Annons

Misslyckad reform drabbar elever med behov av särskilt stöd

Relaterat

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor. 

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin. 

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det här måste Anna Ekström göra för att ta igen det som gått förlorat

Relaterat

Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kampen fortsätter – så tar vi oss an 2021

Året 2020 var tufft, när hela världen utsattes för prövningar vi nog aldrig kunnat föreställa oss. Inte minst i skolan. Utbildning är grunden för det öppna demokratiska samhälle vi lever i och en förutsättning för individer att själva kunna forma sin framtid. Därför är era insatser i skolan så oerhört betydelsefulla. Kampen ni för varje dag för att kunskapstappet ska bli så litet som möjligt spelar roll för Sverige och för alla de elever ni möter varje dag. Detta måste mötas med respekt från samhällets sida och med en beredskap för vad som krävs för skolans del när vi väl kommit ut ur pandemin.

Corona är dock fortfarande ett högst påtagligt faktum när vårterminen nu inleds. Oron för vad som komma skall kommer att följa oss en bra bit in på den nya terminen. Och det är först med rimligare förutsättningar som lärare på allvar kan se ljusare på sin situation. 

Lärarnas arbetsbelastning, som var oroväckande hög redan före pandemin, har i virusets spår nått helt nya nivåer. Det ligger ett stort ansvar på arbetsgivare att se till att situationen i skolan blir mer hållbar, både vad gäller lärarnas arbetsbelastning och den fysiska arbetsmiljön. Våra medlemmar ska inte utsättas för risker, och därför ställer Lärarnas Riksförbund ett antal krav som måste uppfyllas för att skolorna ska kunna hållas öppna. Riskbedömningar måste göras på varje skola för att ta reda på vilka åtgärder som måste sättas in, munskydd ska erbjudas, personer i riskgrupp måste få arbeta hemifrån och regeringens rekommendation mot allmänna sammankomster med fler än åtta vuxna måste för skolans del innebära att alla möten sker digitalt.

Oavsett pandemi eller normalläge är den tunga arbetsbelastningen en helt avgörande fråga att komma till rätta med. Och för det kämpar vi bland annat i avtalsförhandlingarna. Först ut i år är det kommunala avtalet HÖK21. Efter en analys av hur det förra avtalet har fungerat är det helt uppenbart att kommunerna inte levt upp till avtalets intentioner. Löften om minskad arbetsbelastning samt en lönestruktur som premierar erfarenhet och kontinuitet har inte infriats. 

Tillsammans med Lärarförbundet har vi därför vässat våra krav och lämnat skarpa yrkanden på en fastställd undervisningstid och ny lönestruktur. Det vi yrkar på är att lärares undervisningstid ska fastställas vid läsårets början och att det till varje undervisningstimme kopplas tid till för- och efterarbete. Ett nytt avtal måste också innebära ett första steg mot ett helt nytt lönesystem, där alla arbetsgivare säkerställer arbetstagare en god löneutveckling under hela yrkeskarriären. Äldre och mer erfarna lärare ska få en lön i överrensstämmelse med den ökade kompetens de uppnått. 

Att hitta en gemensam väg i dessa frågor med vår motpart kommer att bli en oerhört tuff kamp, även om det i tider av allvarlig lärarbrist borde ligga i arbetsgivarnas intresse att skapa attraktivare villkor. Den bittra erfarenheten är också att när vi tecknar ett avtal med Sveriges Kommuner och Regioner finns det inga garantier för att det vi tecknar ner faktiskt sedan också genomförs i alla kommuner. För Lärarnas Riksförbund illustrerar detta än en gång varför staten behöver ta över huvudmannaskapet för skolan.

En ljusglimt under 2020 var att utredningen om att förstatliga skolan tillsattes av regeringen före jul. En utredning som knappast hade blivit av utan Lärarnas Riksförbunds mångåriga och envetna kamp.

Nu tar vi oss an de utmaningar och möjligheter som 2021 kommer att bära med sig. Än finns det många kamper att vinna.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #1 2021
Reagera på inlägget:

Vi lärare är värda bättre!

Med endast några veckor kvar av höstterminen närmar vi oss slutet på ett år som inte varit något annat likt. Coronapandemin har kastat sin mörka skugga över samhället och skakat om hela vår tillvaro. Och vad som väntar efter årsskiftet är det ingen som vet.

Men det finns många lärdomar som vi kan ta med oss från det gångna året. Framförallt måste rektorer och huvudmän lyssna på oss lärare och studie- och yrkesvägledare och ta vår oro på allvar. Vi måste känna oss trygga med de åtgärder som sätts in, och det måste säkerställas att Folkhälsomyndighetens rekommendationer kan efterlevas även i skolan. För skolan måste ses som vilken annan arbetsplats som helst. Lärarna måste exempelvis kunna arbeta hemma i mycket större utsträckning. Det är helt orimligt att vi ska trängas i små personalrum och utföra arbete på plats som precis lika gärna kan göras hemifrån. Var finns logiken i det?

En rykande färsk undersökning från Lärarnas Riksförbund visar att en tredjedel av de tillfrågade skyddsombuden är missnöjda med de coronaåtgärder som skolorna genomförde inför höstterminen. Och närmare hälften svarar att lärare stressar mer, för att hinna med att ta igen kunskapstappet från i våras, inom ordinarie arbetstid. Bara ett fåtal lärare säger att det tillförts extra resurser för allt merarbete, eller att de har kompenserats för arbete som utförts på fritiden. Det är oacceptabelt!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare tar vårt ansvar. Men det måste även våra arbetsgivare göra. Oavsett pandemi eller normalläge så vilar det ett stort ansvar på kommuner och friskolor att se till att lärarna har en hållbar arbetssituation. Det har vi utlovats via kollektivavtal. Verkligheten är i stället att utvecklingen går åt fel håll och nästan alla lärare vittnar om en ökad arbetsbörda. Det håller inte. 

Snart ska vi teckna nytt avtal med Sveriges kommuner och regioner, SKR, men vår erfarenhet av tidigare avtal säger att det inte finns garantier för att det vi avtalar om faktiskt också genomförs i alla kommuner. Därför kräver vi att staten tar över huvudmannaskapet för svensk skola. Lärarnas arbetsmiljö är alldeles för viktig, både ur ett individ- och ett samhällsperspektiv, för att lämnas åt kommunernas godtyckliga välvilja.

Under det gångna året har också frågan om skolans likvärdighet kommit allt mer i fokus. Flera stora och viktiga utredningar har lämnat sina förslag och samstämmigheten kring kravet på en likvärdig skola är stor. Återigen kan jag konstatera att Lärarnas Riksförbunds krav om ett förstatligande av skolan är rätt väg att gå. En statlig skola är en förutsättning för att förbättra lärarnas villkor och samtidigt ge eleverna större möjligheter att faktiskt lyckas med sin skolgång. 

Den rådande pandemin är långt ifrån över, men låt oss hoppas att situationen ändå ljusnar under det kommande året så att vi får tillbaka arbetsglädjen och möjligheten att bedriva undervisning på bästa sätt. Det är både vi lärare och våra elever värda! 

Svante Tideman, 1:e vice ordförande, Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #9 2020
Reagera på inlägget:

Här är mina fem förslag att göra läraryrket hållbart och attraktivt

Det pratas mycket om att göra läraryrket attraktivt och hållbart. Vi hör alltifrån försök med att renodla läraruppdraget där lärarassistenter ska ta över administrativa uppgifter så att läraren kan fokusera på sitt huvuduppdrag, undervisningen. 

Vi hör exempel på lönemodeller med förstelärare, särskilt skickliga lärare. A- och B-lag av lärarkåren med andra ord där pengar blir en motiverande faktor. Andra faktorer som lyfts är att lärarutbildningen ska få antagningsprov eller att hårdare tag med skarpare regler och ordningsomdömen ska sättas in.

Alla dessa förslag saknar poäng. Alla dessa förslag missar det viktiga uppdrag som faktiskt finns. Nämligen att skapa en stabil och kompetent lärarkår. Snart är det även dags för avtalsrörelse inför HÖK21. Därför delger jag här fem förslag för att göra läraryrket hållbart och attraktivt:

1. Undervisningstak
Ingen lärare ska ha mer än 16,5 timmar undervisningstid per genomsnittsvecka. Taket går att höja vid specifika fall då i samverkan med lärare och fack med eftergifter såsom undervisning i halvklass eller motsvarande acceptabel lösning.

2. Lärarens kalenderår och ramtid
Lärarens ramtid, som rektor kan fördela, ska uppgå till 30 timmar. Utöver detta tillfaller 10 förtroendetimmar. Läraren är ledig alla lov, lika länge som eleverna, bortsett från sommarlovet där en vecka tjänstgörs på skolan innan och efter. Huvudman ansvarar för att erbjuda fortbildningstillfällen fysiskt samt på distans. 18 timmar per lov. Lärare väljer själv det hen vill delta på. Minst ett distansalternativ måste erbjudas.

3. Tarifflön
Tarifflön för lärare införs. Lönen baseras på erfarenhet i yrket och utgör en grund för lönen. Utöver detta går det via särskilda uppdrag i samråd med rektor/huvudman att få lönetillägg. Sådana uppdrag kan vara arbetslagsledare, utvecklingslärare, läromedelansvarig eller IT-ansvarig med mera.

4. Tjänstebeskrivning
Alla lärare skall ha en tjänstebeskrivning där alla arbetsuppgifter finns definierade. Dessa ska även vara prioriterade i en prioriteringsordning som gör att läraren kan, i samband med rektor, plocka bort arbetsuppgifter när det blir för mycket för att hinna med.

5. Vikariering
Vid exempelvis akutsjukdom har rektor rätt att sätta in lärare som inte har undervisning vid det tillfället som är berört mot skälig ersättning. Vikarieringen måste dock fortfarande efterleva alla skrivelser i arbetsmiljölagen.

Detta är mina fem förslag för att göra läraryrket till ett hållbart och attraktivt yrke som lockar rätt människor till ett av de viktigaste yrkena som finns. Jag anser inte att lärare bör vara rädda för att ställa höga krav. I avtalsrörelsen ska vi gå ut stenhårt. SKR är inte rädda för att göra det, tillika är det inget vi heller ska vara. 

Det vi gör är viktigt. Vårt arbete kräver att vi har goda förutsättningar för att kunna lyckas. Det finns ingen som tycker annorlunda och varenda förälder i hela landet vill att deras unge ska få en god skolgång präglad av bildning och studiero. Varje skola måste vara en bra skola. Och det börjar med läraren. Det är ett oerhört komplext uppdrag och ett uppdrag som förtjänar en god status i samhället. 

Folk måste börja vilja bli lärare igen.

Reagera på inlägget:

Sidor