Idag är anklagelser från vårdnadshavare frekvent förekommande och lärare behöver ha mycket på fötterna i skoljuridik. Kränkningar kan både barn och vuxna utsättas för och då är det både nödvändigt och trygghetsskapande att veta vad som gäller juridiskt.

När man studerar lärarutbildningens styrdokument är det svårt att hitta vad blivande lärare skall få med sig av skoljuridik? Får de med sig något över huvud taget, kan man undra? Det lämnas i stort sett åt den enskilda att skaffa sig sådana kunskaper och det är inte helt lätt.

Dagens lärare har en komplicerad vardag med många juridiska dilemman. Förr var skolan statligt styrd och mycket detaljreglerad. Det fanns svar på de flesta frågor i stadgar och styrdokument. Idag har vi en annan typ av styrning av skolan som ställer större krav på lärares kunnande och vetande. Juridiken styr också det mesta i skolan, exempelvis betygssättning, hantering av särskilt stöd, skolans arbetsmiljö samt vuxnas och barns skydd mot kränkande behandling och mot diskriminering.

Nu finns en alldeles nyutkommen bok i skoljuridik på Gothia kompetens att förkovra sig i: ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Maria Refors Legge har skrivit boken ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Syftet med den nyutkomna boken är att ge lärare, lärarstudenter och skolledare en lättillgänglig guide till rättsliga dilemman som uppstår i skolan samt hur dessa kan eller bör lösas.

Författaren säger att boken inte är en bok som ska läsas från pärm till pärm utan den skall användas som en uppslagsbok över tänkbara rättsliga situationer som kan uppstå i skolan och som man kan konsultera om behov uppstår. Lärare sitter ofta på de anklagades bänk idag och boken är ett bra redskap för att kunna reda upp situationerna.

Författare till boken är Maria Refors Legge, jurist och forskare med inriktning mot utbildningsrätt. Hon har gedigen erfarenhet av att undervisa på lärarutbildningen och på rektorsprogrammet vid Stockholms Universitet samt Uppsala Universitetet. I bokens förord skriver författaren att boken skall vara till verklig nytta och att den kan fungera som en uppslagsbok och vägledning i juridisk metod. Jag är benägen att tro henne.

Boken är inte belastad med rättsliga ord, källor och uttryck, men eftersom vissa termer är oundvikliga finns ett litet uppslagsverk över grundläggande juridiska begrepp samt fördjupade rättskällor. Författaren ger även en möjlighet att bekanta sig med den rättsvetenskapliga metoden. I boken finns också möjlighet att få hjälp med att göra egna rättsliga efterforskningar, både för att söka andra källor och göra egna efterforskningar.

Boken är faktiskt ganska lättläst, trots att terminologin inte är den som ligger lärare närmast. Boken är konkret och tydlig genom strukturen som bygger på en rad välkända dilemman.

Det här är inte den enda bok i skoljuridik som finns, men den här är ny och rykande aktuell. En bok i skoljuridik blir dessvärre snabbt föråldrad, eftersom styrdokument förändras och utvecklas. Reformtakten är mycket hög i Sverige om man jämför med andra länder och det försvårar utgivningen av hållbara läromedel.

Kommentera

Sedan en tid tillbaka har det varit möjligt för lärare att gå forskarutbildning, antingen i forskarskolor eller i den reguljära forskarutbildningen. Villkoren har varit väldigt olika för dem som valt att gå forskarutbildning. Det finns  1339 lärare som har genomgått forskarutbildning och antingen har licentiatexamen eller doktorsexamen. Det är alltså inte många lärare med forskarutbildning.

De senaste uppgifterna SCB har avser oktober 2020 som jag fått av SCB:s skolstatistik. I Skolväsendet (skolformerna Förskoleklass till Kommunal vuxenutbildning) rapporterades totalt 173 855 lärare in. Av dessa hade 1339 en utbildning på forskarnivå enligt utbildningsregistret*.

Uppdelat per Skolform ser det ut så här oktober 2020: (Samma lärare kan arbeta i flera olika skolformer, så summorna blir högre än 173 855 och 1339).

*I registret kategoriseras en persons högsta utbildning efter SUN med nivå och inriktning. (se mer på: www.scb.se/sun).

Jag räknade med de lärare som hade följande SUN-nivå på sin högsta utbildning:

640  Doktorsutbildning, 620  Licentiatutbildning, 600  Övrig/ospec forskarutbildning

Det finns flera lärare som forskarutbildad sig, men de har inte stannat i skolväsendet, utan de har gått vidare till högre utbildning och finns i statistiken som rör högre utbildning. Anledningen till detta byte av verksamhetsform har varit att karriärmöjligheterna varit bättre i högre utbildning än i skolväsendet. Möjligheterna att få bedriva forskning i Sverige har tidigare varit små. Internationellt finns annars möjligheter att få bedriva forskning som forskarutbildad lärare. Villkoren är dock olika i olika länder.

Nu satsar regeringen på att främja praktiknära forskning i skolväsendet. Regeringen har beslutat om ett statsbidrag som gör det möjligt för legitimerade lärare och legitimerade förskollärare med examen på forskarnivå att ägna sig åt forskning på betald arbetstid i skolväsendet. Syftet är att främja forskning och utvecklingsarbete i skolväsendet. Det handlar om att stärka den vetenskapliga grunden, för att utveckla undervisningen och förbättra svensk skola.

Det har inrättats ett statsbidrag för detta ändamål och 2021 avsätts 12,5 miljoner kronor och 2022 avsätts 25 miljoner kronor. Statsbidraget motsvarar högst 15 % av lärarens eller förskollärarens lön, under förutsättning att han/hon ägnar minst 30 % av sin arbetstid åt praktiknära forskning och utveckling. Om läraren arbetar 30 % med forskning motsvarar det cirka en och en halv dag i veckan. Huvudmannen måste dock svara för ytterligare 15 % av finansieringen.

Det här blir intressant att följa upp. Kommer antalet forskarutbildade att öka i skolväsendet i Sverige? Hur tillskapas en forskningsvänlig miljö i skolväsendet? Hur förbättras undervisningen med forskarutbildade lärare?

 

Kommentera

Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan ”starkare” och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Kommentera

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Kommentera

Sommarläsning av det mer ovanliga slaget finns i boken ”Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid”.

Hur kommer världen att se ut 2100? Vi kan inte veta det, men framtiden kommer inte bara, utan den skapar vi alla tillsammans. Framtiden är intressant att fundera över och en utmaning för alla, inte bara för lärare, förstås. En grupp forskare/experter har utifrån sin forskning i sina discipliner tänkt hur det skulle kunna se ut vid nästa sekelskifte dvs. 2100. I korta essäer i den populärvetenskapliga genren berättar de om hur ”barnbarnens århundrade” troligen kommer att te sig utifrån den forskning de hitintills genomfört. Arton forskare har tecknat och berättat om möjliga framtidsbilder. De berättar på ett fascinerande och inspirerande sätt.

Projektet är unikt i sitt slag. Lärare som ska arbeta med elevers livsmod och framtidstro har en riktig guldgruva att ösa ur för den egna undervisningen i skolans olika ämnen.

Hur kommer världen att se ut 2100? Det kan Du som lärare få en uppfattning om, om Du läser boken. Boken är utgiven av Strömstads Akademi. ”Barnbarnens århundrade” var titeln på ett tvärvetenskapligt projekt inom Strömstads Akademi, Institutet för avancerade studier, som bildat utgångspunkt för forskarnas texter. Det ligger naturligtvis i vår generations intresse att världen fram till nästa sekelskifte utvecklas så att våra barnbarn kommer att kunna leva ett gott liv hela livet och att vår planet då är i så bra skick så att kommande generationer kan leva ett människovärdigt liv.

Ju mer vi vet om historien dess mer kan vi säga om framtiden. Vi behöver historien för att förstå vilka vi är, vart vi är på väg och varifrån vi kommer. Vår historia säger mer om oss än vad vi kan ana, därför är historien ett av forskarnas viktigaste verktyg för att vi ska kunna förstå vår nutid och sedan skapa vår framtid. I barnbarnens århundrade ser forskarna bakåt, för att kunna studera framtiden.

Strömstads Akademi består av forskare och experter inom många vetenskapsområden. Tvärvetenskap är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna resonera kring olika utvecklingslinjer för vår planet och dess människor.  Boken är indelad i fyra teman: utbildning, miljö, hälsa och demokrati och kultur. Utbildningstemat tecknar den svenska skolan år 2100 och diskuterar vilken kunskap som ger bäst beredskap för de utmaningar barnbarnen står inför. Det finns också en filosofisk berättelse om framtidens utbildning, liksom ett individperspektiv på vilka möjligheter vi har som individer att påverka.

Miljötemat startar med oceanografi, dvs. hur de stora haven kommer att se ut 2100. Det finns också ett avsnitt om klimat-hotet och hur vi trots goda kunskaper inte riktigt förmår agera. Miljötemat handlar också om flöden i atmosfären och om energisystem, allt i perspektivet av hållbar utveckling. Hälsotemat belyser barnhälsovård, barnsjukvård och munhälsa i ett framtidsperspektiv, liksom orsaker till olika sjukdomstillstånd. Framtida behandlingsstrategier av sjukdomar tas också upp.

Demokrati och kulturtemat reser frågan om det kommer att finnas någon demokrati år 2100. Det finns också ett intressant avsnitt om Wallraffare, Whistleblowers och Wikileaks, dvs. om våra informationssystem. Det finns också en intressant essä med rubriken: Hoppar grodan till den önskade framtiden? Stormaktsdrömmar och sönderfall belyses också, liksom gravminnen och kulturarv inför framtiden.

Genom den kunskap framtidsstudierna i Barnbarnens århundrade genererar är det möjligt både att påverka utvecklingen och att skapa bärkraftiga strategier för att möta framtidens utmaningar.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.