Annons

Varför har lärare och rektorer så olika uppfattning om arbetsvillkor?

Relaterat

Kenneth Nordgren med flera forskare från Karlstad universitet skrev den nionde augusti på DN-debatt om att rektorer och lärare verkade ”leva i skilda världar”. Kortfattat menar de att deras forskning visar att:

  • Lärarna anser att arbetstiden inte räcker medan rektorerna menar att tid finns.
  • Lärarna saknar tid för samarbete men rektorerna menar att tiden finns.
  • Lärarna menar att de sällan deltar i systematiskt formativt arbete men rektorerna menar att detta sker ofta.

Till exempel menade bara 10 procent av lärarna att de varje vecka arbetar systematiskt för att utveckla undervisningen och nära 30 procent av lärarna menar att de aldrig gör detta. Men bland rektorerna menade drygt hälften att ett sådant arbete sker ofta på deras skolor och endast 10 procent valde svarsalternativet ”i mycket låg grad” för denna fråga.

I en undersökning som vi på Läromedelsförfattarna har medverkat i och som inom kort publiceras ser vi samma skillnader mellan rektorers och lärares uppfattning om saker inom andra områden.

Forskarna från Karlstad menar också att lärare och rektorer inte riktigt menar samma sak med planering och efterarbete. Rektorer tycks, enligt dem, ofta uppfatta sådant arbete som ganska allmänna sysslor. Detta menar forskarna återspeglas i organiseringen av den arbetsplatsförlagda tiden, där lärare i huvudsak är indelade i ämnesövergripande arbetslag. Men, menar de, för lärare hör det i högre grad till undervisningens specifika ämnesinnehåll.

De skriver: ”Ska lärare samplanera lektioner i exempelvis historia behöver det ske med andra historielärare. Problemet kan vara att ämneskollegorna inte finns inom samma arbetslag eller inte är undervisningsfria samtidigt”. Vad de skriver är intressant och viktigt ur flera perspektiv.

I ett övergripande perspektiv kan man fundera över vad det är som gör att svenska lärare och rektorer nu skiljer sig så från varandra i uppfattningen om villkoren för lärares arbete?

Har rektorerna kommit för långt från lärarnas vardag? Är det ett annat normsystem som byggs upp bland rektorer än bland lärare? Vill vi ha det så? Har den i Sverige nu långt drivna utvecklingen av rektorsjobbet som en egen profession gått för långt? De flesta rektorer börjar som lärare, men vad händer sedan? Får resultatstyrning och marknadstänk ett så starkt genomslag från styrkedjan att rektorer tappar kontakten med golvet? Är det en rädslekultur som gör att lärarna har lärt sig att inte berätta hur det egentligen är?

Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara så här om det inte finns tydliga systemeffekter som slår igenom eftersom de flesta rektorer spenderar mesta delen av sin arbetstid på sina skolor. Det borde helt enkelt vara bättre.

Ett annat intressant perspektiv och som forskarna nämner är indelningen i arbetslag kontra ämneslag, något som rektorer och systemet drev mot väldigt starkt under många år. Jag, Andreas Ryve och Kirsti Hemmi menade i ”Skola på vetenskaplig grund” (Natur & Kultur 2016) att detta troligen varit olyckligt, något som Karlstadforskarna nu också uttrycker.

Att rektorer ofta har denna syn beror kanske också på detta avstånd från den undervisande verkligheten hos rektorer?

Men det är en falsk dikotomi att tro att ämnesfokus inte är elevfokus. För en lärare i matematik är hur man undervisar i matematik faktiskt avgörande också för klassrummets kultur och trygghet.

Forskarna menar vidare att lärares planeringstid är viktig och avgörande för undervisningens kvalitet. Att den respekteras är också viktigt för arbetsplatsens sammanhållning och funktion. Om lärarna inte upplever att rektor delar deras uppfattning om jobbets utmaningar och förutsättningar finns ingen dialog och inget verkligt eller gott ledarskap.

Tänk er liknelsen med lärare som inte respekterar sina elevers arbetsförhållanden (något som faktiskt är väldigt vanligt, inte minst inom gymnasieskolans teoretiska program!). Det skulle vi inte se som gott ledarskap i klassrummet.

Karlstadforskarna avslutar med: ”Den viktigaste frågan är därför inte vem som har mest rätt i sin upplevelse av tid – utan hur lärares planerings- och efterarbete kan organiseras på ett adekvat och flexibelt sätt. Dessa arbetsuppgifter är kvalificerade och behöver uppmärksammas som avgörande för undervisningens kvalitet, men också för en välfungerande skolorganisation.”

Det är bara att hålla med.

Men frågan kvarstår: Hur ska denna typ av forskning kunna leda till förändring?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer