Vad vi måste göra för att lösa lärarbristen

En av de saker som gjorde att jag engagerade mig i skoldebatten från början var lärarbristen i den svenska skolan. Jag skrev om det till exempel i ”Barnexperimentet” och här i Skolvärlden menade jag 2014 att en av de saker som skulle behöva åtgärdas för att komma till rätta med lärarbristen var synen på läraryrket som en tävling.

Jag menade då, och menar fortfarande att:

…detta (individuell lönesättning) bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

På tisdagen kom nya siffror från Skolverket om hur många lärare som kommer behövas i framtiden. Man skriver nu ner prognosen om den framtida lärarbristen på grund av nya siffror på hur många elever det kommer vara i skolan, men det kommer fortfarande att fortsätta fattas en mängd lärare, speciellt under de närmaste åren.

Mängder av elever kommer att fortsätta att gå till klassrum där det finns inte behöriga lärare under all överskådlig framtid. För vi har ju redan nu en allvarlig brist.

Men vi måste också prata om den systematiska skillnaden i denna brist som finns mellan kommunala skolor och privatskolorna. Tankesmedjan Arena Idé har också nu släppt en rapport där de tittar på hur det ser ut med behörigheten och hur det skiljer mellan kommunala skolor och privatskolor. Rapportförfattaren Johan Enfeldt skriver:

”I dag är bara 82,0 procent av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. I de kommunala skolorna är andelen behöriga lärare 84,5 procent. I friskolorna är andelen behöriga lärare betydligt lägre, och ligger nu på endast 69,7 procent.”

Det är en dramatisk skillnad! Han menar därför att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning som tittar på hur finansieringen av skolan borde förändras så att det inte lönar sig att anställa obehöriga lärare. Jag kan tycka att det är en sak som den nu arbetande förstatligandeutredningen kunde ta med i sitt arbete. Det är inte acceptabelt att den vinstmotiverade delen av skolsystemet så flagrant avviker från det demokratiska samhällets kvalitetskrav på skolverksamhet.

Johan Enfeldt har också ett konkret förslag på ett sätt att försöka locka fler lärare tillbaka till skolan. Han föreslår:

1. Rätt till tjänstledighet i ett år för behöriga lärare som i dag arbetar utanför skolan om de går tillbaka till en lärartjänst.
2. Ekonomisk kompensation till arbetsgivare som beviljar sådan tjänstledighet i syfte att kunna rekrytera och lära upp en ersättare. Behovet av behöriga lärare berör hela samhället. Det är därför naturligt att andra privata och offentliga arbetsgivare involveras för att lösa bristen.

Jag tycker det förslaget är bra. Dels för att det signalerar tydligt att staten vill ta ansvar, dels för att det pekar ut att det är hela samhällets uppgift att lösa det här. Skolan är för viktig för vår framtid för att hanteras som vilken verksamhet som helst. Det är ingen bilfabrik utan en demokrati-fabrik!

Men jag tror inte att detta räcker utan att det är en del av vad vi måste göra. Framför allt måste vi vända tillbaka till grunden. Hur kan vi locka rätt ungdomar att vilja bli lärare? Jo, genom att åter göra det till det ansvarsfulla och fria arbete det en gång var. Genom att lärare inte är utsatta för rektorers godtycke i lönesättning och genom att tydligt reglera lärares arbetstid. 2015 skrev jag här att vi behöver:

1. Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
2. Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
3. Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka men inte att detaljstyra utförandet.

Jag tycker det stämmer fortfarande. Det institut jag nämner är det som OECD föreslog i sin rapport 2015.

Jag tror vi behöver en samlad vision för läraryrket i Sverige. Och att en av pusselbitarna för det byggs genom en lärarutbildning som vilar på en gemensam tanke om vad läraryrket är och hur man bäst förbereds för det.

Man föreslog (s. 111) skapandet av ett offentligt finansierat, semi-autonomt National institut for lärar- och skolledarkvalitet, för att integrera forskning och praktik, utveckla standarder, modeller och ramverk för grundutbildning och fortlöpande professionell utveckling, och ta itu med det nuvarande, mycket splittrade tillståndet i grundläggande lärarutbildning. Det var en bra tanke. Vi måste göra saker nu men också för framtiden.

Det är också min övertygelse att utifrån det läge vi nu fortsatt har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna), är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs, för att locka unga till yrket.