Annons

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad betyder EU-valet för skolan?

Idag, den 26 maj 2019, är det dags att rösta till Europaparlamentet. Alla medborgare i EU:s medlemsländer kan rösta på vilka som ska representera i Europaparlamentet de kommande fem åren. Det är självklart viktigt att rösta i EU-valet, det internationella samarbetet har blivit allt viktigare i de flesta områden.

Trots att Sverige varit med i EU så länge tycker många att EU-frågorna är abstrakta och svåröverskådliga. Vad är EU, vad gör EU och hur styrs EU? Vad är Europaparlamentet egentligen? Vilken fråga tycker de politiska partierna är den viktigaste att arbeta med i EU?

Många stora och viktiga frågor. EU-samarbetet och det svenska medlemskapet är värda att försvara. EU visar världen vägen framåt. Samarbetet i Europa gör oss i Sverige starkare. Våra politiska partier vill i stort sett alla se ett EU som går framåt och tar ett ordentligt ledarskap för de många stora gränsöverskridande utmaningarna.

I vallokalen, när jag poströstade, fanns några lärare som funderade över EU:s roll för skola och lärarutbildning. Skola och lärarutbildning har egentligen inte tagit någon större plats i de politiska diskussionerna inför valet till Europaparlamentet, men det är ändå viktiga frågor för EU-parlamentet och för kommissionen.  Många beslut berör både skola och högre utbildning, även om skola och lärarutbildning i huvudsak är nationella angelägenheter.

EU sträcker sig över många politiska områden som både direkt och indirekt rör och berör skola och lärarutbildning. Jag är president i ATEE (Association of Teacher Education in Europé), som är en europeisk organisation som bildades på sjuttiotalet då EU tillkom. ATEE samarbetar med såväl kommissionen som parlamentet. Tänk vad alla utbytesprogram betytt för samhörigheten i Europa. Programmet Erasmus har exempelvis gett europeiska studenter fantastiska möjligheter att studera i andra länder. Erasmus bör då exempelvis utökas under nästa budgetperiod kanske?

10 procent av väljarna tycker att skola och utbildning är den viktigaste frågan i valet, enligt en undersökning som presenterades i DN. Det finns många viktiga frågor som har såväl direkt som indirekt påverkan på skola och lärarutbildning. Det första är de grundläggande demokratiska värderingarna och rättigheterna i Europa, liksom minskade klyftor och ett rättvisare Europa. Det handlar också om den viktiga arbetsmarknaden i Europa, hur den ska utformas och vad som egentligen ska styra den. Det som också påverkar alla medborgare i EU är miljö- och klimatpolitiken.

Det har också diskuterats att det behövs kraftsamling för att komma tillrätta med den gränsöverskridande brottsligheten i Europa. Dessa frågor har bäring för såväl skola som lärarutbildning.

Det är viktigt när man ska rösta att ta reda på vad våra politiska partier egentligen vill göra. Man behöver också försöka förstå vad parlamentariker egentligen har makt att påverka – och sedan kan man också ta reda på vad våra parlamentariker faktiskt har agerat för och mot hittills i EU-parlamentet, om de suttit med tidigare.

Reagera på inlägget:

Satsningen på distansutbildning gagnar lärarkåren

Lärare är en grupp som har varit och alltjämt är stora konsumenter av högre utbildning. Typstudenten vid många lärosäten på fristående kurser är en erfaren lärare, med många år på nacken, som läser den ena kursen först och den andra sedan för sitt höga nöjes skull, men också för att meritera sig i sitt yrke. Lärare väljer själva och då är valet distanskurser.

Ministern för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans, skrev en intressant debattartikel i Värmlands Folkblad, den 5 maj 2019, tillsammans med Gunilla Svantorp (S). Fokus i artikeln är att det ska vara möjligt att studera på attraktiva utbildningar i hela landet oavsett var man bor. Regeringen avser nu att förbättra kvaliteten på distansutbildningen och det är glädjande.

Metodutvecklingen på distanskurser har inte alltid varit den bästa, inte minst av ekonomiska skäl. Budskapet i artikeln är att det ska vara möjligt att bo och studera i hela landet. Det gagnar Sveriges lärare och självklart deras elever.

De utbildningar och kurser som jag själv läst och läser är till största delen distanskurser. Det hade inte varit möjligt för mig att studera på Campus. Jag kunde inte flytta helt enkelt, och så är det för många lärare med familj, hus, hem och arbete. De första kurserna jag studerade på distans hade inte några som helst distansöverbryggande medel. Det handlade om att läsa in litteraturen och tentera av den, utan att träffa ”undervisande” lärare.

Det var egentligen samma kurser som gavs på Campus, men där träffade man lärare frekvent. På distanskurserna försvann den lärarledda undervisningen, men i övrigt var kurserna likadant upplagda.

Jag har själv engagerat mig i metodutveckling av distanskurser och till och med utvecklat och gett kurser för kollegor i distansmetodik. Idag måste det ovillkorligen finnas kvalitativt goda distansöverbryggande medel på distanskurser.  Bland annat studiehandledningar är viktiga, liksom konferensplattformar. Studiecentra är ett annat viktigt stöd för många distansstudenter, främst de som är studieovana.

Digitalisering och ny teknik har bidragit till att utveckla distansutbildningen vid våra högskolor de senaste åren. Idag förväntar studenterna sig moderna utbildningar med uppkopplingar mot lärosätets lärare.  Det övergripande målet med regeringens satsning är just att utveckla formerna för distansutbildning för att förbättra kvaliteten i utbildningen och göra den mer attraktiv och det är en välbehövlig satsning. 

Genom att investera i att utveckla distansutbildningen ytterligare vill regeringen nu skapa bättre förutsättningar för att möta de nutida och framtida kompetensbehoven. Det borde också följas av ett annat sätt att finansiera distanskurser. Om bortfallen är stora på distanskurser blir de annars förlustprojekt för lärosätena.

Regeringens satsning måste absolut betyda ett rejält resurstillskott till landets lärosäten. Det är oftast dyrare att utveckla kvalitativt bra distanskurser än de campusförlagda. Det finns utvärderingar och uppföljningar som visar att det är ett större bortfall av studenter på distanskurser och det har säkerligen med metodutveckling att göra.

Det finns exempel på fristående kurser där endast hälften av studenterna genomför och examineras på sina fristående distanskurser. På avancerade kurser för yrkesverksamma kan det vara ännu färre. Dessa nedslående resultat innebär bortkastad tid, möda, förhoppningar och pengar för studenter, lärosäten och samhället.

Förr menade man att ungdomsstudenter inte i första hand skulle studera på distanskurser eftersom de behövde komma till campus för att socialiseras in i studentmiljön. Idag är distanskurser lika attraktiva för ungdomsstudenter som för andra studenter. Bortfallen borde också kunna minska med förbättrad distansmetodik. Man kan se att grundläggande lärarutbildning genomförs på distans med till synes goda resultat.

Distansutbildningar finns såväl från grundutbildning till kompetensutveckling för lärare och nu ska den stärkas och förbättras.

Reagera på inlägget:

UKÄ:s utredning oroar studenterna

En orolig och upprörd lärarstudent kom emot mig på centralstationen. Hon tog tag i min arm, tittade allvarligt på mig och utbrast: ”Åsa, den lärarutbildning jag går på har underkänts av UKÄ (Universitetskanslersämbetet). Det känns alldeles förfärligt! Vill någon överhuvudtaget anställa mig när jag är klar?”

Det blev ett långt samtal om upplevelsen av att den lärarutbildning man studerar vid inte är godkänd och samtalet handlade om vad detta egentligen betyder för alla berörda lärarstudenter i utbildningen, men mest för framtida möjligheter att få tjänst som lärare.

Det är brist på information till lärosätenas egna studenter om resultaten av UKÄ:s utvärdering, men framför allt vad resultaten betyder. Varje lärosäte som underkänns bör naturligtvis informera de studenter som går på lärarprogrammen om vad syftet är med utbildningsutvärderingarna och hur resultatet tas emot på lärosätet. Vad undersöker UKÄ egentligen och varför undersöker man just det som man undersöker? Det behöver tydliggöras.

Enligt universitetskanslern så ska utvärderingssystemet vara mer heltäckande än tidigare. UKÄ studerar bland annat om studenterna får med sig tillräckligt med forskningsmetoder (?) och en förmåga till kritiskt tänkande. Kanslern förklarar att lärarutbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Det har den gjort sedan lärarhögskolestadgan 1968. Därför måste, enligt kanslern, lärarstudenterna ha med sig ett forskande arbetssätt.

Samtidigt lyfter han fram att det är viktigt att inte tappa relationen till beprövad erfarenhet. Det handlar i första hand om bristen på disputerade lärare på lärarprogrammen. Det finns inte alltid den efterfrågade kompetensen att tillgå, eftersom lärarutbildningsforskning inte prioriterats i medelstilldelning. Det som också saknas är erfarenhet av såväl skola som lärarutbildning för många lärarutbildare, men det är inget som UKÄ lyfter fram som ett problem. Det finns sätt att lösa detta, enligt kanslern, då man förstärker utbildningen med lärare från fältet. Självklart behöver lärarutbildare erfarenhet av skola och lärarutbildning.

Utvärdering har blivit något av ett ledord i offentliga verksamheter, såväl i Sverige som i andra västländer. Resultat och kvalitet skall mätas, bedömas och även redovisas i en aldrig tidigare skådad omfattning. Offentligt också. Staten utvärderar för att staten förväntas utvärdera. Alla deltar i en allmänt utbredd utvärderingskultur, där alla gör som alla andra. Det här skulle exempelvis inte förekomma i grannlandet Finland. Där finns förtroende för lärarutbildningarna och man skulle aldrig hänga ut sina lärarutbildningar på det sätt som görs i Sverige.

Studenterna behöver förstå att utbildningsutvärderingarna dels är en kvalitetskontroll, dels anses vara en katalysator för lärosätenas egen utveckling av lärarutbildningen. De behöver också känna till vilka bedömningsgrunder som studeras och vilka examensmål i högskoleförordningen som utvärderas. De behöver också veta hur UKÄ går tillväga, men framför allt vad utvärderingarna betyder för dem personligen och deras utbildning.

Det är inte säkert att lärosätets egna lärarstudenter kommer i kontakt med själva utvärderingen. Bedömargrupperna som besöker lärosätena träffar möjligen de studenter som deltar i själva arbetet på lärosätet.  Lärosätet bör presentera sin självvärdering och framför allt berätta vilka ämnessakkunniga, arbetslivsföreträdare och studentrepresentanter som hälsar på och hur själva arbetet går till.

Eftersom resultaten i stort sett redan är kända innan, bland lärarutbildningarna, kanske lärosätena har trott att motivet har varit att jämförelserna skulle leda till att resurstilldelningen förändrades. Inga mer pengar, ingen förändring av resursfördelning, inga organisationsförändringar, ingen ny kunskap till verksamheten.

UKÄ meddelar också att utvärderingsresultaten får hanteras på lärosätena som då förväntas utveckla lärarutbildningarna lokalt! Samtidigt meddelas från utbildningsdepartementet att en ny lärarreform är på väg, efter januariöverenskommelsen.

Det kommer en reform i Sverige ungefär vart tionde år. En lärarutbildningsreform hinner absolut inte implementeras, innan nästa reform aviseras. Även om lärarkårens kompetens är en viktig och långsiktig långsiktig fråga, så tar det väldigt lång tid innan förbättringar i lärarutbildningen sätter avtryck.

Reagera på inlägget:

”Pedagogassistenter” är föregångaren till lärarassistenter

Regeringen satsar stora pengar på lärarassistenter som ska lösa skolans problem. Lärarassistenter är absolut inte något nytt, men nu har regeringen bestämt att de ska lösa skolans problem. Det finns tidigare erfarenheter i Sverige av lärarassistenter och det finns också internationella erfarenheter av ”teacher’s assistents”.

I början på 2000-talet utbildade Lärarhögskolans regionala utvecklingscentrum i Stockholm s.k. pedagogassistenter. Posten hade dragit ner och friställt folk och undrade om Lärarhögskolan kunde göra något för de friställda. Då utvecklades en pedagogassistentutbildning i nära samarbete med lärare och skolledare. Pedagogassistentutbildningen bestod av  en utbildning: om skolan, i lärande och i undervisning och i datakunskap. Det senare var mycket attraktivt eftersom lärares kunnande och vetande i början av 2000-talet inte var så stor i att hantera datorer.

Det var bara friställd postpersonal som kom i fråga för utbildningen, men det fanns många andra intresserade av pedagogassistentutbildningen. Det fanns då en viss rädsla från lärarfackligt håll att kommunerna ska anställa pedagogassistenter i stället för lärare, eftersom de är billigare. Den rädslan var betydligt överdriven. Pedagogassistenterna var en begränsad satsning och när satsningen tagit vara på de friställda postanställda upphörde den.

Pedagogassistenter, så kallade teacher’s assistents, var då tämligen okänt i Sverige, men vanligt förekommande i Nederländerna och i Storbritannien. Pedagogassistenter kan ses och förstås som ett s.k. kittyrke. De ”täpper till” där det fattas arbetskraft i skolan. De stöder lärare brett i sitt arbete, som då får mera tid med eleverna, med undervisningen och med elevers lärande. 

Är det här en klok idé då? Ser man på de pedagogassistenter som Lärarhögskolan utbildade så fick de arbete inom skolan. En del fick arbete direkt som pedagogassistenter, men andra fick andra arbetsuppgifter i skolan och en del gick vidare till lärarutbildningen och skaffade sig en lärarexamen. De gjorde givetvis stor nytta i en skola som tömts på andra yrken som stöttade lärare, exempelvis tillsynslärare, vaktmästare, kanslister, skolsköterskor, skolkuratorer etc. De var helt enkelt oumbärliga, menade många lärare och skolledare.

Nu är det dags igen. Lärarassistenter heter yrket den här gången och det ska anställas lärarassistenter för hela 475 millioner kronor enligt regeringens vårbudget. Skolverket ska nu också ta fram riktlinjer för lärarassistenter, men det viktigaste är att varje skola själva kan planera och ta ansvar för för hur lärarassistenterna bäst ska kunna avlasta lärare. Det är ändå mycket klokt!

Lärarassistenter är alltså inga lärare, vilket är viktigt att betona. De ska genom sitt arbete frigöra resurser så att lärarna kan göra det de är utbildade för. Men det förutsätter att det är lärarbrist som nu. Skulle det bli överskott på lärare, vilket det naturligtvis blir så småningom, så blir det en annan fråga.

Det finns förstås utbildning till lärarassistent, bl. a inom yrkeshögskolan. Det är en ettårig utbildning oftast. I nuläget saknar yrket centralt fastställda formella kompetenskrav. Många lärare vill se en nationell utbildningsstandard som bygger på gymnasiets barn- och fritidsprogram eller studier på folkhögskola.

Det finns givetvis kritik mot att regeringen satsat på lärarassistenter. De som kritiserar förslaget menar att det kommer inte från lärarna själva. De har inte varit delaktiga. Det är ett politiskt beslut. Om det är ett klokt beslut återstår att se.

Reagera på inlägget:

Sidor