Många sitter just nu hemma och studerar på distans, efter regeringens beslut om att gymnasier, komvux och folkhögskolor med flera ska övergå till distansutbildning. Många undrar hur det ska gå egentligen? Sitta hemma och studera?

Studerande kan lära sig i stort sett vad som helst, när som helst och hur som helst, det vill säga om de studerande ser behovet av att lära sig detta, förstås. Ser de inte behovet av det som ska läras in, har vi ett stort problem. Tyvärr är mycket av skolans innehåll av sådan karaktär, som de studerande ungdomarna inte ser behov av.

Barn och unga lär sig annars lättare och enklare än äldre. Det har med barnens kopplingar mellan hjärnceller att göra.  Barn och unga vet inte riktigt vad de kommer att behöva kunna i livet. De är därför mera öppna för ett innehåll. Vuxna kan och vet vad de behöver kunna i livet och de är därför mera sparsmakade. 

Vad studerande ska lära sig är bestämt i läroplaner med kursplaner och även om studerande inte ser behovet av innehållet, så kan de ändå bestämma sig för att lära sig detta. Det finns ju prov som styr, både nationella och andra prov. Hur ska det då fungera nu när de ska sitta hemma och studera utan omedelbart lärarstöd? Hur ska studerande lägga upp sina studier? Hur länge ska de studera? När ska de ha raster och hur länge ska de arbeta? Ska de arbeta i 40-minuters-moduler?

Vem har hittat på att man lär sig bäst i 40-minuters-moduler?

Så är det nog inte. Skolans struktur är inte planerad utifrån lärande-forskning. Man kan se på riktigt små barn som vill lära sig något viktigt. De kan hålla på hur länge som helst! De tar oftast inga raster heller. Nu är det fritt fram att studera hur man vill.

Om lärandet är lustfyllt och meningsfullt så fungerar det förstås. Det ska vara roligt att lära sig nya saker, nytt innehåll och nya färdigheter. De studerande behöver få inspiration att göra studierna roliga.

Man kan exempelvis sitta vad man vill. Man behöver absolut inte sitta vid ett skrivbord, man kan sitta var som helst. Lärandet kan ske på andra platser. Jag sitter exempelvis aldrig själv vid skrivbord. Jag sitter i vardagsrummets soffa, ute på altanen, på ett café eller ute i naturen.

Studerande vet säkert också att man lär bäst tillsammans med andra i sociala och meningsfulla sammanhang. De kan i alla fall bilda virtuella studiegrupper. De fysiska studiegrupperna är olämpliga på grund av smittorisken. De studiekamrater som kan och vet förklarar för och hjälper dem som inte vet och kan. De lär av varandra.

Studietekniken som man lärt sig ska man tillämpa. Skriva för att lära är viktigt att tänka på. Att läsa noga och aktivt är viktigt. Man kan till och med behöva läsa högt. Utveckla egna tekniker för att memorera.

Studerande som nu sitter hemma och studerar på distans ska se det här läget som en viktig möjlighet att ta ett eget ansvar för sina studier.  Ha roligt när ni studerar och belöna er själva med att göra roliga saker. Våra studerande växer så det knakar när coronaviruset hindrar fysisk närvaro i skolan.

Ha roligt när ni pluggar. Belöna er själva med roliga saker. Självständigt ansvar är utvecklande. Visa nu att ni kan själva! 

Jag har flera trådar också men du har väl inte så mycket tid!

Kommentera

Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.