Annons

Att satsa på lovskola är fel väg att gå

För att kunskapsresultaten ska fortsätta att höjas och fler elever ska lära sig mer så satsar regeringen på skolan, på flera utbildade och behöriga lärare och mer tid för lärande.

I budgetpropositionen för 2021 förstärks det statliga stödet till skolan med 1 miljard kronor. Det handlar om att kunna erbjuda ökad undervisningstid, ge personalförstärkningar och ge bättre förutsättningar för personalens arbete. Det gläder naturligtvis lärarkåren. De senaste årens satsningar har lett till att kunskapsresultaten blivit bättre. Utbrottet av coronapandemin har gett skolväsendet tuffa utmaningar och därför förstärker regeringen det statliga stödet så att vi kan ta oss ur det svåra läget som coronapandemin skapat.

Regeringen hävdar också med bestämdhet att behovet av lovskola och läxhjälp har ökat under coronapandemin.  Det kan säkert vara så. Under 2021 skall därför nu ytterligare 170 miljoner kronor ges, för 2022 och 2023 ytterligare 100 miljoner kronor.

Lovskolan är ett nederlag för skolan, enligt min mening. Att elever har behov av en lovskola är ett underbetyg till skolan. Det hade varit bättre att satsa dessa 270 miljoner kronor på skolan och lärarna.

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är tråkig och dessvärre meningslös. Jag har viss förståelse för detta då jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Skolan är många gånger jobbig för såväl elever som lärare samt för föräldrar och vårdnadshavare. Många elever går motvilligt till skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Det är en fråga om metodik och didaktik. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det beskrevs på 60-talet när grundskolans infördes. Det handlar om att utveckla arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff.

”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplinerande uppgift. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven. Lovskolan är för övrigt mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium. Det går inte riktigt ihop.

Regeringen har föreskrivit att huvudmännen har skyldighet att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten. Helt rätt, men fel väg.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Man har minskat ner tiden för det didaktiska och praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik, eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem. Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd.

Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola. Pengarna som nu destineras till lovskola och läxhjälp skulle kunna användas bättre i skolan.

Reagera på inlägget:

Lovvärt initiativ – men tror vi verkligen på betygsutredningen?

Relaterat

Betygsutredningen lades fram den 17 augusti i år. Den är en gedigen och innehållsrik lunta på hela 777 sidor, som tagits fram efter konstens alla regler. Utredningen tar inte ställning, det gör politiker. Vad det blir av utredningen återstår att se.

Någon diskussion om att ta bort betygen fanns inte och finns inte idag heller. På 70-talet ansåg däremot nästan alla att betygen borde tas bort. Idag är vårt samhälle mera auktoritärt och det finns en stark tilltro till att mäta, allt som går att mäta. Nu finns också ett mycket starkt inflytande av en övre medelklass som är betygsvänlig. Betygsanhängarna har redan tagit hem flera segrar, med betyg till de yngsta barnen och med flera steg på betygsstegen. Betyg och bedömning ligger i tiden.

Ett intressant och tankeväckande perspektiv på de kommande förändringarna får man om man studerar de betygsreformer som tidigare genomförts. Det har egentligen alltid funnits problem. Det finns förstås problem med betyg nu också. Det kommer alltid att finnas problem.

Mellan 1820–1897, hade läroverken en fyrgradig skala relaterad till kursplanen. De bokstäver och begrepp som användes var A Berömlig insikt, B Godkänd insikt,  C Försvarlig insikt och D Otillräcklig insikt.

Lärjungarna fick även betyg i uppförande: A Stadgade seder och berömligt uppförande, B Jämt och stadgat uppförande, C Klanderligt uppförande och D Lättsinnigt och ostadigt uppförande. Betygsskalorna omfattade fyra steg.

Mellan 1897–1962 gavs betyg i en åtta gradig skala (i folkskolan från 1897). Betygsstegen var: A Berömlig, a Med utmärkt beröm godkänd, AB Med beröm godkänd, Ba Icke utan beröm godkänd, B Godkänd, BC Icke fullt godkänd, C Underkänd/otillräcklig. Betyget B? användes också och det betydde Med tvekan godkänd. Det var absoluta betyg relaterade till läroplanen.

Betyg gavs också i uppförande och ordning. Det finns två steg för underkännande i den betygsskalan. Betygsutredningen börjar i princip sin tillbakablick 1962. Det gavs även betyg i Uppförande och Ordning där standardbetyget var A medan "nedsatt sedebetyg" oftast motsvarades av B i Ordning. I allvarligare fall kunde C i Ordning och B, C eller D i Uppförande användas.

Nedsatt sedebetyg kombinerades i allvarliga fall med relegering. För att bli flyttad till högre årskurs krävdes godkända betyg i samtliga ämnen. Det fanns möjlighet att flyttningspröva för att bli godkänd i de ämnen som var underkända, ett slags kompensatoriskt tänkande.

Mellan1962–1994, fanns en femgradig relativ betygsskala. Betygen 1–5 sätts i proportion till prestationerna hos samtliga elever som läser samma kurs, samma år. Dessutom togs betygen bort från de lägre årskurserna i grundskolan och ersattes med så kallade kvartssamtal.

Avsikten var att betygen för samtliga elever i landet som läste en viss ämneskurs skulle fördelas, enligt följande: Betyg 5 – 7 %, betyg 4 – 24 %, 3 – 38 %, 2 – 24 % och betyg 1 – 7 %. Detta system byggde på hypotesen att elevernas prestationer från ett stort antal sammanvägda uppgifter för en stor grupp elever fördelar sig enligt en normalfördelning. 

För att uppnå målet att jämföra samtliga elever i hela landet, anordnades standardprov i grundskolan och centralprov i gymnasiet/fackskolan. Det vanligaste problemet med de relativa betygen var att ovanstående poängfördelning skulle gälla i varje klass/grupp. Det kunde förekomma påståenden som "femmorna är slut", vilket bottnar i en missuppfattning om hur centralproven skulle hanteras lokalt. Det relativa betygssystemet föll på sin egen orimlighet. Det spelade egentligen ingen roll vad eleven kunde, eleven fick betyg efter elevens plats i rangordningen. 

Mellan 1994–2011 gavs sedan målrelaterade betyg i en tregradig betygsskala: godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. I gymnasiet fanns också IG som var underkänd. I grundskolan fanns inte betyget icke godkänd (IG) till skillnad från i gymnasieskolan. Om en elev inte nådde målen för grundskolans sista år skrevs istället ett skriftligt omdöme om elevens kunskapsutveckling i ämnet (eller ämnesblocket) och bifogades i slutbetyget. Det sistnämnda infördes 1 juli 2003.  Betygen sattes av undervisande lärare även obehöriga lärare. Om undervisande lärare fick förhinder sattes betyg av rektor, som var ytterst ansvarig för betygen. Det var även rektor som satte betyg om två lärare var oense om elevens betyg.

2011 infördes den sexgradiga betygsskalan A till F, inspirerad av Bolognaprocessen i högre utbildning. Det finns preciserade kunskapskrav i form av kriterier som anger vilka kunskaper som krävs för betygen A, C och E. För betygen B och D gäller att eleven ska få betyget om de uppfyllt kunskapskravet för underliggande betyg i sin helhet och uppfyllt kunskapskravet för överliggande betyg till övervägande del. Om en elev inte uppfyller kunskapskraven för betyget E ska eleven ges betyget F. Ett betyg till infördes för underkännande Fx. Finns inte underlag för att sätta betyg på grund av att eleven varit frånvarande, sätts inget betyg.

Det har funnits kritik mot i princip alla betygssystem. 

Sammanfattningsvis har betygssystemen sett olika ut över tid. Det har varit kursplanerelaterade betyg, läroplansrelaterade, grupprelaterade betyg, målrelaterade betyg, och kriteriestyrda betyg. Betygsskalorna har också sett olika ut, kortfattad text, bokstäver eller siffror. Betyg har inte alltid getts till alla elever i skolsystemet. De yngsta eleverna har varit undantagna. Kvartsamtal skulle ersätta betyg. Betyg i uppförande och ordning har satts ibland och ibland inte. De två första tidsperioderna hade sedebetyg, de tre sebare har inte sedebetyg.

Tanken med betygsutredningen är att skapa ett system som ger bättre förutsättningar för elevers lärande och bättre förutsättningar för lärares undervisning, bedömning och betygssättning. Lovvärt initiativ, men tror vi verkligen på det?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Coronapandemin som ett pedagogiskt problem

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga och vuxna. Den här bloggen handlar om coronapandemin som ett pedagogiskt problem som måste få uppmärksamhet och en lösning.

Coronapandemin är faktiskt ett pedagogiskt problem på många olika sätt. Lärare har såväl pedagogisk som didaktisk grundutbildning, men inte specifikt i en så svår situation som coronapandemin ger. Lärare måste utveckla sin undervisning och försöka att ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande trots pågående pandemi. Hur ska det då gå till kan man undra? Många lärare kroknar under ett hårt tryck.

Först och främst handlar det om att minimera riskerna för smittspridning och det har vi i Sverige ingen större erfarenhet av. Förra pandemin var spanska sjukan 1918–1920 och de som upplevde den minns den säkert. ”Spanskan” var dramatisk på alla sätt och vis men hela samhället var annorlunda då. Resandet var exempelvis sparsamt och spridningen tog tid. Informationen om spanska sjukan var inte heller särskilt stor.

Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Spridningen har gått med rasande fart och spridningen är global och media bombarderar alla med mängder av information. Innehållet i informationen varierar och hur ska man veta vad som egentligen stämmer med verkligheten? Kritisk granskning är nödvändig.

Hur ger man barn och unga undervisning om coronapandemin på ett konstruktivt sätt som ger barn och unga hjälp och stöd? Många barn och unga är livrädda, liksom många föräldrar. Hur ska skolverksamheten, dvs. undervisning och lärande egentligen fungera på bästa möjliga sätt när vi har en pågående pandemi?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Ett, tu, tre så var coronapandemin ett faktum och undervisningsuppgiften blev radikalt annorlunda. När skolor stängs så ska undervisningen bedrivas på distans och det är alltjämt ett stort pedagogiskt problem. Utvecklingen av distanspedagogik och distansdidaktik har inte varit optimal och inte heller högt prioriterad och ger därför undervisningsproblem när alla nu måste tillämpa distansutbildning. Det pedagogiska problemet stöds av departementet som talar om att ge coronarabatt, dvs. sänkta krav på eleverna.  

Det finns ingen tid att kompetensutveckla lärare eftersom uppgiften att leda distansutbildning redan är ett faktum. Ska något göras nu för att stärka lärare, så sker det under den pågående pandemin. En del elever hålls hemma av sina föräldrar och det ger också lärare pedagogiska problem. Det är skolplikt, även om vi har en coronapandemi.

Coronapandemin har sammantaget inneburit förändrade förutsättningar för barn, unga och för personal i förskola och skola. Den globala spridningen av coronapandemin har orsakat att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 % av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen.

I Sverige har vi inte stängt förskolor och grundskolor, men väl gymnasieskolor och högskolor. Förskolans och grundskolans personal är i nuläget ändå hårt ansträngda. Förutom sitt viktiga uppdrag att tillförsäkra alla barn rätt till utbildning arbetar de också med att minimera risker för smittspridning.

Undervisningen i gymnasieskolan har fått bedrivas på andra sätt. Den har organiserats digitalt och på distans. Hur ska ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom distansutbildning och hur ska personalen får en rimlig arbetsbelastning? Undervisningen bedrivs nu på andra sätt eftersom följderna för eleverna och hela samhället annars riskerar att bli väldigt allvarliga.

Hur ska man lösa de pedagogiska problem som uppstått och uppstår? Det behövs givetvis pedagogisk och didaktisk forskning, men också såväl pedagogiska som didaktiska utvecklingsarbeten.

Lärarna på golvet behöver verkligen få kvalitativt god kompetensutveckling för att hantera den nya situationen och de måste absolut inkluderas i arbetet med att planera och genomföra de insatser som görs för att undervisningen ska kunna fortsätta.

De måste också uppmuntras att själva dokumentera sin undervisning och barnen och ungas lärande för att se till vi har pedagogiska och didaktiska kunskaper när nästa pandemi rullar in.

Reagera på inlägget:

Förändrad hantering av klagomål – bra för lärare?

Klagomål på skolan från elever, föräldrar och vårdnadshavare tenderar idag att gå direkt till Skolinspektionen, utan att man först har vänt sig till huvudmannen. Föräldrar skäller ut och hotar lärare, rektorer och skolchefer, men gör anmälningar direkt till Skolinspektionen.

Ser man till skollagens formulering så är huvudmannen ansvarig för att såväl ta emot klagomål, som att utreda klagomål. Skollagen är entydig, men anmälningarna går förbi skolan och det måste man försöka ta reda på orsaken till. Det är väldigt olika hur huvudmän tar emot klagomål och klagomålshanteringen i skolan är viktig att synliggöra.

Antal klagomål på skolan ökar kontinuerligt och trenden idag för anmälare är att gå så högt upp som möjligt direkt och utan dröjsmål. Detta gäller absolut inte enbart för skolan, utan syns vara en allmän trend i samhället. Man vänder sig direkt till högsta chefen eller till angiven myndighet för överklagande. Exempelvis studenter i högre utbildning går direkt till högsta chefen och anmäler direkt till överklagandenämnden.

Orsaken syns vara att man inte litar på att få hjälp med rättelser på annat sätt. Rättelser krävs också idag på ett tydligare sätt. Många föräldrar hotar också såväl rektorer som lärare med att anmäla till skolinspektionen för både smärre klagomål och större och mera allvarliga klagomål.

Ökningen av anmälningar behöver inte nödvändigtvis spegla faktiska missförhållanden i skolan, säger Skolinspektionen. Sannolikt kan en ökad medvetenhet i samhället om möjligheten att kunna anmäla missförhållanden förklara ökningen.

Skolinspektionens hemsida visar statistik som talar sitt tydliga språk. Rektorer och lärare kan vittna om hur anmälningshot är vardagsmat idag. Det här är olika om man exempelvis jämför med andra länder i Europa, där anmälningar inte är ett problem.

Om man ser tillbaka, exempelvis till 1960-talet, så var det ytterst sällan som klagomål över huvud taget framfördes på skolans personal eller dess verksamhet. Föräldrar eller vårdnadshavare pratade alltid direkt med lärarna om något inte var till belåtenhet och några anmälningar förekom över huvud taget inte eller ytterst sällan. Man kunde i och för sig ha anmält klagomål på den tiden också, och då anmälde man till den lokala skolstyrelsen eller till länsskolnämnden. Det gjordes i princip aldrig. Rektorer var ytterst sällan eller aldrig inkopplade på några klagomål.

Nu måste regeringen agera, menar skolministern, för att ta fram rekommendationer, så att klagomål ovillkorligen måste hanteras av huvudman. En effekt av detta förväntas bli att dokumentationen minskar och elever och föräldrar/vårdnadshavare kan få snabbare hjälp och rättelse efter att klagomål framförts.

Om klagomål går direkt till Skolinspektionen så blir rektorer och lärare och annan personal ändå berörda och deras arbete i utredningar blir såväl tidskrävande som omfattande. En anmälan som går direkt till Skolinspektionen gör ändå att uppföljande administration för rektorer och lärare ökar. Eftersom det är vanligare med skolinspektionsanmälningar så är lärare rädda för anmälningar och en effekt av rädslan är att lärare överdokumenterar. Tiden till dokumentationen tas från tid som egentligen är elevernas tid.

Regeringen ska nu kontrollera hur huvudmännen hanterar klagomål och det är säkert bra. Rektorer och skolchefer gör olika. Det är viktig kunskap som behöver uppdateras. Det är också möjligt att en kunskapsöversikt kan användas i kvalitetsutveckling.

Vidare ska man också studera vilka effekter en skolinspektionsanmälan får för lärare, rektorer och huvudmän. Regeringen skall också, sammanfattningsvis, se vad som är relevant för verksamhetens kvalitetsutveckling. Kunskaperna om varför man anmäler direkt till skolinspektionen skall också tas fram och man avser att försöka se hur detta har förändrats över tid.

Man kan också vända på problemet: Föräldrar får ofta orosanmälningar direkt utan att någon kommunikation med föräldrar förekommer. Det finns alltså problem med det motsatta, det vill säga systemet med orosanmälningar. Det syns vara kommunikationsproblem i båda riktningarna.

Reagera på inlägget:

Distansutbildningens uppsving genom corona

Man skulle kunna tro att landets alla gymnasieskolor är väldigt väl förberedda nu att flytta undervisningen från lektionssalarna till internet. Men så är det inte. Coronapandemin utmanar hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet, trots att skolans reformer duggat tätt över tid.

Det har trots allt hunnit gå mer än 30 år sedan de första mejlen skickades. Digitala redskap har hunnit bli lika självklara för gymnasisterna som tv, radio och mobil som Facetime, Facebook, Instagram, Twitter och Google. Tyvärr har lärare och gymnasieskolans ledningar inte alls följt utvecklingen i samma takt.

Under 2000-talet har digitala klassrum etablerats vid alla gymnasieskolor. Användning har dock varit högst frivillig. Medan enskilda entreprenörer helt integrerat den digitala tekniken i sina undervisningsformer, visar Corona-krisen att förvånansvärt många stannat kvar vid färgpennor mot den vita tavlan. 1900-talets overheadbilder har möjligen bytts mot ett powerpointprogram.

När föreläsningar ska finnas tillgängliga på nätet och en del av kommunikationen med fördel kunnat ske digitalt, har det klassiska motståndet mot förändringar istället fått växa. Lärare är kanske rädda att ersättas av maskiner. Skolornas centrala ledning vänder bort blicken i stället för att betona forskning och utveckling.

Från en dag till en annan har gymnasieskolor och Komvux tvingats ställa om till digital distansundervisning.  Det enda som krävs för gymnasisterna egentligen är en dator med internetuppkoppling, viss studieteknik och lite självdisciplin.

 

Att utveckla distansutbildningsmodeller och distansmetodik finns det ingen tid för. Här handlar det nu om att försöka ”bygga båten under resans gång”.

 

Skolverkets nulägesanalys finns att läsa på Skolverkets hemsida (2020-04-17) och den är mycket intressant och stärker min kritiska uppfattning. På hemsidan konstateras att många skolor klarar omställningen till distansutbildning, baserat på en enkel enkätundersökning. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Hm!

 

Skolverket har hämtat in information från ett hundratal skolchefer och rektorer med hjälp av en enkät. Från stora friskolekoncerner till olika huvudmän för gymnasier, i allt från små landsortskommuner till stora städer runt om i Sverige. Allt för att försöka skapa en bild av läget just nu. Nulägesbilden är inte alls heltäckande och svarar inte på hur det ser ut i alla landets skolor, men svaren ger en bild av läget. Skolverket tycker sig se i sin uppföljning att distansundervisningen på många håll fungerar mycket bra vilket vittnar om lärarnas kompetens och ansvarstagande, säger Peter Fredriksson.

De flesta skolor bedömer att verksamheten under omständigheterna trots allt håller en tämligen hög kvalitet och många skolchefer är väldigt nöjda med hur personalen har tagit sig an uppgiften. Engagemanget och samarbetsviljan för elevernas bästa är stort, menar man.

Det finns samtidigt en rad orosmoment ute i skolorna som visar på en rad bekymmer.

Trots att den digitala tekniken öppnat upp för större flexibilitet för utbildning i tid och rum, har istället det klassrumsbundna arbetet ökat. Flera som besvarat enkäten anser att kvaliteten kan bli lidande om verksamheten inte kan återgå till det vanliga inom ganska kort tid.

Det digitala behöver bytas ut mot traditionell klassrumsundervisning för att man ska kunna garantera att gymnasisterna lär sig. En annan oro rör nyanlända elever och vissa mer sårbara elevgrupper, och hur deras behov ska kunna tillgodoses i rådande situation med distansundervisning. Hur man ska kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångseleverna är ytterligare ett stort bekymmer som delas av många skolchefer och rektorer.

Sammanfattningsvis: Coronapandemin utmanar nu hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet.

Reagera på inlägget:

Sidor