Statsministern proklamerade häromveckan att mobiltelefonerna ska bort från klassrummet. Motivet var att forskning (en enda studie gjord vid London School of Economics som sägs bevisa mobilernas skadliga inverkan på undervisningen) visat att man lär sig sämre om man har mobiltelefoner i klassrummet.

I dag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Ändå går nu statsministern in i detaljer i skolarbetet, och övertar de professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras ansvar.

I vårt styrsystem sätter politiker tydliga mål, och ger de professionella vida ramar och bra förutsättningar för att nå de målen. Politiker ska inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man ifrån de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och deras ansvar så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan bli en deprofessionalisering.

Skolans uppgift är helt klart att disciplinera. Skolan kom till vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket och skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Man går givetvis till skolan för att lära sig saker, men man går också dit för att disciplineras och bli en social medborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler och olika sätt att kommunicera är problematisk.

Den skoldebatt som förs i dag utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och om en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling.

Alla som sätter sig i ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur, när och var den ska användas. Visst klarar våra professionella lärare detta!

Vår statsminister ska inte ägna sig åt detaljstyrning av skolans verksamhet, han måste lita på de professionella. I Finland litar politikerna på lärarna och går aldrig in i detaljer, vilket är eftersträvansvärt även här.

Kommentera

Lärarlegitimation var och är fortfarande ett viktigt steg i att höja statusen för Sveriges lärarkår. Det är viktigt att framhålla det, för så långt är allt gott och väl. 

Lärare har kunnat ansöka om lärarlegitimation sedan 1 augusti 2011. Då skulle nya lärare arbeta under en introduktionsperiod/ett introduktionsår tillsammans med en mentor och bedömas/betygssättas på nytt av rektor för att kunna få ut sin legitimation. Men introduktionsåret ändrades till det bättre när kraven på bedömning togs bort och man beslöt att lärare skulle få legitimation direkt efter lärarexamen.

Att ta bort en förnyad bedömning och betygssättning var verkligen bra och nu, äntligen, behandlas lärare som andra legitimationsyrken. Problemet är bara att man nu riskerar att fästa mindre vikt vid introduktionsperioden när den saknar en tydlig koppling till lärarlegitimationen. Det finns tecken på att så är fallet.

Handläggningstiden för legitimationsansökningar på Skolverket är oanständigt lång. Det har dessutom varit både krångligt och svårt för handläggarna som hyrts in på Skolverket för att sköta arbetet. 

Bedömningen av de olika lärarutbildningarna (från 1950-talet och framåt) har varit grannlaga och tolkningarna av utbildningsbevis i lärarexamen har gjorts godtyckligt. Jag har hjälpt många lärare att få legitimationsbeslut och problemen är stora. Något som det till exempel borde ha tagits hänsyn till är att lärarutbildningen har sett olika ut i olika tidsperioder. Det borde ha gjorts lathundar och nycklar för att effektivisera arbetet. Behöriga lärare som har jobbat i många år är inte längre behöriga på grund av administrativt schabbel.

NU måste det hända något radikalt. Skolorna saknar legitimerade lärare, trots att 2015 är året då lärare måste ha legitimation för att få ta fullt ansvar för sin undervisning. Det är ju också så att små skolor har svårt att hitta lärare i alla ämnen. 

En rad märkliga lösningar med lärare som ska resa kors och tvärs för att till exempel kunna sätta betyg är på gång. Lärare får avsluta sina anställningar eller också slutar de på egen begäran eftersom de inte har fått sin lärarlegitimation. Lärarlegitimationen betyder att enbart legitimerade lärare får fastanställas. Legitimerade lärare kan själva ansvara fullt ut för sin undervisning, icke legitimerade kan inte göra det och får inte sätta betyg.

Väntetiden för att få lärarlegitimation är på tok för lång. Det gör att flera nya lärare med lärarexamen också får vänta på fast anställning. För många blir det en chock när de är klara med sin lärarutbildning,

Så vad kan man göra på kort sikt?

Korta handläggningstiderna. Inrätta ett rådgivningscentrum för skolledare på Skolverket så att skolledare kan få hjälp att lösa besvärliga situationer som uppstått på grund av införandet av lärarlegitimationen.

Vad kan man göra på lång sikt?

Släpp det statliga styret av lärarutbildningens dimensionering. Det kan inte bli värre än det är (läs mitt förra inlägg). Initiera studier av hur tillgång och efterfrågan stämmer överens. Se till att informera de lärosäten som har lärarutbildning om hur behovet av olika lärarkategorier ser ut. Utvärdera legitimationssystemet och starta en utredning om hur kvalitet och effektivitet ska kunna förbättras.

Kommentera

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste än en gång tas på största allvar. Troligen blir bristen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB och Lärarförbundet). 2025 kommer det (troligen) saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Man kan aldrig lita på statistik rörande lärartillgång.

Men det ser olika ut i olika studier, samtidigt som statistik (SCB) visar att det har blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Till höstterminen 2014 antogs tio gånger så många studenter i historia som i fysik och trettio gånger så många studenter i engelska som i franska. Tjugoåtta antagna studenter i tyska kommer inte att täcka framtidens behov. Samtidigt vet vi att många lärarstudenter hoppar av under utbildningens gång.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som kemi, fysik och moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag för att säkra lärartillgången tas nu. Det här har varit känt länge, men åtgärderna har inte varit överdrivet många.

Svensk förskola och skola står och faller med tillgången till kompetenta och behöriga lärare och därför behövs nu en nationell kraftsamling, skriver Skolverket i sin senaste lägesbeskrivning. Skolverket föreslår också att regeringen utreder fler och snabbare vägar in i läraryrket.

Vi har haft allehanda ”o-ex-utbildningar” dvs. olika former av utbildningspaket för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt. Ett annat förslag, som Skolverket anger, är att permanenta Lärarlyftet, specialdesignade kurser för lärare som behöver bredda sin behörighet. En sådan lösning tror inte jag på. Det räcker inte

Bakgrunden till Skolverkets förslag är att var femte person som arbetar som lärare inte har adekvat och relevant lärarexamen. Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar legitimation och behörighet i de ämnen de undervisar i. Samtidigt som många lärare går i pension är det alltjämt lågt söktryck till flera av lärarutbildningarna. Detta sammantaget ger en skakig situation. Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall femtitalet.

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan exempelvis ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.  När jag ser tillbaka (med ett långt yrkesliv inom högskolan) så har alla försök till dimensionering misslyckats. Olika statliga myndigheter lämnar dessutom olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. För att högskolorna och kommunerna ska kunna använda sig av myndigheternas analyser är det viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten. Det finns det inte i dag.

Nu till mitt förslag. När högskolan i Gävle förlorade sin lärarutbildning på felaktiga prognoser visade jag att den behövdes som lärarutbildningsinstitution. De statliga underlagen var inte tillräckliga. Det behövdes djupare analyser. Och det är inte så svårt

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna med varm hand till de lokala lärosätena att besluta helt och fullt om dimensioneringen av lärarutbildningen. Där finns kloka lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger och intresserade kommuner runt lärosätena.

Det kan knappast bli värre än det är i dag.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm