Lästips: Så skulle läraryrket kunna återvinnas

Det finns ett antal studier som visar hur lärarkåren i Sverige blivit avprofessionaliserad. Man har då tittat på olika faktorer som lönesättning, hur maktstrukturer förskjutits, på hur New Public Management-ideologins intåg i svensk offentlig förvaltning upplöste professionernas utrymme att vara just professioner. Johanna Ringarp och Niklas Stenlås är exempel på forskare som tittat på detta.

I en ny antologi utkommen på Studentlitteratur, ”Professionalisering av lärarutbildningen – reformer i Sverige och Finland” gör redaktörerna Eva Bejerot och Hans Hasselbladh från Örebro universitet en oerhört intressant historisk och nutida jämförelse mellan villkoren för lärare som profession mellan Sverige och Finland.

Boken är hyperintressant eftersom det ofta är i sådana jämförelser som avgörande skillnader blir synliga. Ena annan aspekt som gör den läsvärd är att den reder lite i den mystik som omgärdar den finska skolan i Sverige. Vad är det egentligen som gör att de inte tappade i Pisa-resultat när vi gjorde det? Vad är det egentligen som gör att de inte alls har någon lärarbrist när vi har en av de värsta i Europa?

Det finns genom åren mängder av anledningar som har lyfts fram. En är absolut att de är bättre på specialpedagogik och på att sätta in insatser i tid. En annan är finska lärares arbetsvillkor och deras tarifflöner. Och andra tror (felaktigt) att det beror på kadaverdisciplin).

Men det som är Bejerots och Hasselbladhs boks styrka är att den pekar på en sak som kanske är orsaken till att lärarkårens villkor inte försämrats över tid, och det som kan vara en anledning till att deras specialpedagogik fungerar så bra och varför de finska lärarna är fortsatt stolta, välutbildade och bevisligen skickliga på att lära ut.

Svaret stavas ”oberoende” och ”en bra lärarutbildning som lär ut hur man lär ut”.

I det finska samhället har respekten för det man med munnen ibland i Sverige bekänner sig till, att lärarna är de som kan det här med att undervisa, lett till att mycket av ansvaret för utvecklingen av yrket och undervisningen ligger kvar hos lärarna. Lärarutbildningarna och den pedagogiska forskningen i Finland har aldrig fjärmat sig från klassrummets praktik som i Sverige och inte varit verktyg för klåfingriga samhällsomdanare. Staten har helt enkelt litat på och lämnat professionen och lärarutbildningarna i fred till att utveckla en nära symbios, medan man i Sverige klåfingrigt hela tiden har velat lägga sig i både det ena och det andra.

Jag lämnar detaljerna i detta till dig att läsa i boken men frågan är hur man kan ta sig från där vi är till en annan situation?

Med 30 procent av grundskolans lärare obehöriga och med en prognosticerad fortsatt brist på lärarstudenter behöver läraryrket startas om i Sverige. En sådan startsignal skulle kunna vara att man gav i uppdrag åt lärarfacken att designa delar av sin professions utbildning. Att både stat och högskolor släpper taget i sargkanten och på allvar våga ge lärarkåren det uppdrag de har – att undervisa och utveckla undervisning.

Vi pratar om tillitsstyrning, men tillit kräver faktiskt just det – att man överlåter åt någon annan att bestämma för att man litar på dem.

Med engagerade aktiva lärare i ledningen skulle det bli åka av i lärarutbildningarna!