Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att regeringen vill införa mobilförbud i skolan. Motivet är en nationell plan för studiero och trygghet i skolan som ska tas fram. Då införs också ett mobilförbud i samma paket. Ny lagstiftning kunna gälla från 1 januari 2021, säger man på Utbildningsdepartementet och hänvisar till januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.

För nära nog ett år sedan skrev jag en blogg då Frankrike införde förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Då vädrade våra politiker morgonluft och undrade om man inte borde förbjuda även här i Sverige?

Jag hävdar att det inte är rikspolitikers ansvar, men nu återkommer mobilförbudet.

En liten tillbakablick: I televisionens barndom valde vissa skolor att gömma undan tv-apparaterna i skåp och garderober bakom lås och bom. Detta kan vi skratta gott åt idag. Jag drar en parallell med mobiltelefonerna. Om femtio år kommer vi på samma sätt att skratta gott åt ett äldre mobilförbud.

Mobilförbud ska alltså införas i klassrum, men rektor och lärare ska ges rätt att bestämma om mobiler ”kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Det är inte klart om det gäller både grund- och gymnasieskola. Skolverket kommenterar inte hur ett mobilförbud kan utformas eftersom det är regeringen som behöver redogöra för hur de tänker sig att reglerna för ett mobilförbud i skolan, innan Skolverket tar till orda.

Redan idag har skolorenligt skollagen, rätt att ta hand om mobiltelefoner om de stör ordningen. Våra politiker går nu åter igen in och styr i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärares arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar.

I vårt styrsystem ska politiker sätta mål, ge de professionella lärarna ramar och övriga förutsättningar att nå uppsatta mål. Politiker ska absolut inte detaljstyra skolan och samtidigt hävda att de ska lita på de professionella och försöka att öka lärarnas status. Berövar man de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår omedelbart osäkerheter, oklarheter och resultatet blir en ren deprofessionalisering för lärarkåren.

Skolans uppgift är förstås att disciplinera. Vi går givetvis i skolan för att lära, men vi går också dit för att bli sociala samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera o.s.v. är problematisk.

Den skoldebatt som förs på riksnivå utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i idag och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Björklund förordade katederundervisning. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte.

Mobilen är ett fantastiskt arbetsredskap, men den kan också vara ett väldigt störande inslag, om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Mobilen är ett bra och användbart verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och elevers lärande.

Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska också kunna använda egen utrustning om de vill det. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet.

Är det då riktigt klokt av regeringen att hetsa upp sig och förbjuda mobiler? Nej, detta är ett olycksfall i arbetet, vill jag påstå.

Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella i skolan och inte av klåfingriga rikspolitiker.

Kommentera

OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), har nyligen gjort en granskning av Sveriges politik för integrationen av utlandsfödda elever i grund-och gymnasieskola.  

Initiativet till studien är faktiskt Sveriges eget. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera och jämföra de olika medlemsländernas politik och policyer i olika avseenden. Vi känner redan väl till den så kallade Pisa-undersökningen, men OECD kan också göra beställningsarbeten.

Rapporten som kommit nyligen är en del i OECD-projektet ”Strength through Diversity”. Sverige är det första land som nu beställt en fördjupad studie inom ramen för detta projekt, vilket är värt en applåd. Att ta reda på hur det ser ut innan man åtgärdar är viktigt, och dessutom med en extern utvärderare som OECD. Skolan är naturligtvis en spegel av samhället, men det innebär inte att Sverige kan kapitulera för den utvecklingen. Det måste tas krafttag.

Rapporten finns att ladda ner och det rekommenderas varmt, framför allt till professionella lärare. Rapporten innehåller hela 20 rekommendationer till Sverige om bland annat det fria skolvalet, undervisningskapacitet, språkträning samt ledarskap för mångfald. Det sägs mycket klokt om många saker i rapporten.

Vår nya utbildningsminister Anna Ekström lovprisar OECD för ett bra arbete och hon ser rapporten som ett bevis för att Sverige är på rätt väg. Så kan man alltså tolka rapporten, men OECD menar också att Sverige kan göra mycket mera för att se till att blanda elever med olika bakgrund. OECD har faktiskt också kritiska aspekter på Sveriges stöd till utlandsfödda i grund- och gymnasieskolan

Det fria skolvalet är exempelvis problematiskt ur integrationsaspekt. Välutbildade föräldrar väljer helst skolor med få utlandsfödda. OECD anser därför att Sverige ska införa särskilda kvoter för socialt missgynnade elever, som sedan ska kompletteras med en rejält förstärkt skolpeng för dessa elever. Då skulle incitamenten stärkas för friskolor att faktiskt ta emot nyanlända elever, menar OECD.

Rekommendationerna är intressanta, tankeväckande och möjliga att åtgärda,

Karriärtjänster lyfts fram igen. Erfarna lärare och duktiga rektorer söker sig bort från skolor i utsatta områden, fast det borde vara tvärtom. OECD menar därför att fler karriärtjänster ska riktas till skolor som anses ha svåra förutsättningar. Det skulle troligen bidra till att erfarna och duktiga lärare skulle stanna kvar eller söka sig till sådana miljöer.  

Dessutom anser OECD också att lärare som arbetar på sådana skolor som har erkänt svåra förutsättningar bör få förkortad undervisningstid, mer tid till förberedelse, mer tid för kollegialt samarbete och mer tid för föräldrasamarbete. Det är precis vad många lärare som arbetar i invandrartäta områden länge har efterlyst.

OECD talar också om betydelse av att läroplanen skall följas i hela landet när det gäller mångkulturell medvetenhet.  Det gäller väl inte bara inom detta område förstås. Det handlar bland annat nu om när lärare väljer teman och lyfter fram elever. Detta ska bidra till att ge positiva budskap till alla elever oavsett ursprung om vilka de är och vad det kan bli i framtiden.

Vilka av de 20 rekommendationerna skall nu Sverige anamma och åtgärda?  Det är ett gigantiskt projekt, men alldeles nödvändigt för lärare, rektorer och skolpolitiker att noga överväga OECD:s rekommendationer.  

Integrationen är idag det största problemet i det svenska samhället och OECD:s rekommendationer kan på sikt förändra problembilden i det svenska samhället – om de förstås åtgärdas.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm