Annons

Släpp restriktionerna kring lärarutbildningen

Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Reagera på inlägget:

Pisa fortsätter luta rätt (och fel)

Relaterat

Sveriges lärare och rektorer kan vara stolta idag när Pisa 2018 presenterats. Utvecklingen fortsätter svagt uppåt sedan trendbrottet i mätningen 2015.

Nu presterar svenska elever över OECD:s genomsnitt inom alla tre mätta ämnesområden, matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Ökningen är inte dramatisk och om man bara tittar på de svenska eleverna är den inte statistiskt signifikant från 2015 men trenden ser som sagt ut att hålla i sig.

Utvecklingen kan illustreras med en figur som beskriver utvecklingen i läsförståelse:

Källa: Skolverket

Resultatet borde innebära att svensk skola kan få lite andrum och arbeta med mer långsiktiga reformer. Och då finns det ju ett antal områden man borde arbeta med som också syns tydligt i de data som nu presenteras. Det handlar då framförallt om resursfördelning och hur utbildade lärare fördelas i systemet. Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterar resultatet med:

”Erfarna och behöriga lärare kan göra stor skillnad på de här skolorna. Svensk skola behöver bli bättre på att kompensera för elevers olika förutsättningar. Pisa bekräftar det vi har sagt många gånger – skolsegregation, lärarbrist och den lokala styrningen av skolan är ödesfrågor som måste hanteras. Skolverket och alla med ansvar för skolan måste fokusera på att sätta in stöd och resurser där det behövs mest.”

Betydelsen av likvärdighetsindikatorer för ett lands resultat syns tydligt i det följande diagrammet där man kan se hur höga genomsnittsresultat samvarierar med hög likvärdighet i ett skolsystem. Vill Sverige klättra mer på Pisa måste vi helt enkelt koncentrera oss på likvärdigheten – något som också utbildningsministern Anna Ekström brukar poängtera.

Källa: Skolverket

Det är intressant att se hur de nordiska ländernas utveckling ser ut. Inte minst hur Finland nu år efter år närmar sig de övriga nordiska länderna i resultat. För mig som är intresserad av pedagogiska frågor är detta väldigt intressant. För en av de saker man har förändrat i det finska skolsystemet är dels att man infört mycket IT, och att konstruktivistiska pedagogiska idéer har haft en framträdande roll i finska utbildningsstyrelsens arbete det senaste decenniet.

Båda dessa är saker som ofta minskar lärarens inflytande över elevers lärande, och därmed också helt enkelt hur mycket elever lär sig:

Källa: Skolverket

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att svensk skolas positiva utveckling verkar hålla i sig och att likvärdigheten fortfarande är det största orosmolnet. Här kommer ju också två viktiga utredningar att presenteras nästa år, dels likvärdighetsutredningen som leds av Björn Åstrand och som kommer att lämna förslag om hur likvärdigheten kan ökas genom förändringar i finansiering och skolvalsmekanismer och dels jämlikhetskommissionen som leds av Per Molander.

Men vi måste också vara uppmärksamma på att lärarbristen kommer att bli värre de kommande åren.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kan Gustav Fridolin få ordning på läromedel och skolbibliotek?

Nu har det kommit nya kommittédirektiv igen. Utredningarna duggar tätt från utbildningsdepartementet. Snart finns det inte något område i skolan som inte är satt under lupp. Ambitionerna från utbildningsdepartementet är det sannerligen inget fel på.

En särskilt utsedd utredare ska nu granska och föreslå åtgärder för att stärka skolbiblioteken. Alla elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska nämligen ha tillgång till skolbibliotek. Allt enligt idén om en likvärdig skola. Skolbiblioteken anses vara av stor vikt för skolans samlade verksamhet.

Hur ser det då egentligen ut med skolbiblioteken?

Antalet skolbibliotek i landet syns vara på uppåtgående. 2017 hade 213 av Sveriges 290 kommuner skolbibliotek med minst halvtidsbemanning – en försiktig ökning med 11 kommuner sedan 2016. Det visar den nationella biblioteksstatistiken som Kungliga biblioteket (KB) publicerar årligen.

2018 berättar Sveriges officiella biblioteksstatistik att bara 37 procent av landets elever har tillgång till ett enskilt skolbibliotek, som är bemannat på halvtid eller mer. Det är inte lätt att få en bra bild av hur det egentligen är ställt med skolbiblioteken. Lägesbeskrivningarna syns motstridiga.

Kommunerna förmår ofta inte att investera i skolbiblioteken Det finns stora upprustningsbehov både vad det gäller skolbibliotekens lokaler och sist, men inte minst, övrig utrustning. Jag besöker ofta skolor genom mina uppdrag och försöker alltid titta in på skolbiblioteket. Det ger bra information om skolans status. För mig är skolbiblioteken ett hjärta och ett nav i skolans verksamhet som läsutveckling och litteraturläsning kretsar kring. Numera räcker det inte med böcker i bokhyllor. Det ska också finnas utrustning för digital verksamhet också. Ibland är besöken en helt igenom sorglig upplevelse.

Utredaren ska också undersöka skolbibliotekarierna. Ovanligt många skolor rapporterar att de, av ekonomiska skäl eller svårigheter att rekrytera, absolut inte kan halvtidsbemanna skolbiblioteken. Utredaren ska också föreslå förändringar av utbildningen för skolbibliotekarier. Det är intressant. Vilka utvärderingar har egentligen gjorts av skolbibliotekariernas utbildning? Det är ingen dum idé att skaffa sig en bra bild av hur nuvarande system fungerar först.  

Skolbibliotekarier är helt enkelt en bibliotekarie som arbetar på skolbibliotek. Det förekommer också andra yrkestitlar på skolbiblioteken, exempelvis bibliotekspedagog, biblioteksassistent och skolbiblioteksansvarig. Det kan också vara en lärare som har ett särskilt ansvar för biblioteket. Utredaren ska utreda och föreslå åtgärder för att öka tillgången till skolbibliotek och dessutom med särskilt utbildade och kompetenta skolbibliotekarier.

Utredaren ska också föreslå hur statens roll bör se ut när det gäller läromedel i svensk skola. Staten har liksom tappat greppet om läromedel sedan lång tid tillbaka. Mellan 1931–1993 granskade staten i princip all utgivning av läromedel.

Tillgången på läromedel är det egentligen inte problem med. Idag är det lärare som måste kvalitetsgranska och sedan välja läromedel. Skolmyndigheterna granskar till synes läromedel bara sporadiskt.

Vem ska nu axla detta viktiga och stora uppdrag? Utredaren är redan utsedd och det är Gustav Fridolin, född 10 maj 1983, en svensk miljöpartistisk politiker med erfarenhet som skolminister, författare, folkhögskollärare och tidigare journalist som blir regeringens utredare. 

Vem har då egentligen ansvaret för skolbiblioteken idag? Vem ska få skulden för att det inte fungerar? Huvudmännen har givetvis ett övergripande ansvar vad det gäller ekonomiska ramar. Det är annars skolans rektor som har ansvaret för att skolbiblioteket används i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Allt enligt Skolverkets direktiv.

Det är ett av en mängd uppdrag som vilar på rektors axlar. Rektors uppdrag är alltså att se till att verksamheten i skolbiblioteket organiseras så att den möter alla elevers behov av språk- och kunskapsutveckling, den är en del av skolans verksamhet, bibliotekets personal kan samarbeta med övrig pedagogisk personal, det finns en lokal som gör det möjligt att använda skolbiblioteket i skolans alla ämnen.

Om skolan inte kan ha ett bibliotek i de egna lokalerna eller anställa en bibliotekarie, är ett samarbete med andra skolor eller kommunens folkbibliotek en tänkbar lösning. Den lösningen används också.

För en tid sedan granskades skolbiblioteken och skolinspektionen sammanställde en rapport. Det fanns kritiska synpunkter, som inspektionen menade skulle sporra till utveckling. Om så skett är inte enkelt att bedöma. Det får Gustav Fridolins utredning visa så småningom.

Reagera på inlägget:

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt

I ett inlägg i februari skrev jag om Skolverkets, som jag menade, något förvirrade hållning visavi vetenskap. Jag menade, tillsammans med andra, att det var en väldigt konstig tolkning de gjorde av begreppet ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” som finns i skollagen.

Nu har myndigheten varit inne och ändrat i den texten. Nu skriver Skolverket:

”Vetenskaplig grund handlar både om kunskapskällor som baseras på resultat från vetenskapliga studier och ett systematiskt utforskande för att sedan kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang.”

Vän av skola och ordning kanske noterar att meningen saknar subjekt. Det anses ju ofta brukligt att man har det. Men det kanske är Skolverket som sätter standard för kreativt skrivande? Kursplanen i svenska för grundskolan säger i alla fall:

”Undervisningen ska också bidra till att eleverna får förståelse för att sättet man kommunicerar på kan få konsekvenser för en själv och för andra människor. Därigenom ska eleverna ges förutsättningar att ta ansvar för det egna språkbruket i olika sammanhang och medier.”

Detta tycker jag Skolverket ska ta ad notam angående den här texten. Här försöker alltså Skolverket putsa på en mening efter att man har fått kritik. Men istället för att backa på riktigt gör man en innehållsmässig och språklig halvmesyr.

Min PS (personliga språkcoach = sambo) kommenterade texten med ”Urdåligt skrivet! Typiskt språkbruk bland självgoda halvintelligenta samhällsvetare som föredrar floskler framför tydliga satser med subjekt och predikat.”

Hon försöker sedan snällt tolka vad man vill säga och tilllägger till tolkningen: ”Eventuellt. Det måste du nog kolla med den som har skrivit texten”. Och sedan tillägger hon ytterligare: ”Det är väl inte mellanstadiet det handlar om? Det låter mera som om det handlar om doktorander som ska skaffa sig en fullständig bild av forskningsläget innan de skriver en uppsats.”

Och här har vi kärnan i problemet. Istället för att använda en gängse definition står Skolverket fast vid att skolan inte bara ska använda vetenskapliga resultat utan skolan ska agera som en domare över dem. Man ska ”kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang”. Men det är ju per definition just detta som den vetenskapliga metoden redan gjort. Hur ska lärare som är fullt upptagna med att undervisa kunna kritiskt granska och pröva forskningsresultat? Det är inte bra.

Jag får återigen vända tillbaka till hur SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) skrev om detta:

”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.”

Lena Adamson som var Skolforskningsinstitutets första chef skrev att det betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Båda dessa är rimliga och i linje med lagstiftarens intentioner.

Vad är då problemet? I februari avslutade jag inlägget med: ”Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen, på det vis Skolverket gör, öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.”

Och det är fortfarande inte ok. Vad den statliga myndigheten gör är att uppmuntra till en kunskapsrelativism. Vetenskaplig kunskap är den bästa kunskap vi har i samhället. Den är framtagen av experter med en kontrollerande och felfinnande metod.

Att vi som inte är forskare ska döma över vetenskapen är att uppmuntra till tankevurpan att åsikter är lika viktiga som fakta.

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt och kunskapsrelativistiskt i de här texterna!

Reagera på inlägget:

Bristande kunskaper om vuxnas lärande

Relaterat

Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor