Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Kommentera

Mobbning är ett mycket obehagligt ord i svenska språket. När man hör ordet mobbning går tankarna först och främst till det ensamma barnet på skolgården som inte får vara med i lekarna, får skolväskan sönderriven och som utsätts för glåpord och kanske till och med för hugg och slag.  Skolan och lärarna får ofta skulden för att mobbning inte kan förebyggas eller stoppas. Mobbning är ett vanligt fenomen. Med mobbning menas att en eller flera individer tillfogar någon annan skada, antingen fysiskt eller psykiskt, vid upprepade tillfällen.

De flesta människor har direkt eller indirekt erfarenhet av mobbning. Det finns olika uppgifter om hur vanlig mobbning som fenomen är.  Exempelvis anses att 60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige och 20 procent har blivit kränkta av en annan elev det senaste året, enligt Friends-rapporten, 2015. I Sverige har man infört en formulering i skollagen om att: ”den som verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbing och rasistiska beteenden (Lag 1997:1212)”. Det slås också fast i Läroplanen för grundskolan (Lpo 1994) att ingen i skolan skall utsättas för mobbning. Där fastslås också att rektorn har ett ansvar att utveckla ett särskilt program för den enskilda skolan med syfte att ”motverka alla former av trakasserier och mobbning bland elever och anställda” (Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Stockholm: Rädda Barnen, 1999).

Mobbning är ett komplext fenomen och för att förstå och hantera mobbning, behöver man vara uppmärksam på såväl skolan som institution och kultur, som på lärare, elevgrupper, enskilda elever och på samspelet mellan elever och mellan lärare och elever. Lärare anses inte vara tillräckligt professionella på att förhindra eller stoppa mobbning. Varken grundutbildning eller fortbildning anses ge tillräckliga kunskaper för detta komplicerade uppdrag.  Barnen går inte i skolan så många timmar av dygnets tjugofyra timmar, utslagna på ett kalenderår, att det enbart kan vara lärarnas ensam-ansvar. Exempelvis barn på lågstadiet tillbringar endast cirka 3–4 timmar av dygnets 24 timmar i skolan. Det är också följaktligen andra vuxna som ansvarar för barnen de resterande timmarna av dygnet och därmed har också andra ett ansvar för eventuell mobbning. Lärarnas roll och ansvar måste alltid sättas i proportion till ramar och förutsättningar. Det kan aldrig enbart vara lärarnas fel om mobbning inte kan hindras eller stoppas. Om klimatet i skolan eller i en skolklass är positivt, desto mindre risk löper barnet att bli mobbat.

Mobbning följer ofta barnen och de mobbas inte bara i skolan, utan även i hemmet, på fritiden och på nätet. Mobbarna finns oftast i samma skola, i samma fritidsaktiviteter, i samma communities på nätet. Att enbart arbeta mot mobbning i skolan löser inte problemen. Arbetet mot mobbning måste absolut ske på flera arenor samtidigt. Föräldrar har också ett stort och viktigt ansvar att arbeta förebyggande och ta tag i eventuella problem med mobbning.

Skolan måste ha en likabehandlingsplan som ska innehålla konkreta åtgärder för att ta tillvara varje barns rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Planen ska också förhindra trakasserier samt annan kränkande behandling. Barnen bör om möjligt vara delaktiga i utformandet.

Mobbning är sammanfattningsvis ett vuxenansvar för alla vuxna i barnets närhet.  Ingen vuxen i barnens närhet kan friskriva sig från detta ansvar. Alla vuxna som är tillsammans med barn har skyldighet att reagera, anmäla, stoppa mobbning och kränkningar.

Kan barnet göra något själv? Ja, jag anser det. Barnet måste få stöd att säga ifrån direkt, när någon ger en nedsättande kommentar. Det är mycket viktigt för självkänslan. Ansvaret är alltid mobbarens, aldrig mobboffrets.

Lär barnen att alltid ta upp mobbning i skolan med sin lärare. Uppmana barnet att beskriva lugnt och sakligt vad det är som barnet utsatts för. Skriv upp datum och klockslag när något blir utsatt för mobbning och vilka samtal man har haft i ärendet. Spara alltid anteckningarna som bevis om ärendet går vidare och det skulle behövas. Det har alltid funnits mobbning i skolan. Det kommer kanske alltid att finnas mobbning.

Alla möjliga hinder kan fjärma barn och unga från jämnåriga och skapa ett ensamt liv. Aldrig anonym, alltid synlig, men inte en i gänget. Det är mobbning.

Mobbning har tre karaktäristiska drag. Det är en återkommande handling.
Det utförs med mening att skada eller såra. Det är en obalans i styrkeförhållanden mellan mobbare och den mobbade (Houbre, Tarquinio, Thuillier & Hergott, 2006). Det finns flera olika typer av mobbning, de vanligaste är:

• Fysisk mobbning – till exempel sparkar och slag (Smith & Ananiadou, 2003).

• Verbal mobbning – till exempel retande och hot.

• Psykisk mobbning/Social isolering – till exempel utfrysning (Smith & Ananiadou, 
2003, Höistad, 1994).

• Indirekt mobbning – till exempel ryktesspridning (Smith & Ananiadou, 2003).

• Cybermobbning – till exempel mailmobbning och sms/mms mobbning (Keith & 
Martin, 2005).
Som mobbning räknas också retsamhet som upprepas. Retsamhet som sker på ett mera vänskapligt plan brukar inte räknas till mobbning (Olweus, 1999) och det är inte heller mobbning när två personer med likvärdig psykisk eller fysisk styrka slåss eller bråkar (Olweus, 1991 & 1999). 

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm