Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Kommentera

Många byskolor läggs ned och många lärare förlora sina arbeten. Men, det går faktiskt också att satsa på byskolor och undvika nedläggning. 

Om skolan ”mitt i byn” läggs ned, innebär det ett första steg mot hela samhällets avveckling. Först försvinner skolan, sedan läggs butiken ned och bensinmacken och så vidare. Inga barnfamiljer flyttar ut och äldre tvingas flytta in till centralorten.

En skola är central på landsbygden, för föreningslivet, för kulturaktiviteter, för föräldrasamverkan, för bibliotek, för idrott och för kunskapsförmedling mellan generationerna. Att satsa på skolan är den viktigaste framtidsinvestering som kan göras. Skolan lägger grunden för ett starkare samhälle. 

Det behövs ett annat sätt att se på skolor, skolbyggnader och skolors betydelse för en samlad verksamhet. Skolnedläggelserna handlar om att spara pengar, utan att detta har kopplats till en bredare samhällsekonomisk analys. 

Beslutsfattare, politiker och tjänstemän behöver tänka nytt. Det handlar om att utveckla en hållbar livsmiljö för barn, unga, och andra som på alla sätt är ekonomiskt lönsam. Använd skolorna till kraftfulla, moderna och öppna bycentra. Utnyttja skolornas lokaler bättre och mera effektivt i besparingssyfte. 

En skola bör vara flexibel på olika sätt: den bör underlätta för ett samutnyttjande under skoltid och vara tillgänglig för annan verksamhet efter skoltid. Byskolor bör renoveras och anpassas till hållbar utveckling. ”Opinion bygga skola”, ett nätverk av arkitekter kan anlitas för innovativa moderna lösningar.  Byskolorna kan då nyttjas optimalt. Driftskostnader som värme, el, vatten och ventilation kostar dygnet runt och året om, men skollokaler står tomma stora delar av dygnet och det är oekonomiskt.

Tänk utanför boxen och öppna upp skolornas lokaler. Det kan handla om idrottshallen som används under kvällar och helger, men det kan också handla om matsalen som blir restaurang för seniorerna i byn eller som blir möteslokaler för det lokala föreningslivet eller undervisningssalar som används för vuxenutbildning på kvällstid. Det nya är att skolan blir tillgänglig för alla. 

Handikappanpassning behövs, om det inte redan gjorts. Skollokaler kan användas för studiecirklar, möten och andra aktiviteter. Det är en ekonomisk och hållbar lösning. 

Skolans lokaler står tomma större delen av dygnet och större delen av skolåret och detta är ekonomiskt olönsamt. Idag finns nya sätt att organisera klassrummen och förvaringen av undervisningsmaterial kan ordnas så att klassrummen kan användas av andra utan att skolans verksamhet störs. Skolans idrottslokaler ger goda träningsmöjligheter för alla. Goda exempel finns inom EU. 

Skolbiblioteket utvecklas till folkbibliotek. Vuxna möter barn och unga i en gemensam miljö. Barn gör rätt saker när det finns vuxna som stöttar och sätter gränser. Skolbiblioteket/folkbibliotek tjänar hela bygden.

Skolans hälsovårdsteam kan användas till provtagning till byns äldre. Skolhälsovården kan samverka med såväl kommuner som regioner. Enklare provtagning kan skolsköterskan klara av och byns äldsta behöver inte resa långt för provtagning.

Skolmatsalen öppnas upp för seniorer och fungerar som en trevlig restaurang för äldre bybor som kan få ett näringsriktigt och vällagat mål mat. Servicen är ofta bristfällig för äldre i glesbygd. Skolans restaurang gör att äldre kan bo kvar och inte behöver flytta till centralorten. Måltidsmiljön blir lugnare om vuxna äter tillsammans med eleverna. En måltid är mer än maten på tallriken. Måltiden omfattar även rummet, sällskapet och stämningen.  

Ett annat sätt att spara pengar är att flytta in flera verksamheter i skolans lokaler. Bland annat delar av socialtjänsten och omvårdnaden. Att utnyttja skolans lokaler maximalt är en stor vinst ekonomiskt, hållbarhetsmässigt men också socialt. 

Skolan som bycentrum blir en plats där lokalsamhället kan samlas. En skola som är full av liv över flera av dygnets timmar och årets dagar tillför ökad trygghet och samhörighetskänsla. En öppen skola skapar delaktighet, intresse och engagemang och blir något man värnar och tar hand om.  På så sätt kan en positiv samhällsutveckling skapas på flera plan – där skolan kan bli en viktig samlingspunkt: ett bycentrum. 

Kommentera

Det ligger nu en lagrådsremiss som regeringen har beslutat om och som föreslår att rektor ska kunna besluta om att betyg ska sättas från årskurs 4. Det gäller förstås skolor inom rektors ansvarsområde.

Det sägs att lärarna ska få möjlighet att yttra sig inför ett sådant beslut. Det är självklart en viktig fråga för lärare, som faktiskt är de som ska sätta betygen. De skolor som då väljer att sätta betyg ska inte behöva upprätta skriftliga individuella utvecklingsplaner för de elever som beslutet gäller. En individuell utvecklingsplan ska tydligen ersättas av betyg? Det är ett problematiskt tänkande. En utvecklingsplan är framåtsyftande, betyg är summerande. Planer måste finnas även om betyg sätts i åk 4.

Det här förslaget verkar vara ett rent olycksfall i arbetet. Betyg i åk 4 bör absolut inte beslutas av rektor på en enskild skola. Detta måste vara ett beslut av huvudmannen och ska absolut inte flyttas till skolnivå. Förslaget skulle innebära att beslut om betyg eller inte i princip skulle kunna omprövas vid varje rektorsbyte och idag sker rektorsbyten frekvent. Beslut av rektor riskerar att göra tillvaron väldigt ryckig för elever och lärare. Stabila och goda förutsättningar främjar goda resultat i skolan och det måste vara huvudmannens ansvar att ge sådana förutsättningar.

Denna märkliga situation faller tillbaka på januariavtalet, där de ingående regeringspartierna, centerpartiet och liberalerna, vill att skolor ska kunna införa betyg från åk 4. Ett av centerns och liberalernas främsta argument är att betyg från åk 6 gav bättre resultat i PISA-undersökningen. Då är det alltså dags för betyg från åk 4. Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att betyg från åk 4 kommer att gynna de elever som det går bra för i skolan, medan elever som är i behov av stöd kommer att missgynnas.

Sverige är ett land där man egentligen introduceras sent med betygen under skolgången i jämförelse med många andra länder. De länder som Sverige normalt sett jämför sig med och som har en tidig betygsålder får tydligen betydligt bättre resultat än vad Sverige kan visa. Betyg från åk 4 är direkt kopplat till förväntningar om bättre resultat och en skola med bättre kartläggning av elevernas kunskaper.

Vetenskapsrådet har tidigare gjort en kartläggning av den forskning som finns kring betyg och de konstaterar:

”En slutsats man kan dra av resultaten från de inkluderande studierna är att betyg generellt differentierar och påverkar äldre och yngre elever och låg- och högpresterande elever på olika sätt. Lågpresterande och yngre elever verkar påverkas mer negativt av betygssättning jämfört med äldre och högpresterande elever.”

Betyg sätter stämplar på barn och ger barn en självbild som kan prägla hela deras skolgång. Det är med vetskap om detta som förslaget lagts.

Det blir nu alltså upp till rektor att bedöma om det är lämpligt att införa tidigare betyg på skolan. Rektor ska också besluta om vilka åtgärder som kan krävas för att minska eventuella negativa effekter, exempelvis ökad stress hos eleverna.

De här nya bestämmelserna om betyg från åk 4 föreslås träda i kraft den 1 april 2021. Betygen ska då införas från höstterminens 2021. Försöksverksamheten med betyg från åk 4 som pågått sedan 2017. Betyg ska annars sättas från och med åk 6.

En fråga som borde varit med i diskussionen är hur betyg ska kunna sättas på ett mera likvärdigt sätt än som sker idag.

Kommentera

Skolan antas forma elever som i sin tur formar samhället på lång sikt. Lärarkåren är därför ofta en måltavla för politiska reformer, vilket den också varit i Sverige under lång tid. I stort sett varje ny regering har reformerat lärarutbildning. Men hur formas då lärarutbildningen av reformer, av vilka och med vilket fokus? I den nyutkomna boken Professionalisering av lärarutbildningen analyseras den svenska lärarutbildningen, hur den har förändrats över tid samt vilka ideal och aktörer som ligger bakom utvecklingen. Den svenska lärarutbildningen jämförs med den finska. 

Vid en snabb och ytlig betraktelse ter lärarutbildningarna sig närmast identiska, men som visas i boken är de diametralt olika i en lång rad avseenden. Boken ingår i en ny serie som heter INSIKT. Serien är vetenskapligt granskad forskningslitteratur, inriktad på organisation, ledning och styrning. Böckerna fokuserar på centrala frågeställningar och riktar sig till forskare och studenter samt till praktiker. 

Redaktörer för boken Professionalisering av lärarutbildningen är Eva Bejerot och Hans Hasselblad, båda från Handelshögskolan i Örebro. Författare i antologin är såväl svenska som finska forskare. 

Skillnaderna mellan svensk och finsk lärarutbildning har historiska rötter som synliggörs i den nya antologin. I Sverige har lärarutbildningen ganska låg status. Utvärderingar ger svidande kritik och visar stora brister.  Den svenska lärarutbildningen har reformerats ett antal omgångar sedan andra världskriget: 1968, 1977, 1988,1992, 2001 och 2011. Ytterligare en reform är på väg. 

I Finland är läget det omvända. Lärarutbildningen har hög status. I Finland är det svårt att få en studieplats på lärarprogrammet. Efter en grundläggande reform i slutet av 1970-talet har förändringarna varit mindre och skett inom ramen för den befintliga utbildningsstrukturen.

Boken ger läsaren en möjlighet att lära sig om historien om den svenska och finska lärarutbildningen. Det är intressant att se i boken att lärarutbildningen egentligen inte blivit bättre för att den görs om. Läsaren kan tvärtom se att det blir problematiskt med många reformer. 

Den finska lärarutbildningens kvalitet och status har gynnats av att den inte gjorts om från grunden. Förändringar har gjorts naturligtvis, men inom befintlig ram och i största möjliga samförstånd. För den svenska lärarutbildningen är det i det närmaste tvärtom, det vill säga det har blivit problem med de täta reformerna och framför allt konflikterna kring dessa. I Sverige har det aldrig någon gång varit konsensus i lärarutbildningsutveckling.

Frågan är om politiker och experter tagit lärdom av detta? Boken är, enligt min uppfattning, synnerligen lämplig att läsa för politiker och lärarutbildningsexperter. Det kunde ha lagts till i informationen om till vilka boken är ämnad.  

Den förra socialdemokratiska regeringen drog faktiskt inte igång någon ny utredning, trots att den var genomförd av en borgerlig regering. En utredning tillsattes däremot när Pisa-resultaten visade den svenska skolans problem. Rapporten publicerades 2017 och lyfte fram att det fanns problem i lärarutbildningen. Samtidigt sa utredningen att lösningen kanske inte var en ny reform utan kanske skulle man mera förändra inom befintlig struktur. 

Den svenska höga reformtakten framstår som problem i boken. Men vi har ändå ännu en reform på gång. I Januariöverenskommelsen har regeringen slagit fast att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska kraven skärpas igen och intagningskraven ska höjas igen. Flera lärarledda timmar ska införas igen. Kopplingen mellan teori och praktik ska stärkas och det ska bli ett fokus på metodiken. 

Mitt bidrag i boken handlar om metodiken, som nu ska komma tillbaka i lärarutbildningen. Mycket intressant utveckling.

Kommentera

För att kunskapsresultaten ska fortsätta att höjas och fler elever ska lära sig mer så satsar regeringen på skolan, på flera utbildade och behöriga lärare och mer tid för lärande.

I budgetpropositionen för 2021 förstärks det statliga stödet till skolan med 1 miljard kronor. Det handlar om att kunna erbjuda ökad undervisningstid, ge personalförstärkningar och ge bättre förutsättningar för personalens arbete. Det gläder naturligtvis lärarkåren. De senaste årens satsningar har lett till att kunskapsresultaten blivit bättre. Utbrottet av coronapandemin har gett skolväsendet tuffa utmaningar och därför förstärker regeringen det statliga stödet så att vi kan ta oss ur det svåra läget som coronapandemin skapat.

Regeringen hävdar också med bestämdhet att behovet av lovskola och läxhjälp har ökat under coronapandemin.  Det kan säkert vara så. Under 2021 skall därför nu ytterligare 170 miljoner kronor ges, för 2022 och 2023 ytterligare 100 miljoner kronor.

Lovskolan är ett nederlag för skolan, enligt min mening. Att elever har behov av en lovskola är ett underbetyg till skolan. Det hade varit bättre att satsa dessa 270 miljoner kronor på skolan och lärarna.

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är tråkig och dessvärre meningslös. Jag har viss förståelse för detta då jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Skolan är många gånger jobbig för såväl elever som lärare samt för föräldrar och vårdnadshavare. Många elever går motvilligt till skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Det är en fråga om metodik och didaktik. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det beskrevs på 60-talet när grundskolans infördes. Det handlar om att utveckla arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff.

”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplinerande uppgift. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven. Lovskolan är för övrigt mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium. Det går inte riktigt ihop.

Regeringen har föreskrivit att huvudmännen har skyldighet att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten. Helt rätt, men fel väg.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Man har minskat ner tiden för det didaktiska och praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik, eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem. Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd.

Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola. Pengarna som nu destineras till lovskola och läxhjälp skulle kunna användas bättre i skolan.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm