Annons

Lärare vill ha resurser – inte fler lagar om trygghet och studiero

I januariavtalet som regeringspartierna gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet handlade en punkt om en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Nu har en utredning om detta område tillsatts, som ska presentera sitt betänkande till jul.

Det är många som bokstavligen och bildlikt höjer på ögonbrynen för utredningen om trygghet och studiero. Är det en ny utredning om trygghet och studiero med efterföljande nya beslut som den svenska skolan bäst behöver i dag?

Viktigt att veta är att utredningen naturligtvis bygger på ett behov, men det är inte lärarnas behov, utan ett uttryckt politikerbehov. Det har beslutats i januariöverenskommelsen och åtgärderna är därför politiska. Utredningen understryker den starka politiska styrningen av förskola och skola.

En utredare, Katarina Håkansson, har fått ett uppdrag att biträda Utbildningsdepartementet för att ta fram ett förslag till en nationell plan för skolans arbete med trygghet och studiero. Det ska nu utarbetas förslag som säkerställer ett fungerande regelverk om trygghet och studiero i skolan och tidsplanen innebär att utredningen ska vara klar till jul. Det blir således en julklapp från regeringen till skolans lärare och elever. 

Ett av motiven till utredningen sägs vara en stor osäkerhet hos lärare som inte sägs veta när, var och hur de kan ingripa.  Var har detta dokumenterats och hur har det synliggjorts? Har förskolans och skolans lärare verkligen efterfrågat ytterligare riktlinjer? Hur har i så fall lärarnas åsikter fångats upp? I anvisningarna till utredningen refereras en del studier, men de flesta studier bygger inte på lärares uttalade problem. De mest intressanta är ändå de studier som gjorts på lärares uppfattning och lärares behov av ytterligare anvisningar. 

En tredjedel av lärarna i grundskolan uppger att de lägger stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen (Skolenkäten, Skolinspektionen, 2018). Hur tolkar lärare vad som specifikt är ”att upprätthålla ordningen”? Att upprätthålla ordningen är naturligtvis intimt kopplat till undervisning och elevers lärande. Hur skiljer man egentligen ut ”att upprätthålla ordningen” i lärares arbete? I lärares arbete integreras upprätthållande av ordning i undervisningen och elevers lärande. 

Hälften av lärarna på högstadiet i grundskolan och nästan sju av tio av lärarna i gymnasieskolan uppfattar att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms, spel och sociala medier (Digital kompetens i för- skola, skola och vuxenutbildning, Skolverket, 2019).

I dag finns redan alla möjligheter att arbeta mobiltelefonfritt, och oklarheterna syns vara få kring detta. Det fungerar i de skolor där man bestämt sig för att vara mobilfria. Lärare i dag använder också mobiltelefoner som ett didaktiskt verktyg och som sådana är mobiltelefoner mycket användbara. Här finns ett dilemma, förstås.

Var fjärde lärare uppger att de utsatts för hot och våld på sin arbetsplats under det senaste läsåret (Skolverket 2018). Detta är inte acceptabelt, men frågan är vad en utredning som följs av nya lagar och nya förordningar egentligen kan bidra med här? Verksamheten riskerar att bli densamma, men här borde även andra preventiva insatser kunna vara fruktbara. Professionella lärare accepterar absolut inte hot och våld. Hot och våld ska polisanmälas, som i alla andra verksamheter.

Hur kan, sammanfattningsvis, de studier som utförts på lärares uppfattningar tolkas och förstås? En berättigad fråga som infinner sig är förstås om vi i Sverige verkligen har sämre trygghet och sämre studiero än andra länder? Har den svenska förskolan och skolan verkligen sämre arbetsmiljö än andra länder? Jag har arbetat sex år i Bryssel i en europeisk organisation med mycket kontakter med skolor och lärarutbildningar i alla medlemsländer i ATEE, och det är inte min uppfattning.

Vi sägs ligga på samma nivå som i andra OECD-länder, men samtidigt påstås att vi har stora skillnader mellan olika skolor i Sverige. Så är det förstås även internationellt.  Alla skolor är olika. Det är naturligtvis svårt att jämföra skolmiljöer med så pass vida begrepp som ”trygghet och studiero”. 

Jag hävdar att alla lärare, oavsett stadium eller ämne, arbetar för att elevernas skolsituation ska karakteriseras av trygghet och studiero och att skapa en bra lärandemiljö för barnen. Läraren ska fokusera på att undervisningen blir så bra för alla. Lärare har erforderliga ramar, men ökade resurser till förskola och skola behövs förstås.

Reagera på inlägget:

Det finns bara förlorare i striden mellan små och stora skolor

Många olika grupper utkämpar idag regelrätta strider för sina skolor. Det avspeglas i lokaltidningarna och i lokalradion med artiklar om nedläggningar av skolor och insändar- och debattsidorna är fyllda av skarpa och hätska inlägg för och emot. 

I den här striden om små och stora skolor finns det bara förlorare, ingen aktör vinner. Eleverna är de som förlorar allra mest på skolnedläggningar. De får lämna sina trygga och invanda miljöer och många elever blir långpendlare med långa och mycket tröttsamma skoldagar som följd. Föräldrarna eller vårdnadshavarna förlorar också, med stora problem att försöka att få ihop familjelivet igen.

Engagemanget mot nedläggning är tidskrävande. Många föräldrar ger upp och friskolornas elevunderlag växer. Lärarna i en skolnedläggning är också förlorare. Ingen frågar lärarna hur de ser på de små skolornas verksamhet och eventuellt en flytt till centralorten. Lärarna räknas inte som en part, fast de egentligen är processens huvudpersoner, givetvis tillsammans med eleverna.

Politiker som sitter i fullmäktige och i nämnder som fattar de obekväma nedläggningsbesluten är också alla förlorare, vare sig man stödjer förslagen eller inte, vare sig man är i majoritet eller i opposition. Politikers anseende blir ännu mera skamfilat. Styrande partier tappar väljare lavinartat och politikerföraktet växer okontrollerat som ogräs.

Ansvariga tjänstemän får ta mycket stryk i ett nedläggningsbeslut. Tjänstemän som är inte folkvalda, men som har stort inflytande och stor makt, när de folkvalda politikerna är svaga. Tjänstemannamakten ökar och den är ett evigt dilemma för demokratin.

Alla berörda är sammanfattningsvis förlorare i en strid som startas i och med ett skolnedläggningshot och nedläggning av en skola.

Skolnedläggning bör vara den absolut sista och enda utvägen, när alla andra möjligheter har diskuterats noga och prövats. Exempelvis ny teknik och olika former av distansundervisning gör det möjligt att ha en kvalitativ god och högt specialiserad skolverksamhet på distans för elever. Speciallärare eller ämneslärare bör lockas att komma som en resurs till små skolor istället för att elever ska åka långa bussresor till centralorten. Arbetsmiljön på de små skolorna ska vara den allra bästa och arbetsvillkoren för pendlande lärare behöver också förändras.  Lönepolicyn måste ändras. Högre lön ska ges till lärare på små skolor, istället för till storstadens lärare på stora skolor som det är idag. 

Nedmonteringen av de små landsbygdsskolorna i Sverige är helt förödande. Små skolor på landsbygden läggs ned, till förmån för stora mastodontskolor i centralorter. Skolnedläggelserna har självklart med huvudmannens syn på ekonomi att göra. Det handlar naturligtvis om att spara pengar, utan att detta har kopplats till en bredare samhällsekonomisk analys.  Skolnedläggelse är ett nationellt problem. I Luleå har sex skolor lagts ned, men skolor har också lagts i Leksand, Falun, Höör, Mora, Ludvika, Borlänge, Lindesberg, Söderhamn, Vilhelmina, Strömstad, Sunne... och en lång rad skolor i flera orter kommer efter. Det är en nationell trend.

Nedläggningarna legitimeras med disparata forskningsresultat. Små skolor är inte dyrare, än stora skolor. Små skolor når lika goda resultat i kunskapsmätningar som stora skolor. Små skolor erbjuder en trygg miljö för eleverna och en synnerligen god arbetsmiljö för personalen. På landsbygden betyder de små skolorna väldigt mycket för hela den omkringliggande bygden. Om skolan i byn läggs ned kan det vara första steget mot hela samhällets död. Förr var det skolan mitt i byn. En skola är verkligen central för många olika områden på landsbygden, exempelvis för föreningslivet, för kulturaktiviteter, för föräldrasamverkan, för bibliotek, för idrott och för kunskapsförmedling mellan generationerna i samhället.

Många kommuner har en tuff ekonomi och behöver stöd från staten. Regering och Riksdag måste ge tydligare signaler om en ny och hållbar landsbygdspolitik, där skolan är navet och grunden för en service som måste finnas i hela landet. Låt hela Sverige leva och använd småskolorna som kraftfulla, moderna och öppna bycentra. Utnyttja skolorna bättre och mera effektivt i kvalitetsökning och i besparingssyfte.

Öppna upp skolornas lokaler. Använd skolhälsovården till hela bygden. Skolmatsalen kan erbjuda äldre en möjlighet att få måltidsservice. Skolbiblioteket kan bli folkbibliotek och tjäna hela bygden.

Tänk om. Hållbar livsmiljö är ekonomiskt lönsam i längden.

Reagera på inlägget: