Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Kommentera

Trenden att satsa på stora skolor i centralorten och att lägga ner skolor i ytterområden är ett misstag. Det är absolut inte skolans storlek som ensam avgör undervisningens kvalitet. Det är förödande för landsbygden att förlora sin skola.

Trenden går exempelvis åt motsatt håll i USA, det vill säga att man bibehåller de små skolorna. I Tyskland öppnar man till och med upp tidigare nedlagda byskolor och skapar därmed en levande landsbygd igen. 

Inga entydiga forskningsresultat finns som idag ensamma kan legitimera nedläggning av små skolor och etablering av stora skolor.

Stora skolor är inte generellt attraktivare arbetsplatser för behöriga lärare än små skolor. De höga löner som erbjuds i stora skolor på centralorter, kan naturligtvis erbjudas till lärare, som väljer de små skolorna. Det går också att väsentligt förbättra arbetsmiljön på de mindre skolorna så att lärare väljer att arbeta där.

Trenden att lägga ned byskolor och centralisera till större orter är en rikstrend. Att belägga förslag om en enda stor högstadieskola på centralorter handlar om vilka urval som görs av tidigare forskning och vilka forskningsresultat som lyfts fram som motiv.

Huvudmän kan i stort sett välja ut forskningsresultat och välja bort forskningsresultat så att det huvudmän för fram, ser väl underbyggt ut. Granska nedläggningsförslag kritiskt och studera referenser.

Det är ett misstag att ställa skolor av olika storlek mot varandra. Det är inte storleken på en skola som avgör hur god kvaliteten är. Begreppen ”stor skola” och ”liten skola” är relativa begrepp och så här ser det ut i Sverige vad det gäller skolstorlek:

Mer än en fjärdedel av Sveriges skolor har färre än 100 elever och i dessa går drygt sex procent av eleverna. Fler än hälften av grundskolorna har färre än 200 elever och i dessa går omkring en fjärdedel av eleverna. Märk väl att Sveriges 15 största grundskolor med årskurs 9 har totalt drygt
16 000 elever, varav den största har drygt 1 300 elever. De 93 minsta skolorna, alla med färre än 50 elever och med årskurs 9, har tillsammans omkring 2 600 elever (SKL,2018).

Anledningen till centraliseringen av skolor är, även om det oftast inte sagts rent ut, att det är ekonomiskt fördelaktigt att lägga ned mindre byskolor och bygga en stor och central högstadieskola.

Intentionerna i lärarreformen som delade upp lärarnas kompetensområden, enligt följande: 1–7- och 4–9-lärare handlade om att de olika lärarkategorierna skulle lära av varandra och arbeta tätt tillsammans så att eleverna inte fick problem vid stadieövergångarna. Reformen infördes för att lärarna skulle följa eleverna under en större del av elevernas utbildning och därmed underlätta elevernas utveckling.

Om man nu delar upp i separata stadieskolor igen, så är vi tillbaka till utgångsläget. Vi får återigen stora skillnader i sättet att arbeta mellan klasslärare och ämneslärare och med stadieövergångar som ”slår ut” elever. En samlad grundskola har förutsättningar att ge eleverna en tryggare och bättre progression.

Tänk om huvudmän som lägger ned byskolor kunde tänkt tvärtom, nämligen att satsa på de små byskolorna istället. Huvudmännen kan utnyttja tillfället med en större översyn av skolan maximalt och tänka hållbart in i framtidens samhälle.

Varför inte ordna en arkitekttävling och bygga om byskolorna i hållbart trä, med solpaneler på alla ytor som är praktiska, förbränningstoaletter som sparar vårt dricksvatten, bygga för ett integrera skol- och folkbibliotek och ett maximalt utnyttjande av skolans lokaler. Matsalen kan nyttjas av äldre medborgare för att öka umgänge mellan generationer och spara transporter av mat, många äldre efterfrågar datorutbildning, kunskapen har eleverna, datorer finns på skolan varför inte utnyttja dessa? Studiecirklar kan nyttja skolans lokaler. Möjligheterna är många, om huvudmännen bara vill se dem.

Det finns lärare som skulle tycka att det är inspirerande och roligt att arbeta i en ”modern landsbygdsmiljö” och ser det som en fördel vid valet av arbetsplats. Om man kan bussa elever in till centralorten för skolgång, kan man bussa ut elever till landsbygden för skolgång. Det kan ge storstadselever god livskvalitet och bidra till en levande landsbygd.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.