Annons

Centerns förslag om obehöriga lärare är en rysare

Centern gick i DN ut och presenterade vad de menar är deras nya utbildningspolitiska program. Det är indelat i fyra punkter och de säger sig med detta vilja åtgärda svensk skolas stora problem, som de glädjande nog erkänner är den minskade likvärdigheten och lärarbristen. Glädjande i så måtto att om man inte erkänner vad som är fel är det väldigt svårt att göra något åt ett problem.

Dock nämner de inte med ett enda ord den starkt ökande skolsegregationen och inga av deras förslag är riktade mot detta. De nämner januariöverenskommelsen men skriver inget om det beslutsunderlag om förstatligande av skolan som finns med där.

Vad är det då de föreslår och är det bra?

1) En lärarutbildning med stark vetenskaplig koppling. Jag tror egentligen inte att de tror att utbildningen på våra högskolor inte har det. Annars menar de att alla de universitet och högskolor som bedriver lärarutbildning är renons på vetenskaplighet. Det blir lite tokigt i så fall. Men vad de faktiskt menar – och som jag helt och hållet ställer mig bakom – och det på en bas av mycket forskning är att vi bör ha en lärarutbildning som tydligare är inriktad på läraryrkets praktik. På hur man undervisar, med bra handledd praktik etcetera.

Det finns en lite rolig paradox i detta. För det man då efterfrågar är egentligen en utbildning som bygger lite mindre på studiet av vetenskapliga teorier och mer på beprövad erfarenhet. Jag håller alltså med dem i sak men tycker att de formulerar sig lite slarvigt. Låt säga att de till övervägande del får godkänt på det här betygssteget. I dagens svenska skola är vi ju mer intresserade av att elever resonerar än hur bra.

2) Bättre stöd för obehöriga lärare för mer likvärdig undervisning. Detta är en riktig rysare. Bara för att man säger likvärdig betyder det inte att det är vad det blir. Vad de egentligen säger är att vi ska permanenta en situation där inte utbildad personal utför lärares arbete. Och att de lärare som är utbildade inte ska vara i närheten av dessa klassrum. Detta är en ambitionssänkning gentemot nu, som sänker kraven på systemet att åtgärda lärarbristen och som bara kommer att permanenta olikvärdigheten. Här vill Centerpartiet nog bara vara snälla mot sina förtroendevalda ute i kommunpolitiken som inte ser någon lösning på det staten skapat genom kommunalisering, avreglering och marknadsreformer. Klart underkänt på den här punkten.

3) Ökat fokus på kunskap och central granskning av läromedel. Här måste jag först foga in en friskrivningsklausul. Som ordförande i Läromedelsförfattarna, SLFF, är jag starkt partisk i frågan om läromedels betydelse. Jag är oerhört glad över att frågan lyfts. Inte ens bra lärare klarar sig utan hjälp av ett bra läromedel. Hur ska icke lärarutbildade personer kunna ta hand om undervisningen i våra klassrum utan hjälp av ett pedagogiskt genomtänkt material och bra lärarhandledningar?

Vi vet från internationell forskning att läromedel har en viktig roll för lärare med inte så mycket didaktisk- eller ämneskunskap. Centerpartiet pekar här på en mycket viktig fråga. Inte minst eftersom vi har haft en mer eller mindre läromedelsfientlig diskurs i decennier. Svenska lärare har fått lära sig att man är en duktig lärare om man inte använder läromedel. Vilket varken är sant eller bra, utom för de som använt detta som budgetregulator.

En läromedelsgranskning skulle nog kunna vara bra för att lyfta läromedelsfrågan, men det är ju inte detta som är det egentliga problemet. Problemet är att lärare ofta inte får köpa de läromedel de vill och att elever inte längre har rätt till gratis läromedel. Så var det faktiskt en gång i den svenska skolan. Så här få Centern ett stort plus i kanten för att de lyfter frågan men ett minus för att de inte ser det problem svenska lärare och elever faktiskt har.

4) Stärkt ledarskap för lärare, rektorn och skolchefer. Förutom att det är konstigt att det bara rektor som är i singularis innehåller texten inget om lärare och en besynnerlig skrivning om rektor. Rektor har ju i svensk skollag redan en oerhört stark ställning och ett väldigt starkt mandat. De är enligt lag ansvariga för sin inre organisation med mera. Jag förstår helt enkelt inte vad Centern menar. Men däremot håller jag med om att rektorer bör ha varit lärare (dvs återgång till hur det var innan 90-talets reformer) och att skolchefer bör ha en utbildning så att våra skickliga rektorer leds av personer med garanterade kunskaper i systemet. Men faktiskt inte bara de utan också utbildningsnämnder i alla kommuner och styrelser i friskolor. För det är faktiskt de som bestämmer.

Som helhet tycker jag alltså att man ganska ofta resonerar i rätt riktning, men att man missar systemfrågorna och är lite luddiga i sina resonemang. Ni vet, det är som en elev som man ser vill men inte når riktigt ända fram. Ska vi säga ett sammanvägt C? Ni vet med om man får göra en sådan fast någon del i matrisen inte är ifylld…

Centern är inne och snuddar vid vad som är pudelns kärna. För om staten utbildar lärare, rektorer och skolchefer – varför är det då inte staten som har ansvar för dessa kategorier? Om huvudmännen ändå inte klarar av det här jobbet kanske det är bättre på många sätt att staten tar tillbaka makten över skolan. Kanske vi då också på allvar kan ge tillbaka läraryrket dess status och återställa, den i skollagen faktiskt centrala, likvärdigheten i skolsystemet?

En mycket gammal devis i svensk lagstiftning är ”Land ska med lag byggas”. Land byggs inte med fromma förhoppningar. Inte med sköna visioner och vädjanden. Man måste faktiskt bestämma. Om Centern menar allvar med läromedels betydelse går det att ordna fort. Man skriver helt enkelt igen in den rätt till gratis läromedel av hög kvalitet som en gång fanns i skolförordningen. Bums har lärare ett verktyg att hävda sina elevers och sin egen rätt till ett bra material att arbeta utifrån. Sedan får dessa gärna vara granskade, men varför då inte också godkända? Vem ska välja de dåliga böckerna? Varför ska någon ha den rätten? För att vi i Sverige inte vågar bestämma något?

Och – om man menar allvar med att man vill göra något åt lärarbristen bör man skriva en lag som säger att staten har ansvaret för lärarkåren och rektorerna, samt att alla kommuner ska ha en statlig skolchef.

Svårare är det inte.

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Jag blir lite förvirrad, Skolverket

Jag var på en föreläsning med Anette Jahnke där hon gjorde mig uppmärksam på vad Skolverket skriver om vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag måste säga att jag blev förvånad och lite upprörd. Att ”utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet” infördes i skollagen under Jan Björklunds tid som skolminister. Det är naturligtvis inget speciellt liberalt eller borgerligt med den skrivningen.

Man kan säga att det bara är formulerandet av något alla redan hade tagit för givet. Men på samma gång var det en tydlig signal till alla som arbetar i skolan om att man skulle tänka mer på vilken evidens som finns när man fattar beslut. 

Ordet ”utbildningen” signalerar att det gäller allt från resursfördelning till hanterandet av enskilda elever. Forskningsbasering är alltså centralt för all verksamhet. Detta borde vara naturligt eftersom vi spenderar oerhörda pengar i samhället på forskning. Det gör vi för att vi menar att det systematiska undersökandet av verkligheten kan ge oss bättre underlag för beslut.

Skrivningen kom till också som en tydlig signal in i skolans värld av det som redan funnits länge inom andra samhällsområden – nämligen just att tillmäta, framförallt kvantitativ, evidens större betydelse vid olika former av beslutsfattande. En utveckling som kommer från medicinen. Men samtidigt som man ville ha en tydlig riktning mot att vetenskap och forskning skulle få större betydelse i skolan tillmätte man också den beprövade erfarenheten stor betydelse. 

Vad är då det? Ja det är inte så lätt att ringa in. På SBU:s hemsida kan man hitta följande: ”Det olyckliga med begreppet "beprövad erfarenhet" är att det saknar en bra definition. Alla tycks lägga olika innebörd i uttrycket, och det blir oklart vad man egentligen menar. Inte heller lagen ger någon beskrivning eller ens fingervisning om hur det tänjbara begreppet ska uppfattas. Förvirringen kring begreppet uppmärksammades vid Läkardagarna i Örebro 1997. Under temat Vetenskap, beprövad erfarenhet eller slentrian – gör vi rätt saker i vården? diskuterades just detta.

Kanske är det fortfarande så, att allt det som krävs för en god sjukvård och som inte ryms i begreppet "vetenskap" läggs i "beprövad erfarenhet" – allt från konsensus, behandlingstradition, professionellt omdöme, sunt förnuft, klinisk blick och lyhördhet till vars och ens personliga värderingar. Samtliga är nödvändiga – men det kan vara meningsfullt att hålla isär dem.”

Det vill säga den beprövade erfarenheten kan omfatta många olika saker som alla ibland kan behövas. Detta eftersom den vetenskapliga kunskapen inte räcker till för alla situationer. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten har på sin hemsida en text om vetenskaplig grund: ”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.” Det är helt i linje med hur jag tänker. Men de hänvisar sedan till Skolverket för mer material. 

Och där händer något underligt. På hemsidan dyker följande två definitioner upp: ”Vetenskaplig grund innebär att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang samt söka efter förklaringar och orsakssamband i tillgänglig relevant forskning.” samt ”För att benämna en erfarenhet beprövad menar Skolverket att den måste vara prövad, dokumenterad och genererad under en längre tidsperiod och av många.

I Skolverkets tolkning av skollagen byggs den beprövade erfarenheten i verksamheten och av professionen och den är lika relevant som den akademiskt framtagna kunskapen. Om beprövad erfarenhet är delad, dokumenterad och utvärderad då kan den också bli överförbar och komma till nytta och användas i flera kontexter.”

För mig blir detta väldigt konstigt. Jag har visserligen i många sammanhang lyft att jag tycker att det är bra att man formulerar den beprövade erfarenheten på det sättet. Det jag då har tänkt på är betydelsen av att lärare tillsammans formulerar, provar och utvärderar och på så vis tar fram kunskaper om undervisning som man kan dela med andra inom professionen. 

Men jag ser också en stor fara med att man snävar in vad beprövad erfarenhet är på det viset. Man riskerar att nedvärdera den enskilda professionellas kunskaper och erfarenheter. Jag återkommer till detta. För det stora problemet ligger i Skolverkets definition av vetenskaplig grund. Hårdrar man deras resonemang framstår ju där närmast en omvänd definition, mot både vad jag tror lagstiftaren ville med lagstiftningen, och vad jag menar är utvecklande för skolan. Enligt Skolverket ska en lärare ”kritiskt” ”granska” ”faktakunskaper” samt ”söka efter orsakssamband” i ”tillgänglig” ”relevant” forskning. Alltså – läraren ska bedöma vad som är bra forskning. 

Men vänta nu – jag trodde meningen med lagtexten var att forskningen skulle säga något om vad som är bra undervisning. Och att forskningen ska berika och utmana praktiken utifrån det faktum att det är kunskap insamlad och utvärderad under kontrollerade former? Men i Skolverkets version är det läraren som ska döma över denna systematiskt insamlade kunskap istället. Jag blir lite förvirrad.

Den beprövade erfarenheten, som sedan länge tolkats just så brett som citatet från SBU:s hemsida visar; den som handlar om att ett genom erfarenhet uppövat omdöme avgöra vad som lämpar sig när. Den ska istället vara prövad, dokumenterad och gärna också delad – dvs den ska vara som det som är själva definitionen på forskning. Skolverket gör alltså ”vetenskaplig grund” till en fråga om enskilt omdöme och den beprövade erfarenheten till ett systematiskt undersökande av verkligheten. Man vänder på begreppen menar jag.

Det här är ganska allvarligt. Lena Adamson som tidigare var chef på Skolforskningsinstitutet skriver i ”Vetenskap och beprövad erfarenhet: Skola” att på vetenskaplig grund betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Detta är en rimlig tolkning av lagtexten. I brist på sådan kunskap (och den bristen är stor), arbetar vi med både kollegialt sammansatt och individuellt förvärvad beprövad erfarenhet, både individuellt och kollektivt.

Att Skolverket osynliggör den individuella beprövade erfarenheten är allvarligt eftersom den är en så viktig del av en skicklig lärares yrkeskunskap. Den är själva grunden för begreppet Pedagogical Content Knowledge som nestorn inom pedagogik Lee Shulman formulerade på 1980-talet. Den är det som gör att det är så oerhört viktigt att observationer av och diskussioner om undervisning är så viktigt både i lärarutbildning och i lärarkollegors utvecklingsarbete. Har man inte förståelse för djupet och bredden i sådan erfarenhet förstår man helt enkelt inte vad kollegialt lärande och yrkesskicklighet är inom läraryrket. 

Men denna beprövade erfarenhet, både enskild och kollegial, kan vara helt fel. Som det står på SBU:s hemsida: ”– Enbart vetenskap kommer nog aldrig att räcka som grund för sjukvårdens beslut. Men "beprövade erfarenhet" bör ständigt omprövas och ifrågasättas. Konsten att tvivla måste hållas levande.”. Man ger exempel som att man tidigare trodde att hjärtattacker botades bäst om hjärtat fick vila. Något man idag vet är helt fel. På samma sätt har hundratusentals lärare i Sverige trott att undersökande pedagogik är bättre när evidensen är tydlig att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv (för de flesta elever).

På slutet av sidan där man definierar begreppen ovan lyfter Skolverket också begreppen evidensinformerad och sedan forskningsbaserat förhållningssätt. Och där börjar man landa rätt. Det är viktigt att vi behöver försöka ta reda på så mycket vi kan, men att vi som arbetar i praktiken har svårt att hinna med, veta och läsa allt.

Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen på det vis Skolverket öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.

Reagera på inlägget:

Nytt betygssystem måste bygga på verklig och realistisk kunskapssyn

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Reagera på inlägget:

Sidor