Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans
Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Kommentera

Nu har det kommit nya kommittédirektiv igen. Utredningarna duggar tätt från utbildningsdepartementet. Snart finns det inte något område i skolan som inte är satt under lupp. Ambitionerna från utbildningsdepartementet är det sannerligen inget fel på.

En särskilt utsedd utredare ska nu granska och föreslå åtgärder för att stärka skolbiblioteken. Alla elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska nämligen ha tillgång till skolbibliotek. Allt enligt idén om en likvärdig skola. Skolbiblioteken anses vara av stor vikt för skolans samlade verksamhet.

Hur ser det då egentligen ut med skolbiblioteken?

Antalet skolbibliotek i landet syns vara på uppåtgående. 2017 hade 213 av Sveriges 290 kommuner skolbibliotek med minst halvtidsbemanning – en försiktig ökning med 11 kommuner sedan 2016. Det visar den nationella biblioteksstatistiken som Kungliga biblioteket (KB) publicerar årligen.

2018 berättar Sveriges officiella biblioteksstatistik att bara 37 procent av landets elever har tillgång till ett enskilt skolbibliotek, som är bemannat på halvtid eller mer. Det är inte lätt att få en bra bild av hur det egentligen är ställt med skolbiblioteken. Lägesbeskrivningarna syns motstridiga.

Kommunerna förmår ofta inte att investera i skolbiblioteken Det finns stora upprustningsbehov både vad det gäller skolbibliotekens lokaler och sist, men inte minst, övrig utrustning. Jag besöker ofta skolor genom mina uppdrag och försöker alltid titta in på skolbiblioteket. Det ger bra information om skolans status. För mig är skolbiblioteken ett hjärta och ett nav i skolans verksamhet som läsutveckling och litteraturläsning kretsar kring. Numera räcker det inte med böcker i bokhyllor. Det ska också finnas utrustning för digital verksamhet också. Ibland är besöken en helt igenom sorglig upplevelse.

Utredaren ska också undersöka skolbibliotekarierna. Ovanligt många skolor rapporterar att de, av ekonomiska skäl eller svårigheter att rekrytera, absolut inte kan halvtidsbemanna skolbiblioteken. Utredaren ska också föreslå förändringar av utbildningen för skolbibliotekarier. Det är intressant. Vilka utvärderingar har egentligen gjorts av skolbibliotekariernas utbildning? Det är ingen dum idé att skaffa sig en bra bild av hur nuvarande system fungerar först.  

Skolbibliotekarier är helt enkelt en bibliotekarie som arbetar på skolbibliotek. Det förekommer också andra yrkestitlar på skolbiblioteken, exempelvis bibliotekspedagog, biblioteksassistent och skolbiblioteksansvarig. Det kan också vara en lärare som har ett särskilt ansvar för biblioteket. Utredaren ska utreda och föreslå åtgärder för att öka tillgången till skolbibliotek och dessutom med särskilt utbildade och kompetenta skolbibliotekarier.

Utredaren ska också föreslå hur statens roll bör se ut när det gäller läromedel i svensk skola. Staten har liksom tappat greppet om läromedel sedan lång tid tillbaka. Mellan 1931–1993 granskade staten i princip all utgivning av läromedel.

Tillgången på läromedel är det egentligen inte problem med. Idag är det lärare som måste kvalitetsgranska och sedan välja läromedel. Skolmyndigheterna granskar till synes läromedel bara sporadiskt.

Vem ska nu axla detta viktiga och stora uppdrag? Utredaren är redan utsedd och det är Gustav Fridolin, född 10 maj 1983, en svensk miljöpartistisk politiker med erfarenhet som skolminister, författare, folkhögskollärare och tidigare journalist som blir regeringens utredare. 

Vem har då egentligen ansvaret för skolbiblioteken idag? Vem ska få skulden för att det inte fungerar? Huvudmännen har givetvis ett övergripande ansvar vad det gäller ekonomiska ramar. Det är annars skolans rektor som har ansvaret för att skolbiblioteket används i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Allt enligt Skolverkets direktiv.

Det är ett av en mängd uppdrag som vilar på rektors axlar. Rektors uppdrag är alltså att se till att verksamheten i skolbiblioteket organiseras så att den möter alla elevers behov av språk- och kunskapsutveckling, den är en del av skolans verksamhet, bibliotekets personal kan samarbeta med övrig pedagogisk personal, det finns en lokal som gör det möjligt att använda skolbiblioteket i skolans alla ämnen.

Om skolan inte kan ha ett bibliotek i de egna lokalerna eller anställa en bibliotekarie, är ett samarbete med andra skolor eller kommunens folkbibliotek en tänkbar lösning. Den lösningen används också.

För en tid sedan granskades skolbiblioteken och skolinspektionen sammanställde en rapport. Det fanns kritiska synpunkter, som inspektionen menade skulle sporra till utveckling. Om så skett är inte enkelt att bedöma. Det får Gustav Fridolins utredning visa så småningom.

Kommentera

Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Kommentera

Trenden att satsa på stora skolor i centralorten och att lägga ner skolor i ytterområden är ett misstag. Det är absolut inte skolans storlek som ensam avgör undervisningens kvalitet. Det är förödande för landsbygden att förlora sin skola.

Trenden går exempelvis åt motsatt håll i USA, det vill säga att man bibehåller de små skolorna. I Tyskland öppnar man till och med upp tidigare nedlagda byskolor och skapar därmed en levande landsbygd igen. 

Inga entydiga forskningsresultat finns som idag ensamma kan legitimera nedläggning av små skolor och etablering av stora skolor.

Stora skolor är inte generellt attraktivare arbetsplatser för behöriga lärare än små skolor. De höga löner som erbjuds i stora skolor på centralorter, kan naturligtvis erbjudas till lärare, som väljer de små skolorna. Det går också att väsentligt förbättra arbetsmiljön på de mindre skolorna så att lärare väljer att arbeta där.

Trenden att lägga ned byskolor och centralisera till större orter är en rikstrend. Att belägga förslag om en enda stor högstadieskola på centralorter handlar om vilka urval som görs av tidigare forskning och vilka forskningsresultat som lyfts fram som motiv.

Huvudmän kan i stort sett välja ut forskningsresultat och välja bort forskningsresultat så att det huvudmän för fram, ser väl underbyggt ut. Granska nedläggningsförslag kritiskt och studera referenser.

Det är ett misstag att ställa skolor av olika storlek mot varandra. Det är inte storleken på en skola som avgör hur god kvaliteten är. Begreppen ”stor skola” och ”liten skola” är relativa begrepp och så här ser det ut i Sverige vad det gäller skolstorlek:

Mer än en fjärdedel av Sveriges skolor har färre än 100 elever och i dessa går drygt sex procent av eleverna. Fler än hälften av grundskolorna har färre än 200 elever och i dessa går omkring en fjärdedel av eleverna. Märk väl att Sveriges 15 största grundskolor med årskurs 9 har totalt drygt
16 000 elever, varav den största har drygt 1 300 elever. De 93 minsta skolorna, alla med färre än 50 elever och med årskurs 9, har tillsammans omkring 2 600 elever (SKL,2018).

Anledningen till centraliseringen av skolor är, även om det oftast inte sagts rent ut, att det är ekonomiskt fördelaktigt att lägga ned mindre byskolor och bygga en stor och central högstadieskola.

Intentionerna i lärarreformen som delade upp lärarnas kompetensområden, enligt följande: 1–7- och 4–9-lärare handlade om att de olika lärarkategorierna skulle lära av varandra och arbeta tätt tillsammans så att eleverna inte fick problem vid stadieövergångarna. Reformen infördes för att lärarna skulle följa eleverna under en större del av elevernas utbildning och därmed underlätta elevernas utveckling.

Om man nu delar upp i separata stadieskolor igen, så är vi tillbaka till utgångsläget. Vi får återigen stora skillnader i sättet att arbeta mellan klasslärare och ämneslärare och med stadieövergångar som ”slår ut” elever. En samlad grundskola har förutsättningar att ge eleverna en tryggare och bättre progression.

Tänk om huvudmän som lägger ned byskolor kunde tänkt tvärtom, nämligen att satsa på de små byskolorna istället. Huvudmännen kan utnyttja tillfället med en större översyn av skolan maximalt och tänka hållbart in i framtidens samhälle.

Varför inte ordna en arkitekttävling och bygga om byskolorna i hållbart trä, med solpaneler på alla ytor som är praktiska, förbränningstoaletter som sparar vårt dricksvatten, bygga för ett integrera skol- och folkbibliotek och ett maximalt utnyttjande av skolans lokaler. Matsalen kan nyttjas av äldre medborgare för att öka umgänge mellan generationer och spara transporter av mat, många äldre efterfrågar datorutbildning, kunskapen har eleverna, datorer finns på skolan varför inte utnyttja dessa? Studiecirklar kan nyttja skolans lokaler. Möjligheterna är många, om huvudmännen bara vill se dem.

Det finns lärare som skulle tycka att det är inspirerande och roligt att arbeta i en ”modern landsbygdsmiljö” och ser det som en fördel vid valet av arbetsplats. Om man kan bussa elever in till centralorten för skolgång, kan man bussa ut elever till landsbygden för skolgång. Det kan ge storstadselever god livskvalitet och bidra till en levande landsbygd.

Kommentera

Är det verkligen en ny reform som lärarutbildningen behöver mest av allt just nu? Ingen reform har hittills fungerat som någon problemlösare, däremot har reformer skapat nya problem.

Sverige har reformerat lärarutbildningen ungefär vart tionde år. Varje utbildningsminister med självaktning har satt en ära i att reformera lärarutbildningen. Ytterligare en ny reform skulle försvåra det lokala kvalitetsarbetet för en redan hårt utsatt lärarutbildning.  

Finland har exempelvis en mycket bra lärarutbildning med många sökande och där är reformtakten mycket långsam. Finlands lärarutbildningar uppvisar något som den svenska lärarutbildningen saknar, nämligen stabilitet. Den finska skolan är också stabil och vilar på en trygg grund som utvecklats långsamt med både forskning och andra länders erfarenheter. I Finland finns ett stort förtroende för utbildningssystemet och för de personer som arbetar inom skolan, något som även speglar sig i lärarutbildningen dit många högpresterande studenter söker.

Sverige har inte en lika stabil grundstruktur på lärarutbildningen, delvis på grund av frekvent klåfingrig partipolitisk inblandning, men även på grund av ett sviktande förtroende för hela skolväsendet.

Vetenskapligheten i lärarutbildningen har utvecklats till högre akademisk nivå och utbildningen har följaktligen förlängts. Varianterna på lärarutbildningen har varierat från några få, till väldigt många olika varianter. Regleringen var detaljstyrd med Skolöverstyrelsen som huvudman, men med lärarutbildningens inträde i högskolan skulle den statliga detaljstyrningen minska.  

Så blev det inte. I den praktiska delen av lärarutbildningen är variationerna av upplägg stora. De två motpolerna ämnesbredd och generalist eller ämnesdjup och specialist har också varierat över tid. En presentation av lärarutbildningens reformering över tid är nödvändig:

  • 1946 års skolkommission kom direkt efter kriget med en stor tilltro till vetenskapen.
  • 1957 års skolberedning resulterade i seminariestadgan 1958, sedan kom 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) som resulterade i 1968 års Lärarhögskolestadga som grundlade lärarutbildningens vetenskapliga grund.  
  • 1974 släpptes lärarutbildningsutredning (LUT 74), men sedan följde en längre väntan på propositionen.
  • 1977 införlivades lärarutbildningen i högskolan, men det betydde egentligen inte särskilt mycket.
  • Först 1984 kom reformen, som var mera organisatorisk och strukturell än innehållslig. Stadiegränserna skulle överbryggas och lärares kompetensområden spände över flera stadier.
  • Högskoleförordningen 1993 innebar att lärarutbildningen från och med nu skulle styras med examensbeskrivningar.
  • 1999 var det dags igen för en förnyelse av lärarutbildningen och en enda enhetlig lärarexamen ersatte nu de åtta av de elva examina som fanns.  Lärarutbildningskommittén (LUK 97) utredde en ny lärarutbildning (HUT 07) som resulterade i SOU 2008:109 En hållbar lärarutbildning.  
  • Den senaste lärarutbildningsutredningen går tvärt emot de tidigare reformerna, med ett lärarideal som mer är specialistens än generalistens. Här blev den ”enhetslärare” som 1999 års reform beslutat om totalt utraderad.
  • 2014 återinfördes metodiken i lärarutbildningen genom ett snabbt ministerbeslut.
  • 2015 presenterades skolkommissionens betänkande med en rad åtgärdsförslag.

Lärarutbildningens fokus i Sverige har flyttats från yrkesfrågor till vetenskap, forskning och forskarutbildning. Det yrkespraktiska erfarenhetsbaserade metodikämnet ska nu förstärkas, då det yrkespraktiska har fått stå tillbaka för ett mer akademiskt vetenskapligt innehåll. Nu ska utredarna (som ska få uppdraget att skriva ihop nästa reform) bland annat föreslå hur kopplingen mellan teori och praktik kan stärkas och hur fokus på metodiken kan öka.

Det är mycket intressant med metodikens återinförande. Metodikämnet kastades ut 1977 liksom metodikens främsta företrädare, metodiklektorerna. Det erfarenhetsbaserade metodikämnet platsade helt enkelt inte i en vetenskapligt baserad lärarutbildning.

I min avhandling ”Morberg, Å (1999) Ämnet som nästan blev: en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842–1988” kan man läsa mera om vad som hände med metodiken och varför det egentligen hände. Nu ska fokus på metodiken återinföras.  

I januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet framgår att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska alltså två utredare stödja Utbildningsdepartement med att ta fram förslag på åtgärder för ökad kvalitet i lärarutbildningen samt åtgärder för att underlätta för fler att bli lärare.

Regeringen aviserar skärpta krav på lärarutbildningen på en rad områden. Uppdraget gäller också hur längden för kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kan kortas ner och studietakten höjas. Det gäller att öka produktionen. Utredarna ska också föreslå hur möjligheterna att arbeta på en skola och studera till lärare parallellt kan förbättras.

Det vore bra om den här reformen kommer att handla om förändringar inom rådande ramar och riktlinjer. Gör inte om lärarutbildningen från grunden! Gör som Finland. Ta det lugnt. Skynda långsamt.

Två omgångar studenter har hunnit lämnat lärarutbildningen sedan senaste reformen. Ingenting är någonsin fulländat i högre utbildning. Lärarutbildningen har brister, men den har faktiskt styrkor också.

Det är jätteviktigt att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet inte bara ”kastar ut barnet med badvattnet” och gör om lärarutbildningen från grunden. Det första man faktiskt borde fundera på i vilka delar lärarutbildningen kan förbättras och stanna där.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm