Annons

Att satsa på lovskola är fel väg att gå

För att kunskapsresultaten ska fortsätta att höjas och fler elever ska lära sig mer så satsar regeringen på skolan, på flera utbildade och behöriga lärare och mer tid för lärande.

I budgetpropositionen för 2021 förstärks det statliga stödet till skolan med 1 miljard kronor. Det handlar om att kunna erbjuda ökad undervisningstid, ge personalförstärkningar och ge bättre förutsättningar för personalens arbete. Det gläder naturligtvis lärarkåren. De senaste årens satsningar har lett till att kunskapsresultaten blivit bättre. Utbrottet av coronapandemin har gett skolväsendet tuffa utmaningar och därför förstärker regeringen det statliga stödet så att vi kan ta oss ur det svåra läget som coronapandemin skapat.

Regeringen hävdar också med bestämdhet att behovet av lovskola och läxhjälp har ökat under coronapandemin.  Det kan säkert vara så. Under 2021 skall därför nu ytterligare 170 miljoner kronor ges, för 2022 och 2023 ytterligare 100 miljoner kronor.

Lovskolan är ett nederlag för skolan, enligt min mening. Att elever har behov av en lovskola är ett underbetyg till skolan. Det hade varit bättre att satsa dessa 270 miljoner kronor på skolan och lärarna.

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är tråkig och dessvärre meningslös. Jag har viss förståelse för detta då jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Skolan är många gånger jobbig för såväl elever som lärare samt för föräldrar och vårdnadshavare. Många elever går motvilligt till skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Det är en fråga om metodik och didaktik. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det beskrevs på 60-talet när grundskolans infördes. Det handlar om att utveckla arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff.

”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplinerande uppgift. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven. Lovskolan är för övrigt mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium. Det går inte riktigt ihop.

Regeringen har föreskrivit att huvudmännen har skyldighet att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten. Helt rätt, men fel väg.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Man har minskat ner tiden för det didaktiska och praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik, eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem. Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd.

Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola. Pengarna som nu destineras till lovskola och läxhjälp skulle kunna användas bättre i skolan.

Reagera på inlägget:

Lovvärt initiativ – men tror vi verkligen på betygsutredningen?

Relaterat

Betygsutredningen lades fram den 17 augusti i år. Den är en gedigen och innehållsrik lunta på hela 777 sidor, som tagits fram efter konstens alla regler. Utredningen tar inte ställning, det gör politiker. Vad det blir av utredningen återstår att se.

Någon diskussion om att ta bort betygen fanns inte och finns inte idag heller. På 70-talet ansåg däremot nästan alla att betygen borde tas bort. Idag är vårt samhälle mera auktoritärt och det finns en stark tilltro till att mäta, allt som går att mäta. Nu finns också ett mycket starkt inflytande av en övre medelklass som är betygsvänlig. Betygsanhängarna har redan tagit hem flera segrar, med betyg till de yngsta barnen och med flera steg på betygsstegen. Betyg och bedömning ligger i tiden.

Ett intressant och tankeväckande perspektiv på de kommande förändringarna får man om man studerar de betygsreformer som tidigare genomförts. Det har egentligen alltid funnits problem. Det finns förstås problem med betyg nu också. Det kommer alltid att finnas problem.

Mellan 1820–1897, hade läroverken en fyrgradig skala relaterad till kursplanen. De bokstäver och begrepp som användes var A Berömlig insikt, B Godkänd insikt,  C Försvarlig insikt och D Otillräcklig insikt.

Lärjungarna fick även betyg i uppförande: A Stadgade seder och berömligt uppförande, B Jämt och stadgat uppförande, C Klanderligt uppförande och D Lättsinnigt och ostadigt uppförande. Betygsskalorna omfattade fyra steg.

Mellan 1897–1962 gavs betyg i en åtta gradig skala (i folkskolan från 1897). Betygsstegen var: A Berömlig, a Med utmärkt beröm godkänd, AB Med beröm godkänd, Ba Icke utan beröm godkänd, B Godkänd, BC Icke fullt godkänd, C Underkänd/otillräcklig. Betyget B? användes också och det betydde Med tvekan godkänd. Det var absoluta betyg relaterade till läroplanen.

Betyg gavs också i uppförande och ordning. Det finns två steg för underkännande i den betygsskalan. Betygsutredningen börjar i princip sin tillbakablick 1962. Det gavs även betyg i Uppförande och Ordning där standardbetyget var A medan "nedsatt sedebetyg" oftast motsvarades av B i Ordning. I allvarligare fall kunde C i Ordning och B, C eller D i Uppförande användas.

Nedsatt sedebetyg kombinerades i allvarliga fall med relegering. För att bli flyttad till högre årskurs krävdes godkända betyg i samtliga ämnen. Det fanns möjlighet att flyttningspröva för att bli godkänd i de ämnen som var underkända, ett slags kompensatoriskt tänkande.

Mellan1962–1994, fanns en femgradig relativ betygsskala. Betygen 1–5 sätts i proportion till prestationerna hos samtliga elever som läser samma kurs, samma år. Dessutom togs betygen bort från de lägre årskurserna i grundskolan och ersattes med så kallade kvartssamtal.

Avsikten var att betygen för samtliga elever i landet som läste en viss ämneskurs skulle fördelas, enligt följande: Betyg 5 – 7 %, betyg 4 – 24 %, 3 – 38 %, 2 – 24 % och betyg 1 – 7 %. Detta system byggde på hypotesen att elevernas prestationer från ett stort antal sammanvägda uppgifter för en stor grupp elever fördelar sig enligt en normalfördelning. 

För att uppnå målet att jämföra samtliga elever i hela landet, anordnades standardprov i grundskolan och centralprov i gymnasiet/fackskolan. Det vanligaste problemet med de relativa betygen var att ovanstående poängfördelning skulle gälla i varje klass/grupp. Det kunde förekomma påståenden som "femmorna är slut", vilket bottnar i en missuppfattning om hur centralproven skulle hanteras lokalt. Det relativa betygssystemet föll på sin egen orimlighet. Det spelade egentligen ingen roll vad eleven kunde, eleven fick betyg efter elevens plats i rangordningen. 

Mellan 1994–2011 gavs sedan målrelaterade betyg i en tregradig betygsskala: godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. I gymnasiet fanns också IG som var underkänd. I grundskolan fanns inte betyget icke godkänd (IG) till skillnad från i gymnasieskolan. Om en elev inte nådde målen för grundskolans sista år skrevs istället ett skriftligt omdöme om elevens kunskapsutveckling i ämnet (eller ämnesblocket) och bifogades i slutbetyget. Det sistnämnda infördes 1 juli 2003.  Betygen sattes av undervisande lärare även obehöriga lärare. Om undervisande lärare fick förhinder sattes betyg av rektor, som var ytterst ansvarig för betygen. Det var även rektor som satte betyg om två lärare var oense om elevens betyg.

2011 infördes den sexgradiga betygsskalan A till F, inspirerad av Bolognaprocessen i högre utbildning. Det finns preciserade kunskapskrav i form av kriterier som anger vilka kunskaper som krävs för betygen A, C och E. För betygen B och D gäller att eleven ska få betyget om de uppfyllt kunskapskravet för underliggande betyg i sin helhet och uppfyllt kunskapskravet för överliggande betyg till övervägande del. Om en elev inte uppfyller kunskapskraven för betyget E ska eleven ges betyget F. Ett betyg till infördes för underkännande Fx. Finns inte underlag för att sätta betyg på grund av att eleven varit frånvarande, sätts inget betyg.

Det har funnits kritik mot i princip alla betygssystem. 

Sammanfattningsvis har betygssystemen sett olika ut över tid. Det har varit kursplanerelaterade betyg, läroplansrelaterade, grupprelaterade betyg, målrelaterade betyg, och kriteriestyrda betyg. Betygsskalorna har också sett olika ut, kortfattad text, bokstäver eller siffror. Betyg har inte alltid getts till alla elever i skolsystemet. De yngsta eleverna har varit undantagna. Kvartsamtal skulle ersätta betyg. Betyg i uppförande och ordning har satts ibland och ibland inte. De två första tidsperioderna hade sedebetyg, de tre sebare har inte sedebetyg.

Tanken med betygsutredningen är att skapa ett system som ger bättre förutsättningar för elevers lärande och bättre förutsättningar för lärares undervisning, bedömning och betygssättning. Lovvärt initiativ, men tror vi verkligen på det?

Relaterat

Reagera på inlägget: