Annons

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det räcker inte för att stoppa hoten mot lärare, Anna Ekström

Relaterat

På senare tid har hot och våld mot lärare väckt mycket debatt. Nu menar utbildningsministern Anna Ekström att det måste bli slut på hoten mot lärare.

Inte en dag för tidigt. Vi har stora avhopp på lärarsidan, troligen delvis orsakat av skolans arbetsmiljöproblem. Lärare vågar inte ingripa mot allehanda fridstörare, inte ens om situationen kräver det. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad kan vi göra åt det?

Nya texter i läroplanen är utbildningsministerns recept som ska tydliggöra elevernas plikt att visa respekt för sin lärare och sina klasskamrater. Det är viktigt att från samhällets sida tydligt beskriva skyldigheter för skolans elever. Utbildningsministern betonar också vikten av att lärare inte ska vara rädda för att ingripa mot elever när situationen kräver det. Hon talar också om att en nationell handlingsplan för trygghet och studiero i skolan ska tas fram av regeringen som ytterligare stöd.

Men hur ska lärare egentligen göra? Många lärare säger sig inte veta vad som är tillåtet/lämpligt/effektivt. Ordningsregler på skolor är också olika.

Plikten att visa respekt för lärare och för elever handlar inte om några märkvärdigheter, utom om ”ordning och reda” och ”ett gott uppförande”. När barnen kom till skolan förr hade de med sig detta hemifrån, åtminstone grunderna, som skolan sedan skulle vidareutveckla.

Skolans uppdrag att disciplinera har funnits med sedan starten på folkskolan i 1800-talets mitt, och det finns självklart med ett disciplineringsuppdrag för skolan idag, men möjligen inte tydligt nog? Sedan 1800-talets mitt fanns kyrkan också, men kyrkans roll har tonats ned och nästan försvunnit. Kyrkans förlängda arm, skolan, står i praktiken ensam.

Idag ska skolan ta ansvar för att ge eleverna det man inte får med sig hemifrån. Finns det verkligen förutsättningar för skolan att klara detta? Jag tror dessvärre inte det, men jag kan ha fel. Det handlar absolut inte bara om nya läroplanstexter för skolan. Det handlar om dagens samhälle och om dagens samhällsmedborgare. Det handlar om normer och värderingar, etik och moral. Det är inte enbart en fråga för skolan. Det är en stor och viktig samhällsfråga som skolan absolut inte kan lösa ensam.

Hot mot lärare är ett problem som också är större i Sverige än i andra länder i Europa. Cirka 4000 lärare lämnar sina arbeten per år. Det har Sverige inte råd med. Varför stör svenska barn och ungdomar mera än andra nationaliteters barn-och ungdomar? Varför har lärare så problematisk arbetsmiljö i de svenska skolorna?  Svenska föräldrar är också kritiska mot skolan och stöder inte lärare och samarbetar inte med skolan.

Även föräldrar kan faktiskt orsaka arbetsmiljöproblem för svenska lärare men vi ser på vad föräldrabalken säger: 

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. (Föräldrabalken 6:1)

Människan lever omgiven av andra människor. Vi måste ta hänsyn till varandra i ett socialt samspel för att undvika att komma på kollisionskurs. Vår bild av oss själva byggs upp kring andras reaktioner på oss. Då är det av vikt att vi kan ”spelreglerna” i vår kultur. Beter man sig ouppfostrat och fel så tittar andra människor snett på oss och kanske förskjuter de oss, för att vi inte kan leva efter reglerna.

Det är därför angeläget att föräldrar är raka och ärliga i budskapen mot sina barn kring vad som går an i skolan, i vårt samhälle och i vår tid.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Statligt avtal är vägen ut ur lärarkrisen

I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat - till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning - och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder ...”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Reagera på inlägget:

Inget mindre än en skandal

Relaterat

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Inget mindre än en skandal

Relaterat

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor