Kan man luta sig mot Pisa?

I ett nummer av Policy Futures in Education finns ett öppet brev till Pisa-generalen Andreas Schleicher. Det är skrivet av Heinz Dieter-Meyer och Katie Zahedi och är undertecknat av ett stort antal forskare från hela världen. Brevet innehåller en ganska kraftfull kritik mot den särställning och det genomslag som Pisa har fått, inte minst på politisk och lagstiftande nivå, i hela världen.

Jag tycker att deras kritik är viktig men inte alltid helt rättvis och att Andreas Schleichers svar i samma nummer i många stycken är bra. Ett stort problem för oss i Sverige och en anledning till att Pisa är viktigt för oss ligger ju i det enkla faktum att vi inte har några egna instrument för att mäta vad som sker i skolsystemet. Våra nationella prov är inte uppbyggda så att de mäter trender, och de snabba växlingarna i betygssystem och läroplaner tillsammans med betygsinflation gör inte betygen användbara heller. Pisa, Timss, Pirls och Talis har gett oss helt avgörande information om trender i skolsystemet och om hur resurser fördelas allt mer olikvärdigt och om lärarkårens svåra situation med mera.

Men det finns ett inlägg i den debatt som speglas i numret som är högst intressant för oss och som pekar på något som är anledningen till att jag fortsätter att tjata om hur viktigt det är med en riktig svensk skolkommission med ett brett och öppet mandat.

Martin Thrupp från Nya Zealand (som för övrigt har skrivit en väldigt bra artikel[1] om konsekvenserna av Nya Zealands experiment med skolval på tidigt nittiotal) beskriver i en annan artikel hur Pisa-data och Andreas Schleicher själv kan användas i politiska syften. Han beskriver hur Pisa-data 2013 användes för att förminska betydelsen av socioekonomiska bakgrundsfaktorer av regeringen på Nya Zealand och också hur Schleicher själv, kanske ovetande, lät sig användas i dessa syften.

Det intressanta är att här har vi en direkt parallell i den svenska debatten. I våras gick både Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ut och förnekade att det förekommer segregation på grund av skolval och att det sker snabba förändringar i likvärdigheten i den svenska skolan. Båda stödde sig dels på Andreas Schleichers muntliga uttalanden utifrån Pisa-data och också en rapport som på uppdrag av svenska regeringen snabbt sattes ihop av OECD. Deras uttalanden skedde stick i stäv mot den mycket mer gedigna statistik som Skolverket har till sitt förfogande och som de redovisat tydligt till exempel i sin lägesbedömning 2013 till regeringen. Detta fick Skolverket att lägga upp en liten lektion i statistik på sin hemsida.

Jag vill inte föregripa OECD:s ”skolkommission” men det som artikeln av Thrupp visar på är ett argument till varför en utifrån kommande kommission inte på kort tid kan säga något vettigt om ett lands skolsystem.

I veckan kom Kungliga Vetenskapsakademin ut med en debattartikel där arbetsgruppen Framtidens skola bland annat rekommenderade utbildningsministern att tillsätta en skolkommission, något som också finns nämnt i budgeten. Låt oss nu hoppas att en sådan verkligen kommer till stånd som ministern lovar.

Detta inte minst på grund av de risker som numret av Policy Futures in Education visar på.

[1] Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1. Det som hände finns också mycket väl beskrivet i boken Vital Connections – Why We Neeed More Than Self-Managing Schools. Skriven av Cathy Wylie.