Annons

Det fanns all anledning för regeringen Bildt att gömma OECD-rapporten

Relaterat

I mitt förra blogginlägg förvånades jag över att OECD:s senaste rapport inte fick genomslag i svensk media och skoldebatt. Man kan på samma sätt bli förvånad över att inte 2015 års rapport från OECD fick något större genomslag. I Sverige reagerar man knappt ens på att OECD:s chef för utbildningsfrågor sa: ”Det verkar som om det svenska skolsystemet förlorat sin själ”. Ingenting verkar bita på den svenska skoldebatten. Och allra minst fakta.

Nu visar en nyåterupptäckt rapport att OECD redan 1992 mycket kraftfullt varnade den dåvarande svenska regeringen från att genomföra marknadsreformer på det sätt man hade för avsikt att göra. Detta är en rapport som inte ens diarefördes i Sverige. Det kanske inte är en glömd, utan en faktiskt en gömd rapport? Det fanns i alla fall all anledning för regeringen Bildt att gömma den. Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regering i någon officiell rapport någonsin.

Det är LO-utredaren Mattias Samuelsson som har hittat rapporten. Han fick be OECD om den eftersom den som sagt inte diarieförts i Sverige. Han har skrivit om den här. Mats Wingborg på Arena har också bloggat om den här. Man kan verkligen fråga sig varför detta med den glömda (gömda?) rapporten bara var en nyhet för två bloggare och Studio ett i P1, men inte för våra stora tidningsdrakar?

Det som framkommer i rapporten bekräftar mina värsta farhågor. Det är inte bara det att de uttrycker oro. De anklagar den svenska regeringen för att medvetet inta en okunnig hållning till utbildningsfrågor, styrning av system och regerande.

Jag skrev boken ”Barnexperimentet” (Leopard förlag 2013) eftersom jag upplevde att man hade genomfört ett gigantiskt experiment med den svenska skolan. Jag beskrev i den det hafsiga reformarbetet som föregick framförallt friskolereformen 1992 och att redan då fick man mothugg av forskare som undrade vad man stödde sig på för evidens.

Men jag kände inte till OECD:s rapport. Att att nu få läsa den och se de frågor och uttalanden som OECD gör är nästan kusligt. Det här var alltså något som Carl Bildt och de andra i den regeringen kände till. Ändå valde man att genomföra reformer på det sätt man gjorde. Ingen kan efter detta hävda att man inte visste vad man gjorde eller vad som skulle kunna hända. Kanske är det också därför man så konsekvent försöker förneka kunskap om detta?

Det är en enorm skandal som borde leda till att en hel del borgerliga politiker och tyckare borde omvärdera en hel del av både sin historieskrivning men också sin syn på sakfrågor.

I korthet beskriver OECD att Sverige innan dessa reformer var ett föregångsland vad gäller utbildning och också vad gäller utvecklingsarbete inom området. Man beskriver tidigare regeringars mödosamma arbete med att skapa konsensus, göra försöksverksamheter och seriöst utreda både vad man vill och dess konsekvenser, som världsunikt både i omfång och kvalitet. Det är med den utgångspunkten man ställde sig främmande till de genomgripande förändringar som Sverige nu hade för avsikt att genomföra. Man kan inte se evidens för att politiken på något sätt är genomtänkt bortom ideologi.

Man pekar speciellt ut valfrihets- och marknadsreformerna. Man är väldigt tydlig med att de internationella erfarenheter som då redan fanns visar att man måste genomföra sådana reformer med stor försiktighet eftersom de där de hade provats, bland annat i Australien och USA, hade lett till segregation och olikvärdighet mellan skolor.

Detta är allvarligt nog. Men det allvarligaste ligger nog egentligen i kritiken av hur man regerade ”…the style of policy-making”.

Redan i början av rapporten uttrycker man förvåning över avståndet mellan regeringens ambitioner och de som skulle genomföra dem. OECD beskriver att beslut istället fattades på politisk och ideologisk nivå utan att man gjort sin hemläxa, ”home-work”, för att underbygga sina beslut. Istället för försöksverksamheter skulle man nu förändra hela systemet och det snabbt.

Man identifierar i rapporten en hel mängd frågetecken. Man säger samtidigt att man inte kan veta hur det kommer att bli eftersom systemet befinner sig i förändring.

Men man lyfter oro för saker som vi alla som jobbar i skolan känner igen. Ansvarslösheten. Vem ska egentligen styra? Vad menas med kvalitet? På flera ställen beskriver OECD den dåvarande regeringen som att de ”valt att vara okunniga om problemen” (…chosen to remain agnostic …).

Inte minst pekar OECD på den osäkerhet som också kommunaliseringen innebar. Vad händer när inte staten längre är med i löneförhandlingar kring lärare – vad kommer det att innebära för likvärdigheten i landet? frågar man. Det stycket är intressant också för att den visar att Bildt-regeringen såg sig som att de byggde vidare på kommunaliseringens decentralisering. Det är som om Socialdemokraterna lade grunden för det som skulle komma. Just om läraryrket skriver OECD ”I detta, som i andra områden, verkar medvetet odlad osäkerhet var den dominerande egenskapen i det politiska beslutsfattandet”. Herregud! Vi pratar om ett skolsystem!

Ett av de allra märkligaste ställena är när OECD, utifrån internationella erfarenheter frågar regeringen om vad de ska göra om det visar sig att likvärdigheten försämras på grund av skolval och marknad. ”Det är ingen fara” svarar regeringen enligt OECD, ”det kommer inte svenska folket att acceptera”, men man kunde inte svara på om regeringen hade tänkt ut några sätt att komma tillrätta med det om det skulle ske.

OECD menar att det finns tre grundläggande frågor man måste utreda innan man sätter igång en sådan reform: Vem ska utvärdera effekterna? Mot vilka kriterier ska man utvärdera? Och inom vilka begränsningar ska de verka? Det OECD beskriver är normalt ansvarstagande beslutsfattande. Något som den regeringen Sverige då hade inte överhuvudtaget verkade vara intresserad av.

Jag kan rekommendera alla som är intresserad av skola att läsa rapporten. För att möjliggöra det har jag lagt den här. Egentligen kan man säga att de 26 år som gått varit onödiga. Att kommunaliseringsutredningen, OECDs kommission 2015 och Skolkommissionen var onödiga.

Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet. Och några med makt valde att strunta i det. Detta eftersom man var så ideologiskt trosviss och övertygad. Vi behöver kanske inte någon mer kommission annat än en sanningskommission.

Varför var det så bråttom att man var tvungen att bryta ner ett av väldens då bästa skolsystem? Och överge all rationalitet i beslutsfattandet?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärarna förtjänar en ursäkt

Relaterat

Klockan är 9.05 tisdagen den 9 april. Nationella proven i engelska och läsförståelsen har precis startat. Det är helt tyst och koncentrationen är hög. Jag lutar mig tillbaka och tänker att det är så himla skönt att provet inte läckt denna gång och att allt verkar flyta på. Jag gillar de nationella proven och tycker det är bra att de ska väga tyngre.

Jag övervakar klassen och surfar samtidigt in i Facebook-gruppen ”Engelska för år 6-9” för att kolla om det är lika lugnt över hela landet. Stresspåslaget blir på två sekunder 100 procent. Ett inlägg säger: ”OBS!! Kolla era USB! Det är fel utskickat. Vi har fått år 6 istället för år 9.”

Det är två timmar kvar tills hörförståelsen, som finns på USB-minnena, ska genomföras. Febril aktivitet utbryter. Jag kontaktar en kollega som kommer och avlöser mig som ”provvakt”. Jag testar mitt eget USB och pustar ut. Det verkar fungera. Går sedan runt till övriga kollegor och kollar deras. Det visar sig att en kollega hade fel, men då mitt fungerade kunde jag enkelt kopiera över de rätta ljudfilerna till henne. Så får man säkert inte göra, men enligt kommentarerna i Facebook-gruppen verkar majoriteten av de som fått fel USB gjort så.

Senare under dagen fylls kommentarerna i gruppen på. Lärarna är med all rätt upprörda. Sånt här ska inte få hända.

På onsdagkväll upptäcker jag att uppsatsdelen till torsdagens nationella prov har läckt. Jag får ett foto med en bild på uppsatsinstruktionerna skickat till mig. Då var det dags igen. Det är en förbannad fars. Ett skämt.

Skolverket går snabbt ut med information om att de anser att provet kan genomföras i alla fall. Vi ska bara vara uppmärksamma på att eleverna kan ha känt till ämnet i förväg. Okej, så om en elev presterar bättre än vad den brukar ska jag tänka att eleven nog har fuskat, eller?

Senare under veckan har vi en ny diskussion i Facebook-gruppen. Det kan tyckas löjligt att jag hänvisar till en grupp på Facebook, men det är en riktigt bra grupp där engelsklärare över hela landet diskuterar och delar med sig i med- och motgång. Den är ett väldigt bra exempel på utvidgat kollegialt lärande. Vi diskuterar att det är märkligt att det är helt tyst från Skolverket och från företaget de anlitar för att distribuera och trycka proven. På Skolverkets facebooksida kan man läsa att det tydligen endast varit 38 skolor i hela landet som hört av sig till distributionsföretaget Exakta Print för att få hjälp. Min tanke är att det är de 38 skolor som inte hade en teknikkunnig person på plats. Vi andra löste problemet själva och hörde inte av oss.

I Facebook-gruppen listade vi saker som inte fungerat runt proven och som orsakar stress. Vi gjorde en ytterst ovetenskaplig omröstning där lärarna fick fylla i och rösta för de bekymmer de upplevt:

  • Proven är så dåligt ihophäftade/limmade att de ramlar söder vid hantering.
  • Skolan fick fel USB-minne utskickade.
  • Trots att indikation finns på att elever sett det läckta provet tar rektor beslutet att ordinarie prov ska användas.
  • Antal beställda USB-minnen matchade inte det antal man fick.
  • Bedömningsanvisningarna kom inte till skolan dagen efter provet.
  • Bedömningsanvisningarna var feltryckta och saknade sidor.
  • Problem med den låsta, digitala skrivytan till uppsatsdelen. Det gick inte att logga in/ eleverna blev utkastade. (Dugga, Digiexam, Examnet och Chromex nämns. Där Dugga verkar ha haft störst problem.)
  • Skolans nät kraschade så eleverna kunde inte lämna in sina uppsatser i den låsta skrivytan.
  • Kommunen har ingen ”låst skrivyta” utan stänger bara av wifi, vilket skapar mycket jobb med att spara alla uppsatser på USB.

Om nu de nationella proven ska väga tyngre och vi lärare ska ta större hänsyn till dessa så måste ta mig tusan också kommunerna, företagen runt distribution och digitala provtjänster samt Skolverket ta ansvar. Jag tycker det är skandal att hanteringen runt något som ska vara så viktigt är så usel. Exakta Print som ansvarar för distributionen av nationella prov kan inte direkt vara etta på Skolverkets topplista.

Kommunerna vet om att proven ska genomföras digitalt från och med i år. Ändå är det många lärare som vittnar om att kommunen inte tagit ansvar. Lärarna får själva hitta på lösningar för att riktlinjerna från Skolverket ska följas.

Jäklar vad länge det är kvar till 2022 när Skolverket själva ska hand om och genomföra de nationella proven digitalt.

Lärarna som slår knut på sig själva och som stressar för att få allt runt de nationella proven att fungera för sina elevers skull förtjänar ursäkter och förändring. Skolverket behöver be om ursäkt för den urusla hanteringen eller i alla fall se till att Exakta Print uttalar sig. Kommunerna som inte tar ansvar behöver be om ursäkt och förändra inför nästa år och de företag som ansvarar för de digitala provtjänsterna (där det inte fungerade) behöver också be om ursäkt och se till att det fungerar inför nästa år.

Vi lärare och de elever som genomför detta trots usla förutsättningar förtjänar en ursäkt.

Ps.

För övrigt anser jag att bedömningsanvisningarna till nationella proven måste göras om och vara i enlighet med principerna för hur vi sätter betyg. Det har jag skrivit om sedan 2015, men ingen verkar lyssna på en språkfröken. Ds.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att stämpla enskilda elever leder till exkludering

Ordningsbetyg stämplar och exkluderar barn och ungdomar. Ordningsbetyg behövs för att upprätthålla ordning i skolan. Att införa skriftliga omdömen på högstadiet och gymnasiet i ordning och uppförande är en synnerligen dålig idé, tycker många. Andra tycker att det är en mycket god ide och tror att de kommer att bidra till bättre ordning och reda i skolan. 

Även om skolans intressenter tycker olika, så behöver skolan få allt stöd från politiskt håll för att skapa arbetsro, men att stämpla enskilda elever leder alltjämt till större exkludering. Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Det är lärare som ska utforma och skriva omdömena, men också delge eleverna dem. Det är också en viktig fråga för politiker som ska ge lärare ramar och resurser för att kunna utföra sitt arbete i skolan.

I Januariavtalet finns det en lång rad andra skolpolitiska åtgärder. Bland annat ska man öka lärarnas disciplinära befogenheter och förbjuda mobiltelefonanvändning i klassrum. Riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga omdömen i ordning på högstadiet och gymnasiet. Enligt det så kallade tillkännagivandet ska omdömet finnas med i terminsbetyget, men inte slutbetyget och gälla för högstadie- och gymnasieelever. De ska tydligen också vara frivilliga?

Det är inte förvånande att det ska införas omdömen i ordning. Ordnings- och uppförandebetyg finns i många andra länder idag och det fanns även i Sverige fram till 1970, då de avskaffades. Avskaffandet gjordes bland annat för att det ansågs att det inte hjälpte de elever som hade mest problem i skolan. Det kommer det sannolikt inte att göra nu heller.

Om man ser på de politiska partierna så vill de borgerliga partierna L, KD, M, C och SD att regeringen inför ordningsomdömen för att komma till rätta med allt stök och alla problem i skolan. Ett gemensamt vallöfte från de borgerliga partierna var att de skolor som vill ska kunna ge elever på högstadiet och gymnasiet ett skriftligt omdöme i ordning, men det ska inte ingå i slutbetyget.

De borgerliga partierna tog upp detta under den förra mandatperioden. Då tillsatte regeringen en utredning, men valde att inte gå vidare med förslaget. Utbildningsutskottet har dock fattat beslut om att uppmana regeringen att ta tag i frågan.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är kritisk till omdömen i ordning. Hon anser i TT:s intervju att förslaget skulle skapa mer administration och byråkrati och inte stärka studieron i skolan. Hon menar att regeringen nu arbetar med att ta fram en nationell handlingsplan för ökad studiero som innehåller en rad andra åtgärder. Bland annat mobilfria lektioner och att det ska bli lättare att omplacera elever som är hotfulla mot lärare eller elever. Utbildningsminister Anna Ekström måste naturligtvis följa riksdagens beslut om omdömen, men hon menar att införandet skall ske på ett sådant sätt att det inte orsakar ökad administration. Hur skall det gå till egentligen? Lärare dignar idag under administrativa bördor.

Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Från Lärarnas Riksförbund kommer kritiska synpunkter, man tycker inte att det här är en bra idé. Exempelvis lokalavdelningen i Västerås är misstänksam och funderar på hur de ska utformas och vad det kommer att betyda för enskilda lärare.

Om skolan ger tydliga och tidiga signaler så blir det färre elever som hamnar i stora problem. Betyder omdömen i ordning att elevernas bristande respekt för lärarnas auktoritet blir bättre? Betyder de att lärarna ska bestämma i klassrummet och inte de bråkigaste eleverna? Upphör skolk, klotter, förstörelse, vandalisering och ett språkbruk som är oacceptabelt?

Att upprätthålla ordning i skolan, är det administration egentligen? Ordning och reda är en förutsättning för ett kvalitativt gott skolarbete. Målet finns det överensstämmelse om, men absolut inte om medlen.

Reagera på inlägget:

Lärare sitter i en rävsax

Som lärare förväntas du att bemöta varje elev efter deras enskilda behov, förmåga samt nivå. Detta samtidigt som läraren ansvarar för klassrumsklimatet. Att vara lärare idag innebär så mycket mer än att förmedla kunskap.

Jag är övertygad om att det inte finns en enda lärare som vill göra ett dåligt jobb. Vi människor är inte skapta så, vi vill lyckas bra med det vi gör. Vi vill känna att vi passar in och att vi är duktiga. Ändå pekas det ofta finger kring hur en lärare bör agera.

Precis lika fel blir det att anta att en elev inte vill vara duktig. Här har det börjats kolla på miljön runtomkring och hur den påverkar elevens möjlighet att få lyckas. Av någon anledning missas det ofta i debatten kring lärarens roll.

Läraren sitter i en rävsax mellan krav att bemöta elever på ett värdigt sätt efter individens behov och att upprätthålla en god undervisningsmiljö i helhet. De här perspektiven ställs ofta emot varandra, vilket är synd. För det ena ska inte behöva utesluta det andra, fokuset på lärarens rävsax är fel.

Det spelar ingen roll hur mycket jag eller andra poängterar att lärare ska jobba lågaffektivt, att lärare ska vara en auktoritär ledare i klassrummet eller att vi behöver en strängare skollag för att komma åt stöket i skolan. Så länge ramfaktorerna inte ger utrymme för en god undervisning är det lönlöst att se läraren som hjälten eller boven i dramat.

Jag kommer nå mitt metodtak och antingen går jag själv in i väggen eller så kraschar några elever. Så simpelt är det, matematiken är inte så svår om man väljer att se problemet för vad det är. Så det är inte ett hållbart synsätt att se lärare och elev som problemet till skolans nuvarande situation.

Oavsett hur väl jag vill mina elever går det inte att upprätthålla de mjuka värdena i en skola som är uppbyggd kring ett systemfel. När det inte går att upprätthålla klassrumsklimatet är det naturligt att se till auktoritära åtgärder. Lite som när ett barn säger ”sluta” utan att definiera vad som ska slutas med. Även om det definieras vad som ska upphöra så är det bara ett symptom av något. Att krafsa på ytan ger inga hållbara lösningar. Vi behöver gå djupare, se vad som ligger bakom. 

Att lärare ska få mer mandat att tillrättavisa elever, elever ska rätta sig in i leden och visa respekt för sin lärare och klasskamrater kommer slå hårt mot elever som inte är normativa och man missar helt att barn gör rätt om de kan. Lösningen på ett sådant problem blir att lärare fortutbildas i hur man bemöter elever på ett bra sätt. Vips så har vi skapat en låt gå-metodik där läraren sitter i kläm och vet inte hur hen ska agera för att göra rätt. Då finner man sig själv i situationer där man inte gör någonting. Det är inte hållbart och det är även situationer vi människor mår dåligt av att befinna oss i, för där är vi maktlösa. 

Det är det här som tär isär mig som lärare. Jag vill inte vara för sträng, skrikande eller skuldbeläggande. För jag har egna erfarenheter av att få mottaga detta när jag var barn. Jag vet hur ont det gör. Ändå är det här situationer jag hamnar i som lärare när det inte finns utrymme.

Skolan har andra strukturella problem som behöver tas itu med först. Ett av dessa är NPM och besparingshysterin som råder i välfärden. Ett annat är hur skolpengen är finansierad. Debatten måste handla om det övergripande perspektivet innan vi kan gå ned på detaljnivå. Det snäva synsättet polariserar och splittrar. Det finns alltid någon lärare som har lyckats bra med en mjuk ledarstil och andra med en hård. Diskuteras detaljer kommer helheten att gå om miste.

Tills dessa är åtgärdade kommer läraren få svårt att lyckas med sitt uppdrag. Tills dessa systemfel är korrigerade kommer det alltid vara elever som får betala notan, oavsett om det är som ett kollektiv eller barn som inte är normativa. Lärare kommer lika så att betala med sin hälsa.

Så innan det ska talas om för lärare och elever vad de får och inte får göra, se till att det finns ett utrymme. Se till att vi fokuserar på rätt saker. För stök i skolan kommer inte att försvinna för att vi inför strängare regler.

Reagera på inlägget:

Rädda grundskolan – bota lärarbristen!

Enligt Skolverket minskar behörighetsnivån bland lärare i grundskolan från en redan låg nivå. Idag är bara 70,5 % av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. Definitionen för vem som anses vara behörig i statistiken är den som har en lärarlegitimation med behörighet i minst ett undervisningsämne.

Fördjupar vi blicken och tittar på hur behörigheten ser ut hos de som undervisar i olika ämnen ser läget än mer ansträngt ut. I till exempel geografi är bara 54,5 % av de som undervisar i ämnet också behöriga, i SvA 48 % och i historia (ett ämne som ändå får anses vara relativt populärt att läsa) 63,8 % (2018/19).

Behörighetsläget ser olika ut i olika kommuner och även inom kommuner finns stora skillnader mellan olika skolor. Det som är gemensamt är att alla kommuner, stora som små, känner av lärarbristen idag. Det borde dock vara någon överraskning för någon. Lärarbristen är här för att stanna i decennier. Få makthavare talar dock om de de långtgående och långsiktiga effekter på arbetsmiljö och kvalitet som detta får.

Istället öser kommunerna nya arbetsuppgifter på lärare såsom lokala dokumentationspåhitt, pulsprojekt, generella fortbildningsinsatser och annan smörja som inte ens finns reglerat i skollag eller läroplaner i hopp om mirakel. Dessa mirakel ska såklart ske utan påverkan på en åtstramad budget som dessa kommuner genom effektiviseringar ska få i balans. Gemensamt för alla dessa åtgärder är att de tar lärares värdefulla tid i anspråk, tid som idag inte ens räcker till att eleverna ska undervisas av lärare som kan sina ämnen. Men det skriker inga kommunpolitiker om.

Jag är ledsen att behöva avslöja en hemlighet, det finns inga genvägar! Vi behöver fler lärare. Detta skrämmer istället bort lärare.

Det finns så klart många faktorer som samverkar och spelar roll. Orsakerna till att behörighetsläget ser ut som det gör är många. Nedmonteringen av läraryrket har skett under många år under kommunernas ledning. I praktiken tvingas vi lärare hantera detta men behörighetsläget är också en negativ spiral som riskerar att skrämma bort än fler lärare från yrket.

När en obehörig anställs för att undervisa i en grupp är det ändå en legitimerad lärare som i samråd med denna ska skriva under betyg. För detta krävs tid. Det kan leda till att den legitimerade läraren får undervisa mindre för att hinna med att gå igenom underlag som ska bedömas för att betyget ska bli så korrekt som möjligt.

Eller så förväntas läraren helt enkelt bara skriva under betygen utan granskning vilket både är felaktigt och såklart blir kvaliteten lidande men resulterar i fina siffror för kommunen.

Båda varianterna stjäl hur som helst tid och kraft från den enskilda läraren. Det är lätt att hamna i ett läge där man känner sig otillräcklig, särskilt idag när påtryckningarna om att sätta minst betyget E är större än någonsin och där det gäller för oss lärare att våga agera professionellt och stå upp för vad som är mest rätt ur ett yrkesetiskt perspektiv.

Jag vet också att gruppen obehöriga ser olika ut. Min erfarenhet från mindre kommuner är dock att de obehöriga som sätts att undervisa alltför ofta varit de som precis gått ut gymnasiet och som vill göra något innan de bestämmer sig för vad de vill ”bli när de blir stora” eller människor som inte lyckats hitta andra jobb. Det finns såklart guldkorn även i den här gruppen men det vanliga är att det blir kaos i dessa undervisningsgrupper (av olika skäl).

Det blir de fast anställda legitimerade lärarna som får hantera detta i förlängningen, både gentemot elever och vårdnadshavare inte sällan med hot om anmälan till Skolinspektionen hängandes över sig och utan mandat att agera för skolans bästa. Det är inte lätt att vara lojal mot skolan i de lägena. Utan de hjältar som kan sina ämnen och som idag gör sitt bästa av usla förutsättningar ute i kommunerna skulle skolan av idag inte ens se ut som skola.

Jag är rädd att hjältarna håller på att lämna oss. Hamnar vi där lämnar jag också skeppet!

Förslag till alla politiker:

  • Förstatliga skolan
  • Förändra skolpengen så skolor kan arbeta långsiktigt
  • Garantera individuell fortbildning efter lärarens behov
  • Förbjud ogrundad generell fortbildning som enbart genomförs av ekonomiska skäl
  • Återinför USK och fastställ tid till för- och efterarbete enligt en faktor/ämne
  • Storsatsa på att utöka elevhälsan på varje skola
  • Renodla lärarens (individen) uppdrag och tydliggör relationen till skolans (institutionen) uppdrag
  • Begränsa skolans uppdrag, åtminstone i en tid av lärarbrist
  • Våga prata om marknadens negativa effekter såsom glädjebetyg, påtryckningar, hot om Skolinspektionen, påverkan på arbetsmiljö genom så kallade effektiviseringar etc. och kom med förslag på förändringar. Ingen vågar idag ta i någon av de heta potatisarna

Kommer detta kosta? Ja. Men det kommer kosta betydligt mer om vi inte gör något.

Förslag till lärarfacken:

  • Ställ ovanstående krav i nästa avtalsförhandling.

SKL gillar givetvis inget av detta men jag tycker inte vi ska vika en tum. SKL har med största möjliga tydlighet redan visat att formuleringarna i nuvarande avtal inte var något värt. Det var faktiskt naivt att tro annat. Nästan alla kommuner (9 av 10) skär i skolan. Kommunerna är inte förmögna att hantera skoluppdraget utan skyller på staten och de förutsättningar de får. Förtroendet är sedan länge förbrukat. En strejk skulle ha ett stort signalvärde, inte minst för lärare själva om att vi inte tar skit längre men också ur ett samhällsperspektiv.

Det har varit en i min smak för lång tid av strategiskt varumärkesarbete i syfte att värva medlemmar på central nivå. Jag tror på att fokusera på ett färre antal frågor, renodla och kanalisera arbetet samt öka transparensen och visa en massa jävlar anamma på ren svenska! Jag vet att det sker lokalt och skulle det även ske nationellt skulle det kunna locka tillbaka lärare till yrket vilket skulle förbättra arbetsmiljön i sig. Kampanjen om att freda tiden för för- och efterarbete av lektioner är en bra start av Lärarnas riksförbund.

Reagera på inlägget:

Sidor