Annons

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Utveckla VFU: Återinför praktikterminen

Nytt år! Lärarbristen har inte minskat. En ny praktikorganisation med övningsskolor har införts på försök, efter en äldre modell. Lärarstudenter klagar ändå. Återinför praktikterminen så kan man slå två flugor i en smäll! Minska lärarbristen och öka kvaliteten på lärarutbildningen.

Kan man återinföra övningsskolor, kan man absolut återinföra praktikterminen också. Under perioden, 1968 till 1977, infördes praktiktermin i dåvarande klasslärarutbildning  som en del av praktiken. Det blev en speciell form av praktik i lärarhögskolan. På den tiden var det stor lärarbrist i Sverige, i samband med att grundskolan infördes. Praktikterminen eller praktikanttjänstgöringen användes också för att delvis lösa den då stora lärarbristen.

Praktikterminen som en del av praktiken var en form av lärartjänst, helt enkelt. Idag kallar vi praktiken för verksamhetsförlagd del av utbildningen, VFU, i motsats till högskoleförlagd del av utbildningen, HFU. Begreppen ger sken av samhörighet, på ett bättre sätt än praktik och teori. Lärarkandidaterna anställdes av huvudmännen, kommunerna, och fick lön för en halvtidstjänst under sin avslutande praktiktermin. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för lärarkandidaterna. Ingen motsatte sig detta praktiksystem.

Under praktikterminen hade handledaren ansvar för två lärarkandidater och två klasser. Handledaren arbetade heltid från början, dvs. halvtid i två klasser och lärarkandidaterna halvtid i varsin klass, sedan ökade lärarkandidaterna sin arbetstid successivt, så att de arbetade heltid i varsin praktikklass mot slutet av praktikterminen. Handledaren var då endast handledare till de båda lärarkandidaterna, men hade ingen egen undervisning.

Praktikterminen, anser jag, var ett av de bästa praktiksystemen som funnits i svensk lärarutbildning. Lärarkandidaterna fick en allsidig praktisk träning och fick pröva att ta ett läraransvar. Handledningen av praktikhandledaren under praktikterminen hade karaktären av ett slags arbetslagsarbete.

Att vara en god handledare likställdes på den tiden med att vara en god förebild och handledningen betraktades då också som en slags individuell undervisning i metodik. Den undervisning som gavs av handledarna var kanske mer föreskrivande och normerande än vad som borde varit fallet, då lärarhögskolan skulle ge en lärarutbildning på vetenskaplig grund. Lärarkandidaterna var nöjda.

Metodiklektorer hälsade på lärarkandidaterna vid flera tillfällen. Metodiklektorer var vanliga klasslärare, utan akademisk utbildning, men med gedigen aktuell praktisk yrkeserfarenhet. Praktiken var metodiklektorernas ansvarsområde och metodiklektorerna undervisade, handledde, bedömde och betygssatte lärarkandidaterna.

De var framför allt en slags sammanhållande länk mellan den teoretiska delen av lärarutbildningen och den praktiska delen. Metodiklektorernas styrka var just kopplingen mellan teori och praktik och de återverkade positivt på hela lärarutbildningen. Genom sin kunskap om yrkets praktik på olika stadier kunde de hjälpa lärarkandidaterna att förstå de teoretiska delarna i utbildningen.  De ägnade mycket tid åt skolbesök, där de följde upp studenternas praktik och förde diskussioner med lärare och lärarkandidater. Här bidrog metodiklektorerna till ett systematiskt utbyte mellan lärarhögskolorna och de skolor som deltog i utbildningen genom att ta emot lärarkandidater. Det var dåtidens trepartssamtal, även om begreppet inte var uppfunnit då!

Metodiklektorerna, men också ämneslektorerna, hade tjänster som innebar skoltjänstgöring på Försöks och demonstrationsskolorna (FoD-skolorna). De skulle alla ha aktuell praktisk erfarenhet av läraryrket, vilket var en mycket bra idé. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare i dennes klass. Dessa kunde genomföras veckovis eller i koncentration, under längre perioder. Lärarkandidaterna kunde iaktta dem i deras skoltjänstgöring. De kunde yrke och fick därmed hög legitimitet.

Metodiklektorerna går inte att återinföra i högre utbildning, men det borde gå att ställa krav på högskollärares kompetens. Om lärare i högskolan går ut och handleder, bedömer och betygssätter lärarstudenterna, så måste de ha kompetens för uppdraget.

I och med att lärarutbildningen integrerades i högskolan 1977 försvann FoD-skolorna snabbt – och försvann gjorde också metodiklektorerna som stått för kopplingen mellan lärarens yrkespraktik och lärarutbildningen. Praktikanttjänstgöringen avskaffades också, trots fördelar både för samhället och för enskilda lärare.

Reagera på inlägget: