Rektorer och andra skolledare menar att motstridiga krav och otillräckligt stöd gör uppdragen svåra, för att inte säga helt omöjliga.

Istället för ”att utveckla världens bästa skola” får många rollen av ”pappersvändare” och ”springschasar”. Dessutom är ohälsan stor i gruppen. De är stressade och mår dåligt av för hög arbetsbelastning. De hinner inte med de uppgifter de är satta att utföra, stödfunktioner finns inte och i den genomlysta svenska skolan, dissekerad in på bara benknotorna, har det nog inte funnits någon som ställt frågan: Behöver vi verkligen så många chefer/ledare?

Att ställa den frågan är som att svära i kyrkan, förstås, men här kan man faktiskt istället välja att satsa resurser på de praktiskt arbetande lärarna. Välja att ge lärarna utökat mandat, större makt och högre status att utöva sitt yrke.

Från att ha varit en högt uppburen person i samhället har dagens rektorer fått en devalverad status. Lärarna ser rektorsuppdraget som ett otacksamt slitjobb och lockas inte alls av arbetsuppgifterna.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik söktes varje utlyst rektorsjobb endast av 0,6 person (2012). Dessutom är personalomsättningen på rektorstjänsterna hög.

Forskning visar att rektorer tillhör de chefsgrupper som har sämst arbetsvillkor, så till den grad att jobbet klassas som riskfyllt.

En forskningsöversikt från universitetet i Karlstad konstaterar att personalomsättningen bland rektorer var hela 15 procent per år, och radioprogrammet Kalibers granskning visade att 80 procent av kommunerna har grundskolor där rektorerna bytts ut fler än en gång de senaste fem åren. Dessutom menar två tredjedelar av de ansvariga att det är svårt att hitta lämpliga personer till lediga rektorsuppdrag. Bara detta gör att man kan fundera över antalet rektorer/ledare i svensk skola.

Att vara rektor är att ha Sveriges viktigaste chefsjobb, sägs det från de båda fackförbund som organiserar skolledare.

Men lärarna har många olika chefer – skolchef, biträdande skolchef, rektorer, biträdande rektorer, förskolechefer och allehanda specialfunktioner dessutom – som alla styr och ställer, och stökar till det.

Säkert är det många som undrar hur viktig rektor och alla andra chefer är för elevernas möjlighet att lära och utvecklas i skolan. Men viktigare än rektor är läraren och vad läraren egentligen gör.

Så tolkar jag den beprövade erfarenheten och den forskning som vi har tillgång till. Jag drar också slutsatsen att det går att minska antalet rektorer och pedagogiska ledare. Detta kan ge lärare välbehövligt lugn och arbetsro i sitt yrkesutövande.  

Lärare kan själva verka för att utbildningen i skolväsendet utvecklas och de kan också ta ett ansvar för skolans resultat. De får ju dessutom hur som helst skulden för eventuella dåliga resultat.

I den mål- och resultatstyrda skolan kan lärare själva vara en viktig katalysator i skolans förbättringsarbete, inte bara skolledare. Lärare som självständigt får ta ansvar för sitt yrkesutövande är en outnyttjad resurs i skolväsendet. 

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm