Först några ord om Pisa (Programme for International Student Assesment) som är en slags kunskapsutvärdering som utvärderar hur 15-åriga elever i olika länder ”är rustade inför framtiden” när de ska gå ut skolan. Projektet bedrivs av OECD och det är fyra områden som studeras: matematik, naturkunskap, läsförståelse och problemlösning.

Pisa kan, enligt min mening, inte säga hur våra svenska 15-åringar är rustade inför framtiden. Pisa genomförs vart tredje år.  Pisa-projektets mål är att testa och utvärdera skolelevers prestationer runtomkring i världen. Ett underliggande syfte är att kunna åstadkomma bättre undervisningsmetoder och bättre resultat. Vilken metodutveckling har Pisa åstadkommit? Hur kan bättre metoder utvecklas efter en enkät på två timmar? Vad har blivit bättre metoder genom Pisa?

Testet går till så att 5 000 elever från varje land får göra testet som tar två timmar. Vilka slutsatser kan man egentligen dra av en studie som bygger på att elever svarar på frågor i två timmar? Den uppmärksamhet som Pisa får tyder på en övertro till studien.

Sedan Pisas start i slutet på 90-talet har resultaten från Pisa-undersökningarna fått mer och mer uppmärksamhet i media. Varje gång resultaten från den senaste Pisa-undersökningen publiceras skrivs det otaliga artiklar med dramatiska rubriker, så som ”Sverige sämst i klassen” och ”Pisa-chock”.

Vad artiklarna har gemensamt är att de använder sig av resultaten av Pisa-undersökningarna, utan att granska dem kritiskt och ifrågasätta dem. Sällan ser man en artikel som vetenskapligt kritiskt granskar Pisa-undersökningarna. Det är viktigt att lyfta fram kritik riktad mot Pisa-undersökningarna och dess huvudman OECD, specifikt kritik som avser innehåll och kvalitet av Pisa-undersökningarna och dess tolkning och användning av resultaten. Det finns goda skäl till att ifrågasätta Pisa-undersökningarna och jag anser att Sverige omgående bör lämna Pisa-undersökningarna.

”Låt Pisa falla platt till marken.”

Sverige har nu deltagit i strid med det officiella regelverket. Riksrevisionen riktar därför hård kritik mot såväl Skolverket som mot regeringen. Skolverket hade för första gången hand om Pisa och det blev helt fel menar Riksrevisionens revisionsdirektör Sofia Sandgren Massih.

LÄS MER – ANNA EKSTRÖM UTFRÅGAD I UTBILDNINGSUTSKOTTET

Vad är då egentligen problemet? Sverige tog bort en stor andel elever från Pisa 2018, i tydlig strid med regelverket. Tar bort elever från Pisa gör alla länder. Tjänstemän på utbildningsdepartementet sade sig ha larmat internt om felaktigheter vid minst två tillfällen. Utbildningsministern har inte märkt detta och ändå officiellt försvarat resultaten. I Riksrevisionens granskningsrapport framgår att

  • Sverige undantog felaktigt en stor andel elever från att skriva provet, i strid med OECD:s officiella regelverk.
  • Både utrikes födda elever och elever födda i Sverige undantogs felaktigt från att skriva provet.
  • Både Skolverket och regeringen har brustit i sina skyldigheter att följa upp de misstänkta felen.
  • Regeringen har inte ”fullföljt sitt ansvar att se till att underlydande myndigheter bedriver sin verksamhet enligt de krav som grundlagen ställer”.
  • OECD har på avgörande punkter missförstått hur det svenska skolsystemet fungerar, vilket lett till felaktiga slutsatser i deras granskningsrapport som släpptes i höstas.
  • OECD har inte levererat den granskning av Pisa-studien som Skolverkets generaldirektör utlovat (Från departementets pressmeddelande).

Andreas Schleicher, chefen för Pisa-organisationen, menar att elevurvalet inte är ett problem. OECD undersöker just nu kritiken från Riksrevisionen, men chefen menar att Sveriges Pisa-resultat 2018 är trovärdigt. Riksrevisionens granskning av regeringens och Skolverkets hantering av Pisa-studien 2018 återuppväcker den tidigare kritiken att för många elever utesluts för att resultatet ska överensstämma med den faktiska kunskapsnivån i landet.  Elever utesluts i alla länder som deltar i Pisa. Hur många som utesluts kan naturligtvis variera och mörkas.

Chefen Andreas Schleicher, anser att urvalet av elever 2018 är inom ramarna. Han tillbakavisar kritiken direkt och menar att urvalet av studerande inte kunnat påverka resultatet signifikant. En grupp inom OECD studerar närmare kritiken från den svenska riksrevisionen. Andreas Schleicher anser att deras granskning inte kommer att påverka resultatet i stort och det är intressant att fundera över. OECD får kritik då de först godkänt det svenska elevurvalet och sedan i efterhand påstått att inte allt gått rätt till. De syns inte förstå sig på det svenska utbildningssystemet. Kritiserar Du mig, kritiserar jag Dig! Nu står den svenska hedern på osäker grund och Pisa lutar mer och mer.

Andreas Schleicher menar också att OECD kan använda andra analytiker som kan studera urvalet. Jag är säker på att de skulle komma till samma slutsats, säger han. Han menar att det i grunden handlar om två problem: Är en lägre svarsfrekvens ett problem. Påverkar bortfallet resultatet. Som forskare säger man naturligtvis att såväl bortfall som svarsfrekvens påverkar slutresultatet. Det är grundläggande kunskaper.

Pisa-undersökningen förlorar i relevans menar en norsk professor Svein Sjöberg vid Oslo Universitet. Han tycker att Sverige ska lämna undersökningen. Att använda undersökningen som ett mått på kvalitet i svensk skola blir absurt eftersom det inte är det man mäter.

Låt Pisa falla platt till marken. Gå ur Pisa-projektet omgående.

Kommentera

Det ligger nu en lagrådsremiss som regeringen har beslutat om och som föreslår att rektor ska kunna besluta om att betyg ska sättas från årskurs 4. Det gäller förstås skolor inom rektors ansvarsområde.

Det sägs att lärarna ska få möjlighet att yttra sig inför ett sådant beslut. Det är självklart en viktig fråga för lärare, som faktiskt är de som ska sätta betygen. De skolor som då väljer att sätta betyg ska inte behöva upprätta skriftliga individuella utvecklingsplaner för de elever som beslutet gäller. En individuell utvecklingsplan ska tydligen ersättas av betyg? Det är ett problematiskt tänkande. En utvecklingsplan är framåtsyftande, betyg är summerande. Planer måste finnas även om betyg sätts i åk 4.

Det här förslaget verkar vara ett rent olycksfall i arbetet. Betyg i åk 4 bör absolut inte beslutas av rektor på en enskild skola. Detta måste vara ett beslut av huvudmannen och ska absolut inte flyttas till skolnivå. Förslaget skulle innebära att beslut om betyg eller inte i princip skulle kunna omprövas vid varje rektorsbyte och idag sker rektorsbyten frekvent. Beslut av rektor riskerar att göra tillvaron väldigt ryckig för elever och lärare. Stabila och goda förutsättningar främjar goda resultat i skolan och det måste vara huvudmannens ansvar att ge sådana förutsättningar.

Denna märkliga situation faller tillbaka på januariavtalet, där de ingående regeringspartierna, centerpartiet och liberalerna, vill att skolor ska kunna införa betyg från åk 4. Ett av centerns och liberalernas främsta argument är att betyg från åk 6 gav bättre resultat i PISA-undersökningen. Då är det alltså dags för betyg från åk 4. Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att betyg från åk 4 kommer att gynna de elever som det går bra för i skolan, medan elever som är i behov av stöd kommer att missgynnas.

Sverige är ett land där man egentligen introduceras sent med betygen under skolgången i jämförelse med många andra länder. De länder som Sverige normalt sett jämför sig med och som har en tidig betygsålder får tydligen betydligt bättre resultat än vad Sverige kan visa. Betyg från åk 4 är direkt kopplat till förväntningar om bättre resultat och en skola med bättre kartläggning av elevernas kunskaper.

Vetenskapsrådet har tidigare gjort en kartläggning av den forskning som finns kring betyg och de konstaterar:

”En slutsats man kan dra av resultaten från de inkluderande studierna är att betyg generellt differentierar och påverkar äldre och yngre elever och låg- och högpresterande elever på olika sätt. Lågpresterande och yngre elever verkar påverkas mer negativt av betygssättning jämfört med äldre och högpresterande elever.”

Betyg sätter stämplar på barn och ger barn en självbild som kan prägla hela deras skolgång. Det är med vetskap om detta som förslaget lagts.

Det blir nu alltså upp till rektor att bedöma om det är lämpligt att införa tidigare betyg på skolan. Rektor ska också besluta om vilka åtgärder som kan krävas för att minska eventuella negativa effekter, exempelvis ökad stress hos eleverna.

De här nya bestämmelserna om betyg från åk 4 föreslås träda i kraft den 1 april 2021. Betygen ska då införas från höstterminens 2021. Försöksverksamheten med betyg från åk 4 som pågått sedan 2017. Betyg ska annars sättas från och med åk 6.

En fråga som borde varit med i diskussionen är hur betyg ska kunna sättas på ett mera likvärdigt sätt än som sker idag.

Kommentera

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Kommentera

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Kommentera

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.