Över hela Sverige kämpar grupper av intressenter mot skolnedläggningar. Det är inte bara byskolor som läggs ned, utan även skolor i små och stora städer. Det sker i hela Sverige. De som kämpar är elever, föräldrar, vårdnadshavare och lärare, men också oppositionspolitiker. Insändar- och debattsidorna i lokala tidningar visar den kamp som pågår, liksom inslag i lokalradion.

Grundskolor som har elever från förskolan till och med årskurs nio styckas upp och samarbetet mellan lärare i förskolan och grundskolans stadier försvåras. Progressionen i elevernas kunskapsutveckling försvåras. Skälen till skolnedläggning anges av huvudmännen oftast som ekonomiska, men även motiv som integration av utlandsfödda kan förekomma. Det finns också antaganden om att mindre skolor inte är socioekonomiskt försvarbara.

Lärarkollektivet hörs sällan eller aldrig inför skolnedläggningar, det sköts oftast av politiker och chefer, utan vare sig kontakt med lärare, elever och föräldrar/vårdnadshavare.

Just nu har ett arbete startat genom en konferens i Österfärnebo 24–26 januari, anordnad av bl a SOL-nätverket för att skapa en nationell karta och en kampanjplattform med arbetsnamnet ”Skolkampen”. På kartan kommer orter att kunna markeras på olika sätt, beroende på om man redan förlorat sin skola, om man lyckats rädda sin skola eller om skolan nyligen fått ett nedläggningshot. 

Modellen för den nationella kartan och kampanjplattformen är ”Fridays for future”, det vill säga Greta Thunbergs kamp. Genom den nationella kartan och kampanjplattformen kan intressenter snabbt och enkelt skaffa sig kontaktpersoner med erfarenheter av såväl lyckade som misslyckade skolkamper.

Man kan inspireras av och lära av varandras kamp och ”Skolkampen” kan alltså ge hjälp och stöd i den lokala kampen för bevarande av skolor.

Parallellt med ”Skolkampen” ska en satsning göras på sociala medier som når dem som driver skolkamper.

Vilka utgångspunkter finns då för de lokala skolkamper som förs över hela Sverige? De grundkrav som diskuteras handlar naturligtvis om att skolan skall vara likvärdig, inte minst i praktiken. Det handlar också om att skapa skolmiljöer som gynnar elevers lärande, men också deras fysiska och psykiska välmående. Långa dagliga pendlingar gynnar exempelvis inte elevers välmående. Det kan handla om att höja skolresultaten för elever och det görs utan att huvudmännen tar lärarkontakter. Det är endast genom lärares arbete som skolresultat kan förändras.

Geografisk närhet är viktigt för hållbar livsmiljö och livskraft i lokalsamhället överallt: Landsbygden ska leva. Stadsdelar ska leva. Familjers vardag måste fungera såväl i stad som på landsbygd. Cykelavstånd är det ideala avståndet till skolan.

Skolor kan istället för att avvecklas, utvecklas till sociala och kulturella centra för samhället. I skolor kan service för allmänheten integreras och därmed kan ekonomin bli annorlunda. Huvudmännen kan bygga om skolorna i hållbart trä, med solpaneler på alla ytor som är praktiska, förbränningstoaletter som sparar vårt dricksvatten, bygga för ett integrerat skol- och folkbibliotek och ett maximalt utnyttjande av lokaler. Skollokalerna kan exempelvis öppnas för studieförbund. Skolans bibliotek kan integreras med folkbibliotek.

Matsalen kan nyttjas av äldre medborgare för att öka umgänget mellan generationer och spara transporter av mat. I många mindre orter finns ofta ingen möjlighet för äldre att bo kvar, om det inte finns möjlighet att få hjälp med måltider.  Många äldre efterfrågar datorutbildning, elever har kunskapen och datorer finns på skolan. Skolans miljö kan förbättras genom att flera vuxna finns i miljön. Skolhälsovården kan användas av andra för provtagning m.m. om den integreras med hälsocentraler.

Det finns lärare som skulle tycka att det är inspirerande att arbeta i en ”modern landsbygdsmiljö” och ser det som en fördel vid valet av arbetsplats. Om man kan bussa elever in till centralorten för skolgång, kan man bussa ut elever till landsbygden för skolgång. Det kan ge storstadselever fin livskvalitet.

I de nationella skolkamper som förs idag finns egentligen bara förlorare. Polariseringar och konflikter skadar. Närheten till skolan är viktig oavsett var en skolbarnsfamilj bor.

På en viktig punkt skiljer sig en mindre skola på landet sig mot en liten skola i stan. Skolan på landet är den enda sammanhållande länken i bygden och dessutom en förutsättning för bygdens fortsatta utveckling. Självklart är skolan i första hand till för barnens lärande, men beslutsfattare måste också försöka se till helheten.

Kommentera

Ett nytt behörighetsprov aviseras nu till högskolor och universitet år 2025. Det blir en slags snabbväg för exempelvis outbildade lärare. Detta behörighetsprov kan eventuellt börja tidigare än 2025 enligt Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, som säkerligen oroas över antagningen till lärarutbildningen.

Att fylla platser på exempelvis lärarutbildningarna är mycket angeläget och ett behörighetsprov förväntas nu underlätta rekryteringen till flera program, eftersom högskolornas möjlighet till validering inte gett önskat resultat. 

Det har endast handlat om några hundra studenter varje år som tagits in på reell kompetens. Till många utbildningar har det varit fler sökande än platser. Då måste lärosätena göra ett urval och då ska det finns ”ett meritvärde” att konkurrera med. Även om man blir behörig till högskolestudier via reell kompetens får man inget ”meritvärde”.

”Ett meritvärde” får man exempelvis först när man skriver högskoleprovet. ”Meritvärdet” är helt enkelt summan av de poäng för de betyg man söker på. Det gör att validering av reell kompetens inte har något egentligt värde i en konkurrenssituation. Det ska man nu ändra på genom ett behörighetsprov.

Regeringen avsätter 15 miljoner kronor till Universitets- och högskolerådet (UHR) för att de ska utveckla ett nytt nationellt behörighetsprov. Anledningen till detta är att Sverige helt enkelt behöver ta tillvara människors kompetens, så att flera hittar ingångar in till högre utbildning. Sedan länge har högskolor/universitet haft i uppdrag att locka fler studenter från studieovana hem.

Trots det har den gruppen från studieovana hem inte ökat de senaste tio åren. Nu är såväl politiker, som näringsliv och akademi helt överens om att ett nationellt behörighetsprov behövs för att rekrytera från studieovana hem. Det synes också vara nödvändigt med centrala åtgärder för att få detta att fungera.

Matilda Ernkrans har inte sagt något om hur ett sådant behörighetsprov ska se ut, om det ska vara skriftligt eller muntligt, men det ska testa de grundläggande kunskaperna för att se om de är i nivå med kunskaperna hos den som gått klart gymnasiet. Det är säkerligen inte något lätt uppdrag till Universitets- och högskolerådet. En validering av praktiska erfarenheter behöver bygga på en kvalitativt god meritportfölj, det vill säga en tydlig beskrivning av hur erfarenheterna erhållits. Det måste främst, enligt min uppfattning, handla om att utröna om studenterna kan klara av att gå en högre utbildning.

I Sverige hade vi tidigare den så kallade 25:4-regeln sedan högskolereformen år 1977. Flera tusen personer togs årligen in på den bestämmelsen som betydde mycket för att minska social snedrekrytering. Regeln innebar att man skulle ha fyllt 25 år, ha kunskaper i svenska motsvarande B, samt engelska motsvarande A och dessutom skulle man då ha fyra års dokumenterad arbetslivserfarenhet. Man fick då så kallad grundläggande behörighet. 

Samtidigt infördes högskoleprovet som gav en extra möjlighet att uppnå högskolebehörighet. Regeringen Reinfeldt avskaffade 2008 dels möjligheten att tas in på 25:4-regeln, dels möjligheten att få extra tillägg till högskoleprovet för arbetslivserfarenhet samtidigt.  Regeln 25:4 syftade till att minska den sociala snedrekryteringen, men det var inget som prioriterades av Regeringen Reinfeldt.

Det är naturligtvis en ren förlust för samhället att inte utbilda människor som missat att klara av sin gymnasieexamen, men som skaffat sig en gedigen erfarenhet och hög kompetens på annat sätt.  Ett nytt behörighetsprov kan vara en möjlighet att åtgärda bristen på yrkeslärare och vårdpersonal. Fler studerande kan då söka direkt till högskolan, utan att gå år ut och år in på Komvux, till exempel. Många studenter får idag gå alltför länge på Komvux för att få behörighet till högre utbildning.

Problemet har varit att högskolorna inte tagit sig tid att testa personer i den utsträckning de faktiskt borde. Möjligheten för högskolor och universitet har funnits sedan länge, och det har varit upp till varje lärosäte att utveckla sina tester för att försöka bedöma så kallad reell kompetens. 

Med reell kompetens menas den samlade kompetensen som studerande har skaffat dig både i och utanför det formella utbildningssystemet. Det kan till exempel, förutom formella betyg, vara kunskaper och erfarenheter som man har fått från arbetsliv, kursverksamhet, föreningsliv, längre utlandsvistelse, annan utbildning osv. 

Möjligheten att ansöka om bedömning eller validering av reell kompetens har varit till för dem som helt eller delvis saknar formella meriter för att vara behörig till högskolan, men som har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att klara utbildningen. Detta uppdrag som funnits sedan länge har inte prioriterats av landets lärosäten.

Det är märkligt att det har upplevts som så svårt att klara av en validering av praktiska erfarenheter? Det kan givetvis också handla om att högskolorna inte prioriterat validering av praktiska erfarenheter. Det kommer ju studenter ändå till utbildningarna.

Regeringen försökte genom Universitets- och högskolerådet, stödja universitet och högskolor 2016-2018 med hela 30 miljoner per år för att utveckla antagningen av reell kompetens. Men satsningen på 90 miljoner kronor gjorde inte att antagningarna baserade på reell kompetens ökade. Man kan undra hur lärosätena använda dessa utvecklingsmedel. Vad blev resultatet av denna satsning egentligen? Vad sa Riksrevisionen i sina rapporter?

Antagningen av dem med reell kompetens varierade, men det rörde sig tydligen enbart om bara några hundra personer. Någon samlad statistik finns inte hos vare sig UHR eller Universitetskanslersämbetet (UKÄ). 

Nu ökar regeringen pressen på landets lärosäten, dels genom att kräva att UHR ser över antagningsprocesserna på högskolorna, men också genom att besluta om ett enhetligt nationellt prov för hela landet som alla lärosäten ska använda. Varför inte vara mera generös när det gäller antagning till högre utbildning? Systemet rensar ändå effektivt bort dem som inte klarar av högskolestudierna.

Kommentera

Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm