Fler kvinnor än män studerar på högskolan. Andelen kvinnor och män bland studenterna har legat på ungefär samma nivå under läsåren 2002/03–2012/13, på omkring 60 procent kvinnor och 40 procent män. På lärarutbildningen är andelen män dock väsentligt mycket lägre.

UKÄ har studerat lärarutbildningarna och resultatet av studien visar att många lärarstudenter slutar innan examen. Det är nästan var fjärde lärarstudent. Störst är avhoppen bland männen. Det är en oroande utveckling med tanke på att det finns en obalans mellan könen i utbildningen. Männens avhopp är mycket större än kvinnornas, framför allt i lärarutbildningar som riktar sig mot yngre barn som förskola och fritidshem. Det är om detta som den här bloggen handlar.

Det är svårt att svara på varför, men det har funnits en del pedofilfall och män kanske känner sig misstänkliggjorda, menar UKÄ:s utredare. Detta får visst stöd av forskare också, exempelvis Mia Heikiläs resultat som presenterades på radio i P1 häromdagen.  På förskollärarutbildningen, en traditionellt ”kvinnodominerad” inriktning, slutade hela 26 procent av de manliga studenterna, mot bara 16 procent av kvinnorna. Ännu större är avhoppen bland de som utbildar sig till ämneslärare för årskurs 7–9 där hela 41 procent av de manliga studenterna slutar.

Min uppfattning är att vissa studenter ska hoppa av, inte minst med tanke på antagningssystemet. Många studenter har diffusa begrepp om vad yrket innebär och upptäcker kanske detta under utbildningen att läraryrket inte var något för dem. Dessa studenter ska givetvis hoppa av och ägna sig åt något annat. Det är inte dessa studenter som samhället ska sörja. Jag har aldrig som lärarutbildare försökt att övertala någon student som vill avsluta utbildningen i förtid, att stanna kvar. Avhopp från lärarutbildningarna har det alltid varit och kommer alltid att bli. Många ungdomar har inte ens läraryrket som sitt förstahandsval och då slutar de om de kommer in på en annan utbildning. Ett annat skäl till avhopp kan vara att de känner när de kommer ut på praktiken att läraryrket inte är något för dem.

Krisen i skolan har fördjupats och bristen på utbildade lärare är stor. Problemet med avhoppen i dag är att det borde utbildas många flera lärare för att klara lärarbristen. UKÄ räknar med 8 000 fler per år för att täcka behovet i en framtid. Tidiga avhopp är allra störst bland de som studerar till ämneslärare med inriktning mot årskurs 7–9 och gymnasiet. Här slutade nästan två av fem studenter eller hela 38 procent, respektive 29 procent i ett tidigt skede. Även bland studenter som läser till grundskolelärare i årskurs 4–9, väljer 27 procent att hoppa av, allt enligt UKÄ:s studie.

Avhoppen mellan lärarutbildningarna varierar och har alltid varierat. I UKÄ:s undersökning tittade man på terminen då studenterna först registrerades på en lärarutbildning och den terminen de senast stod registrerade. Utefter detta gjordes en bedömning av hur troligt det var att en student hoppat av i förtid. I den gamla lärarutbildningen var examensfrekvensen 65 procent, men det är för tidigt att säga hur många som kommer ta examen i den nya utbildningen. Examinationsgraden är låg i den gamla lärarutbildningen. Studenter som läser till ämneslärare via kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) hoppar av i lägre utsträckning än de som läser ordinarie program. Det är intressant att fundera över. UKÄ undersöker hur stor andel av de som påbörjade en lärarutbildning höstterminen 2012 senast var registrerade och därmed hur troligt det är att de slutat i förtid. Resultatet visade att nästan var fjärde student, 23 procent, hoppar av redan första året.

Vi har en enorm lärarbrist framför oss och borde ha en situation där det är köer till lärarutbildningarna. Det hjälper inte att riksdag och regering beslutar om ökat antal platser, om inte några vill gå utbildningen. Man måste komma åt grundproblemen, lärarna måste få högre löner och arbetsvillkoren måste bli bättre.

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, säger att det finns flera åtgärder regeringen arbetar med. Bland annat satsas tre miljarder kronor på lärarnas löner per år, som en del i projektet nationell samling. Vi måste göra ämneslärarutbildningen mer attraktiv och det ska vi diskutera med andra parter som lärarfacken, universitet och skolor vilka förändringar som måste till. Dessutom är det viktigt att skapa högre kvalitet på utbildningarna med mer lärarledd tid, säger hon. Det behövs mer resurser till lärarutbildningen för att säkerställa kvaliteten till exempel har antalet lärarledda timmar minskat de senaste åren.

Kommentera

Nu är det åter dags för lärarassistenter i skolan.  Det har funnits satsningar på assistenter tidigare. Den här gången är det lärarassistenter till skolor med många nyanlända elever.

Regeringen avsätter hela 300 miljoner kronor extra om året fram till 2019 för detta ändamål. Utbildningsministern säger att med lärarassistenter blir det mera tid för eleverna med sina lärare. Pengarna bör kunna räcka till 600 nya lärarassistenter. Åtgärdspaket räknas in i den s.k. lågstadiesatsningen, som blir 2,3 miljarder, istället för 2 miljarder. Förslaget om fler lärarassistenter känns igen från Moderaterna, som kom med samma förslag för bara några veckor sedan. Sist i Bloggen finns ett citat från Anna Kinberg Batra som stöder förslaget.

I den här bloggen propagerar jag för lärarassistenter till alla lärare. Jag förordar också utbildning till lärarassistenter. Jag förordar en utbildning som ska vara påbyggbar till lärare. Lärarassistenter ska inte lockas in i återvändsgränder.

I stort sett alla lärare har drömt om eller drömmer om att kunna ägna sig åt viktigare uppgifter än att exempelvis kopiera, uppdatera hemsidan och skriva frånvarolistor. En lärarassistent kan hjälpa till och ge tiden tillbaka till lärarna.  När jag började arbeta som lärare i skolan fanns det gott om så kallade kittyrken: vaktmästare, tillsynslärare, kanslister, ämnesansvariga, studierektorer och rektorer. Idag är det möjligen skolledningen som finns kvar intakta. Övriga stödfunktioner är bortrationaliserade och alla arbetsuppgifterna faller på något sätt tillbaka på lärare. Att sätta in lärarassistenter i skolan betyder att avlasta lärare.

Lärarassistenter, så kallade teacher’s assistents, är tämligen okänt i Sverige, men vanligt i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. Det finns också en utbildning för teacher’s assistents.

Tanken med lärarassistenterna är att de ska kunna ingå i arbetslag och kunna stödja lärare i de flesta uppgifterna, även leda grupper och kanske vikariera. De ska dock inte planera undervisningen.  De ska inte heller ha ett övergripande ansvar. Det är lärarens uppgift. De ska inte heller vara elevassistenter. Lärarassistenterna servar enbart de vuxna i arbetslaget, inte eleverna. Det är elevassistenternas uppgifter. Det behövs ytterligare ett så kallat kittyrke, som bistår med rutinuppgifterna. Principen är att lärarna får mer tid till undervisningen och eleverna. Lärarassistenterna är absolut inga lärare. De ska frigöra resurser så att lärarna kan göra det som de är utbildade för.

Huvudmännen behöver på olika sätt förbättra villkoren så flera lärare stannar kvar i yrket. Precis som polisen har civilanställda tror Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att man även inom skolan behöver anställa andra yrkeskategorier. De skulle exempelvis kunna användas för att minska lärarnas administrativa uppgifter, vara extra hjälp i klassrummen eller rastvakter så lärarna kan fokusera på undervisning. Även UKÄ stöder användningen av lärarassistenter i skolan.

Anna Kinberg Batra menar att lärarna drunknar i administration och uppgifter relaterade till ordning och omsorg. Det kan leda till eleven kan gå miste om tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen.

Anna Kinberg Batra säger: ”För att ge lärare mer tid för att exempelvis förbereda lektioner samt fokusera på undervisning vill vi satsa på att införa lärarassistenter i skolan. Lärarassistenternas uppdrag ska vara att assistera och avlasta lärarna med uppgifter av administrativ karaktär.”

Det är bra tänkt och bra sagt.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.