Skolsystemet blir bra humor – även utan överdrifter

När jag en lördag läste om hur Internationella engelska skolans Floridaboende multimiljonär Barbara Bergström torkade sina händer på DN-fotografens skjorta tänkte jag att verkligheten verkligen överträffar dikten.

Bilden på detta har följt mig sedan dess. Nu visar det sig också att själva skolsystemet också utan särskilt mycket överdrifter blir bra humor.

Först såg jag ”Svenska nyheters” genomgång av hur skolpengen fungerar. Det man egentligen gjorde var bara att man mycket pedagogiskt förklarade hur det går till när friskolor får pengar i efterskott på grund av kostnader de själva har skapat genom sin etablering och som kommunerna inte kan gardera sig emot.

Haha! Ja, det vore ju lustigt om det inte vore både sant och tragiskt. Verkligheten är nu så absurd att den går att göra humor av.

”Allt det där stämmer ju”

Sedan såg jag sista delen av ”Vem mördade skolan”. Bilden man ger är i allt väsentligt korrekt. Politikernas vårdslöshet, vimsighet och ideologiska tilltro till sina egna reformer, utbildningsutskottets velighet, pedagogernas otydlighet och edtech-industrins stress- och pengamaskin. Allt det där stämmer ju.

LÄS MER – stor intervju med Jesper Rönndahl: ”Skolan är helt enkelt viktig för mig”

Det sorgliga är att det är Sveriges viktigaste samhällsinstitution som behandlats på det här viset.

Programmet ställer frågan om vem som var skyldig. Man lutar åt Göran Persson och det är nog faktiskt ganska sant. Utan kommunaliseringen hade inte alla de andra förändringarna kunnat glida iväg på det sätt de gjorde. Det Socialdemokraterna gjorde då var också att bryta den tradition av stora och breda överenskommelser som fanns inom skolpolitiken.

Jag tycker det är viktigt att vi ser att reformernas inverkan framför allt drabbade läraryrket. Skola handlar om möten i klassrum och när läraryrket inte längre upprätthålls till status, löner, lönesystem och arbetsvillkor, då rasar skolan.

Tydligt för över 100 år sedan

De tidiga reformatörerna var kristallklara med läraryrkets oerhörda betydelse för hur skolan skulle utvecklas. Fridtjuv Berg skrev 1883 att om man bara kan locka rätt unga personer till läraryrket är det mesta redan vunnet. Också 1946 års skolkommission skrev 1948 att det som var avgörande för lärarkårens standard var yrkets förmåga att locka till sig de lämpliga människorna.

Men de var hoppfulla för de menade att yrkets förmåga att göra just det var stor på grund av att uppgiften att ”fostra de blivande samhällsmedborgarna och ta hand om växande liv” alltid måste utöva en dragningskraft på vissa människor och man fortsätter:

”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer stå beredda att välja läraryrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelser för att även i övrigt vara lockande.”

Man betonar sedan lönens betydelse och utbildningen för att komma tillbaka till förutsättningarna för yrket och skriver sedan:

”Vid sidan av utbildningen är lärarnas arbetsförhållanden av avgörande betydelse både för yrkets rekrytering och för den enskilde lärarens förmåga att gå i land med sin uppgift. Redan de yttre betingelserna är härvidlag av vikt: trivsamma och ändamålsenliga lokaler, riklig undervisningsmateriel, väl anpassade arbetstider, en rimlig arbetsbörda. Tilltron till tron till välviljan, sakligheten och rättvisan hos överordnade myndigheter har stor betydelse för yrkestrivseln. Samarbetet med kollegerna och med lärjungarnas föräldrar är av vikt för en lyckosam yrkesutövning. Viktigast torde dock vara den frihet, som den enskilde läraren till- erkännes, och den möjlighet till utveckling som yrkesman skolan ger honom.”

”Man har blivit lurad och förråd av staten”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformers påverkan på lärarkåren är det väl att allt det som 1946 års skolkommission betonar som viktigt för läraryrket är just det som har gått förlorat. Det skulle man också kunna göra humor av.

Statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor, man får inte köpa in läromedel och man får ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre statsmakten utan en tusenhövdad hydra i form av kommunala och fristående huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativ data och lämpliga betyg istället för den pelare i samhället som man faktiskt är och upplever sig vara. Man har i någon mening blivit lurad och förråd av staten och nu skulle vi kunna skratta åt eländet.

Frågan är vad vi ska göra för att bygga upp det igen.

Politiker måste förstå att när skolsystemet är något man driver med öppet så har man gått vilse i pannkakan och det rejält. Vill man ställa till rätta måste man börja där reformatörerna gjorde det: med läraryrket.