra inlägg. Det är anmärkningsvärt nog att upprepas.

”Är det rimligt att…”

Är det rimligt att människor i Uppsala nu, förutom att de har svårt att andas på grund av sin covid dessutom ska ha ångest över att de vet att det inte finns några respiratorer kvar utan att de eventuellt kommer att flygas till Skåne om de blir svårt sjuka?

Är det rimligt att personal ska vara så trött så att en av dem inte hittade hem efter ett arbetspass?

Är det rimligt att snart 14 000 människor har dött för att vi inte har lust att använda samma medel mot smittan som vi annars använder för att skydda människor i samhället mot onödig död? Och för att vi inte kunde tänka oss stänga skolorna för att få ner smittspridningen?

Är det rimligt att lärare och deras familjer ska betala ett så högt pris för att upprätthålla en (faktiskt) dödlig idé om hur denna pandemi ska bekämpas? Men skolstängningar har väl ingen effekt – invänder kanske den som bara läser den information som presenteras i Sverige.

Jag har redan tidigare pekat på ganska stark evidens för att skolstängningar har effekt. Det är också vad vi såg i Sverige både under första och andra vågen. Men nu finns det också en ny forskningssammanställning från den danska riksbanken (Dansk nationalbank) som visar det. De skriver:

”Det huvudsakliga resultatet är att skolöppningar ökar spridningen av covid-19, både när det gäller antalet infektioner och när det gäller antalet dödsfall. Bland studierna som jämför skolöppningar med andra NPI är skolöppningar förknippade med relativt stora ökningar av infektioner och dödsfall” (NPI är icke-medicinska interventioner).

Om man nu försvarar den svenska linjen med att vi ville begränsa effekterna av pandemin genom att genomföra åtgärder som skadar samhället så lite som möjligt skriver banken följande om munskydd:

”Slutsatsen är att maskkrav förmodligen är de minst kostsamma och mest effektiva åtgärderna – alla studier visar att maskkrav minskar covid-19-infektion och dödsfall avsevärt. Dessutom är maskanvändning inte förknippad med minskad rörlighet (bland befolkningen).”

Så enligt den danska forskningssammanställningen ökar smitta och död om man öppnar skolor och munskydd är ett billigt och enkelt sätt att minska detsamma.

”Glädjande med munskydd till alla lärare”

Det var därför väldigt glädjande att en av Sveriges 290 kommuner, Uppsala, nu ställer munskydd till förfogande för sina lärare. En sådan självklarhet egentligen. Men att det ska sitta så långt inne är anmärkningsvärt.

I den svenska hanteringen fanns annars ett kortvarigt annat glädjeämne. Det verkade som om Folkhälsomyndigheten skulle göra det möjligt med snabbtester i skolan som jag skrev om. Detta rapporterades om i lärartidningar, men bara för att snabbt följas av en dementi från myndigheten själv.

Med två miljoner som fått minst en dos vaccin och en miljon bekräftade covidfall börjar vi nu annars närma oss nivåer där en teoretisk flockimmunitet kan etablera sig i befolkningen. Men jag tycker inte det var läge att chansa på när den effekten ska börjar märkas. Inte minst finns det en avsevärd risk inte bara på grund av de mutationer som etablerar sig utan också för att nya mutationer kan uppstå i Sverige med den smittspridning vi fortfarande ser. Vi borde ha stängt skolor tidigt under terminen för att sedan kunnat öppna för avslutningstiden. Det var ett stort misstag att öppna upp när man gjorde det.

Vi går annars mot ljusare tider. Rent bokstavligen, dagarna bli fortfarande allt längre. Allt fler blir också vaccinerade. Vi kommer, som jag skrev, allt närmare brytpunkten med flockimmunitet (som Folkhälsomyndigheten menade vi var vid redan i maj förra året). Livet kommer långsamt att bli allt mer normalt.

Vi har redan massor med lärdomar att ta med oss på alla plan i samhället. Från hur man kan arbeta produktivt digitalt på golvet till hur kriser kan och bör hanteras i regeringskansliet.

Jag tror ärligen att vi inför framtiden behöver ha någon form av sanningskommission som verkligen lyfter på tuvorna kring vad som hänt. Nu har budskapen och maktutövningen varit långt från transparenta och åsikterna varit kraftfullt divergenta i samhället. Om vi ska skapa en helhet ur detta måste det som hänt granskas oförbehållsamt i processer där många kommer till tals. Det handlar då inte om skuldbeläggning utan om upplysning.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.