En orolig och upprörd lärarstudent kom emot mig på centralstationen. Hon tog tag i min arm, tittade allvarligt på mig och utbrast: ”Åsa, den lärarutbildning jag går på har underkänts av UKÄ (Universitetskanslersämbetet). Det känns alldeles förfärligt! Vill någon överhuvudtaget anställa mig när jag är klar?”

Det blev ett långt samtal om upplevelsen av att den lärarutbildning man studerar vid inte är godkänd och samtalet handlade om vad detta egentligen betyder för alla berörda lärarstudenter i utbildningen, men mest för framtida möjligheter att få tjänst som lärare.

Det är brist på information till lärosätenas egna studenter om resultaten av UKÄ:s utvärdering, men framför allt vad resultaten betyder. Varje lärosäte som underkänns bör naturligtvis informera de studenter som går på lärarprogrammen om vad syftet är med utbildningsutvärderingarna och hur resultatet tas emot på lärosätet. Vad undersöker UKÄ egentligen och varför undersöker man just det som man undersöker? Det behöver tydliggöras.

Enligt universitetskanslern så ska utvärderingssystemet vara mer heltäckande än tidigare. UKÄ studerar bland annat om studenterna får med sig tillräckligt med forskningsmetoder (?) och en förmåga till kritiskt tänkande. Kanslern förklarar att lärarutbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Det har den gjort sedan lärarhögskolestadgan 1968. Därför måste, enligt kanslern, lärarstudenterna ha med sig ett forskande arbetssätt.

Samtidigt lyfter han fram att det är viktigt att inte tappa relationen till beprövad erfarenhet. Det handlar i första hand om bristen på disputerade lärare på lärarprogrammen. Det finns inte alltid den efterfrågade kompetensen att tillgå, eftersom lärarutbildningsforskning inte prioriterats i medelstilldelning. Det som också saknas är erfarenhet av såväl skola som lärarutbildning för många lärarutbildare, men det är inget som UKÄ lyfter fram som ett problem. Det finns sätt att lösa detta, enligt kanslern, då man förstärker utbildningen med lärare från fältet. Självklart behöver lärarutbildare erfarenhet av skola och lärarutbildning.

Utvärdering har blivit något av ett ledord i offentliga verksamheter, såväl i Sverige som i andra västländer. Resultat och kvalitet skall mätas, bedömas och även redovisas i en aldrig tidigare skådad omfattning. Offentligt också. Staten utvärderar för att staten förväntas utvärdera. Alla deltar i en allmänt utbredd utvärderingskultur, där alla gör som alla andra. Det här skulle exempelvis inte förekomma i grannlandet Finland. Där finns förtroende för lärarutbildningarna och man skulle aldrig hänga ut sina lärarutbildningar på det sätt som görs i Sverige.

Studenterna behöver förstå att utbildningsutvärderingarna dels är en kvalitetskontroll, dels anses vara en katalysator för lärosätenas egen utveckling av lärarutbildningen. De behöver också känna till vilka bedömningsgrunder som studeras och vilka examensmål i högskoleförordningen som utvärderas. De behöver också veta hur UKÄ går tillväga, men framför allt vad utvärderingarna betyder för dem personligen och deras utbildning.

Det är inte säkert att lärosätets egna lärarstudenter kommer i kontakt med själva utvärderingen. Bedömargrupperna som besöker lärosätena träffar möjligen de studenter som deltar i själva arbetet på lärosätet.  Lärosätet bör presentera sin självvärdering och framför allt berätta vilka ämnessakkunniga, arbetslivsföreträdare och studentrepresentanter som hälsar på och hur själva arbetet går till.

Eftersom resultaten i stort sett redan är kända innan, bland lärarutbildningarna, kanske lärosätena har trott att motivet har varit att jämförelserna skulle leda till att resurstilldelningen förändrades. Inga mer pengar, ingen förändring av resursfördelning, inga organisationsförändringar, ingen ny kunskap till verksamheten.

UKÄ meddelar också att utvärderingsresultaten får hanteras på lärosätena som då förväntas utveckla lärarutbildningarna lokalt! Samtidigt meddelas från utbildningsdepartementet att en ny lärarreform är på väg, efter januariöverenskommelsen.

Det kommer en reform i Sverige ungefär vart tionde år. En lärarutbildningsreform hinner absolut inte implementeras, innan nästa reform aviseras. Även om lärarkårens kompetens är en viktig och långsiktig långsiktig fråga, så tar det väldigt lång tid innan förbättringar i lärarutbildningen sätter avtryck.

Kommentera

Regeringen satsar stora pengar på lärarassistenter som ska lösa skolans problem. Lärarassistenter är absolut inte något nytt, men nu har regeringen bestämt att de ska lösa skolans problem. Det finns tidigare erfarenheter i Sverige av lärarassistenter och det finns också internationella erfarenheter av ”teacher’s assistents”.

I början på 2000-talet utbildade Lärarhögskolans regionala utvecklingscentrum i Stockholm s.k. pedagogassistenter. Posten hade dragit ner och friställt folk och undrade om Lärarhögskolan kunde göra något för de friställda. Då utvecklades en pedagogassistentutbildning i nära samarbete med lärare och skolledare. Pedagogassistentutbildningen bestod av  en utbildning: om skolan, i lärande och i undervisning och i datakunskap. Det senare var mycket attraktivt eftersom lärares kunnande och vetande i början av 2000-talet inte var så stor i att hantera datorer.

Det var bara friställd postpersonal som kom i fråga för utbildningen, men det fanns många andra intresserade av pedagogassistentutbildningen. Det fanns då en viss rädsla från lärarfackligt håll att kommunerna ska anställa pedagogassistenter i stället för lärare, eftersom de är billigare. Den rädslan var betydligt överdriven. Pedagogassistenterna var en begränsad satsning och när satsningen tagit vara på de friställda postanställda upphörde den.

Pedagogassistenter, så kallade teacher’s assistents, var då tämligen okänt i Sverige, men vanligt förekommande i Nederländerna och i Storbritannien. Pedagogassistenter kan ses och förstås som ett s.k. kittyrke. De ”täpper till” där det fattas arbetskraft i skolan. De stöder lärare brett i sitt arbete, som då får mera tid med eleverna, med undervisningen och med elevers lärande. 

Är det här en klok idé då? Ser man på de pedagogassistenter som Lärarhögskolan utbildade så fick de arbete inom skolan. En del fick arbete direkt som pedagogassistenter, men andra fick andra arbetsuppgifter i skolan och en del gick vidare till lärarutbildningen och skaffade sig en lärarexamen. De gjorde givetvis stor nytta i en skola som tömts på andra yrken som stöttade lärare, exempelvis tillsynslärare, vaktmästare, kanslister, skolsköterskor, skolkuratorer etc. De var helt enkelt oumbärliga, menade många lärare och skolledare.

Nu är det dags igen. Lärarassistenter heter yrket den här gången och det ska anställas lärarassistenter för hela 475 millioner kronor enligt regeringens vårbudget. Skolverket ska nu också ta fram riktlinjer för lärarassistenter, men det viktigaste är att varje skola själva kan planera och ta ansvar för för hur lärarassistenterna bäst ska kunna avlasta lärare. Det är ändå mycket klokt!

Lärarassistenter är alltså inga lärare, vilket är viktigt att betona. De ska genom sitt arbete frigöra resurser så att lärarna kan göra det de är utbildade för. Men det förutsätter att det är lärarbrist som nu. Skulle det bli överskott på lärare, vilket det naturligtvis blir så småningom, så blir det en annan fråga.

Det finns förstås utbildning till lärarassistent, bl. a inom yrkeshögskolan. Det är en ettårig utbildning oftast. I nuläget saknar yrket centralt fastställda formella kompetenskrav. Många lärare vill se en nationell utbildningsstandard som bygger på gymnasiets barn- och fritidsprogram eller studier på folkhögskola.

Det finns givetvis kritik mot att regeringen satsat på lärarassistenter. De som kritiserar förslaget menar att det kommer inte från lärarna själva. De har inte varit delaktiga. Det är ett politiskt beslut. Om det är ett klokt beslut återstår att se.

Kommentera

Ordningsbetyg stämplar och exkluderar barn och ungdomar. Ordningsbetyg behövs för att upprätthålla ordning i skolan. Att införa skriftliga omdömen på högstadiet och gymnasiet i ordning och uppförande är en synnerligen dålig idé, tycker många. Andra tycker att det är en mycket god ide och tror att de kommer att bidra till bättre ordning och reda i skolan. 

Även om skolans intressenter tycker olika, så behöver skolan få allt stöd från politiskt håll för att skapa arbetsro, men att stämpla enskilda elever leder alltjämt till större exkludering. Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Det är lärare som ska utforma och skriva omdömena, men också delge eleverna dem. Det är också en viktig fråga för politiker som ska ge lärare ramar och resurser för att kunna utföra sitt arbete i skolan.

I Januariavtalet finns det en lång rad andra skolpolitiska åtgärder. Bland annat ska man öka lärarnas disciplinära befogenheter och förbjuda mobiltelefonanvändning i klassrum. Riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga omdömen i ordning på högstadiet och gymnasiet. Enligt det så kallade tillkännagivandet ska omdömet finnas med i terminsbetyget, men inte slutbetyget och gälla för högstadie- och gymnasieelever. De ska tydligen också vara frivilliga?

Det är inte förvånande att det ska införas omdömen i ordning. Ordnings- och uppförandebetyg finns i många andra länder idag och det fanns även i Sverige fram till 1970, då de avskaffades. Avskaffandet gjordes bland annat för att det ansågs att det inte hjälpte de elever som hade mest problem i skolan. Det kommer det sannolikt inte att göra nu heller.

Om man ser på de politiska partierna så vill de borgerliga partierna L, KD, M, C och SD att regeringen inför ordningsomdömen för att komma till rätta med allt stök och alla problem i skolan. Ett gemensamt vallöfte från de borgerliga partierna var att de skolor som vill ska kunna ge elever på högstadiet och gymnasiet ett skriftligt omdöme i ordning, men det ska inte ingå i slutbetyget.

De borgerliga partierna tog upp detta under den förra mandatperioden. Då tillsatte regeringen en utredning, men valde att inte gå vidare med förslaget. Utbildningsutskottet har dock fattat beslut om att uppmana regeringen att ta tag i frågan.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är kritisk till omdömen i ordning. Hon anser i TT:s intervju att förslaget skulle skapa mer administration och byråkrati och inte stärka studieron i skolan. Hon menar att regeringen nu arbetar med att ta fram en nationell handlingsplan för ökad studiero som innehåller en rad andra åtgärder. Bland annat mobilfria lektioner och att det ska bli lättare att omplacera elever som är hotfulla mot lärare eller elever. Utbildningsminister Anna Ekström måste naturligtvis följa riksdagens beslut om omdömen, men hon menar att införandet skall ske på ett sådant sätt att det inte orsakar ökad administration. Hur skall det gå till egentligen? Lärare dignar idag under administrativa bördor.

Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Från Lärarnas Riksförbund kommer kritiska synpunkter, man tycker inte att det här är en bra idé. Exempelvis lokalavdelningen i Västerås är misstänksam och funderar på hur de ska utformas och vad det kommer att betyda för enskilda lärare.

Om skolan ger tydliga och tidiga signaler så blir det färre elever som hamnar i stora problem. Betyder omdömen i ordning att elevernas bristande respekt för lärarnas auktoritet blir bättre? Betyder de att lärarna ska bestämma i klassrummet och inte de bråkigaste eleverna? Upphör skolk, klotter, förstörelse, vandalisering och ett språkbruk som är oacceptabelt?

Att upprätthålla ordning i skolan, är det administration egentligen? Ordning och reda är en förutsättning för ett kvalitativt gott skolarbete. Målet finns det överensstämmelse om, men absolut inte om medlen.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm