Många olika grupper utkämpar idag regelrätta strider för sina skolor. Det avspeglas i lokaltidningarna och i lokalradion med artiklar om nedläggningar av skolor och insändar- och debattsidorna är fyllda av skarpa och hätska inlägg för och emot. 

I den här striden om små och stora skolor finns det bara förlorare, ingen aktör vinner. Eleverna är de som förlorar allra mest på skolnedläggningar. De får lämna sina trygga och invanda miljöer och många elever blir långpendlare med långa och mycket tröttsamma skoldagar som följd. Föräldrarna eller vårdnadshavarna förlorar också, med stora problem att försöka att få ihop familjelivet igen.

Engagemanget mot nedläggning är tidskrävande. Många föräldrar ger upp och friskolornas elevunderlag växer. Lärarna i en skolnedläggning är också förlorare. Ingen frågar lärarna hur de ser på de små skolornas verksamhet och eventuellt en flytt till centralorten. Lärarna räknas inte som en part, fast de egentligen är processens huvudpersoner, givetvis tillsammans med eleverna.

Politiker som sitter i fullmäktige och i nämnder som fattar de obekväma nedläggningsbesluten är också alla förlorare, vare sig man stödjer förslagen eller inte, vare sig man är i majoritet eller i opposition. Politikers anseende blir ännu mera skamfilat. Styrande partier tappar väljare lavinartat och politikerföraktet växer okontrollerat som ogräs.

Ansvariga tjänstemän får ta mycket stryk i ett nedläggningsbeslut. Tjänstemän som är inte folkvalda, men som har stort inflytande och stor makt, när de folkvalda politikerna är svaga. Tjänstemannamakten ökar och den är ett evigt dilemma för demokratin.

Alla berörda är sammanfattningsvis förlorare i en strid som startas i och med ett skolnedläggningshot och nedläggning av en skola.

Skolnedläggning bör vara den absolut sista och enda utvägen, när alla andra möjligheter har diskuterats noga och prövats. Exempelvis ny teknik och olika former av distansundervisning gör det möjligt att ha en kvalitativ god och högt specialiserad skolverksamhet på distans för elever. Speciallärare eller ämneslärare bör lockas att komma som en resurs till små skolor istället för att elever ska åka långa bussresor till centralorten. Arbetsmiljön på de små skolorna ska vara den allra bästa och arbetsvillkoren för pendlande lärare behöver också förändras.  Lönepolicyn måste ändras. Högre lön ska ges till lärare på små skolor, istället för till storstadens lärare på stora skolor som det är idag. 

Nedmonteringen av de små landsbygdsskolorna i Sverige är helt förödande. Små skolor på landsbygden läggs ned, till förmån för stora mastodontskolor i centralorter. Skolnedläggelserna har självklart med huvudmannens syn på ekonomi att göra. Det handlar naturligtvis om att spara pengar, utan att detta har kopplats till en bredare samhällsekonomisk analys.  Skolnedläggelse är ett nationellt problem. I Luleå har sex skolor lagts ned, men skolor har också lagts i Leksand, Falun, Höör, Mora, Ludvika, Borlänge, Lindesberg, Söderhamn, Vilhelmina, Strömstad, Sunne… och en lång rad skolor i flera orter kommer efter. Det är en nationell trend.

Nedläggningarna legitimeras med disparata forskningsresultat. Små skolor är inte dyrare, än stora skolor. Små skolor når lika goda resultat i kunskapsmätningar som stora skolor. Små skolor erbjuder en trygg miljö för eleverna och en synnerligen god arbetsmiljö för personalen. På landsbygden betyder de små skolorna väldigt mycket för hela den omkringliggande bygden. Om skolan i byn läggs ned kan det vara första steget mot hela samhällets död. Förr var det skolan mitt i byn. En skola är verkligen central för många olika områden på landsbygden, exempelvis för föreningslivet, för kulturaktiviteter, för föräldrasamverkan, för bibliotek, för idrott och för kunskapsförmedling mellan generationerna i samhället.

Många kommuner har en tuff ekonomi och behöver stöd från staten. Regering och Riksdag måste ge tydligare signaler om en ny och hållbar landsbygdspolitik, där skolan är navet och grunden för en service som måste finnas i hela landet. Låt hela Sverige leva och använd småskolorna som kraftfulla, moderna och öppna bycentra. Utnyttja skolorna bättre och mera effektivt i kvalitetsökning och i besparingssyfte.

Öppna upp skolornas lokaler. Använd skolhälsovården till hela bygden. Skolmatsalen kan erbjuda äldre en möjlighet att få måltidsservice. Skolbiblioteket kan bli folkbibliotek och tjäna hela bygden.

Tänk om. Hållbar livsmiljö är ekonomiskt lönsam i längden.

Kommentera

Skoldebatten tar nu för tiden inte någon sommarsemester, utan den pågår året om. När höstterminsstarten 2019 närmar sig accelererar den okontrollerat.

Skolan är i fokus hela året, men debatten blir mer negativ ju närmare höstterminsstarten vi kommer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen, men också att förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda slås annars ned av den många gånger aggressiva debatten. Man behöver verkligen inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte läsa artiklarna. Skriv post-it-lappar och sätt upp dem väl synligt: ”Strunta i mediedebatten!”

Skoldebatten tillför ingenting i sak. De teser jag driver i bloggen är dels att visa på att media frossar i skolproblem vid höstterminsstarten, dels att det är ett årligen återkommande fenomen. Samlade pressklipp några år tillbaka kring skolstarten från såväl riks- som lokalpress stöder det.

Det är i stort enbart negativa artiklar om allt mellan himmel och jord. De positiva inslagen saknas. Varje läsårsstart, samma sak. I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker.

Vad ska då egentligen åstadkommas med detta? Varför accelererar den negativa mediadebatten varje år vid höstterminsstarten?  

Så här är det inte i de nordiska grannländerna. I Finland finns exempelvis inte motsvarande negativa skoldebatt vare sig vid höstterminsstarten eller under någon annan tidpunkt på skolåret, bland annat beroende på tydligare statlig styrning, en lärarkår med hög status och mer auktoritet och en annan syn på läraryrket. Finland rekryterar de allra bästa studenterna till läraryrket. Det finska samhället stöder sin skola och sin lärarutbildning.

Meddelar man ”skandaler” till media, då ges omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse, som det heter.

Vad skrivs det då om egentligen vid höstterminsstarten 2019? Det skrivs i stort sett om samma saker varje läsårsstart. Jag har följt debatten de senaste fem åren.

Lärarbristen 2019 är naturligtvis märkbar under hela sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är tusentals lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Det skrivs också om lärares pensionsavgångar som syns förvärras vid höstterminsstarten. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan. Katastrof för samhället.

Sedan har vi söktalen till lärarutbildningen. Man kan alltid vinkla söktalen till att bli eländes elände. Räcker inte antalet sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har i Sverige. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar rekryterar dåligt och har dåliga förkunskaper intresserar inte.

Bristen på behöriga och legitimerade lärare går det säkert också att göra negativa artiklar om. Testresultat på exempelvis Pisa-undersökningen dammas också av och görs till ett nytt eländes elände vid höstterminens start.

Eleverna som går ut åk 9 och deras studieresultat är också ett tacksamt objekt att kritisera vid höstterminsstarten. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om. Grundskolans resultat är alltjämt dåliga. Många slutar grundskolan, utan att vara behöriga till gymnasieprogram. Många slutar gymnasiet utan examen.

Skolledare får naturligtvis också sin beskärda del. Skolledare slutar exempelvis efter endast kort tjänstgöringstid. De har inte heller pedagogisk legitimitet, vilket de borde ha.

Skolpolitiker är en grupp som oftast klarar sig bra i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva gå ut och kritisera skolans elever, lärare och skolledare.

Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna av politiker inför terminsstarten utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga att de skjuter sig själv i foten.

Kommentera

Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att regeringen vill införa mobilförbud i skolan. Motivet är en nationell plan för studiero och trygghet i skolan som ska tas fram. Då införs också ett mobilförbud i samma paket. Ny lagstiftning kunna gälla från 1 januari 2021, säger man på Utbildningsdepartementet och hänvisar till januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.

För nära nog ett år sedan skrev jag en blogg då Frankrike införde förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Då vädrade våra politiker morgonluft och undrade om man inte borde förbjuda även här i Sverige?

Jag hävdar att det inte är rikspolitikers ansvar, men nu återkommer mobilförbudet.

En liten tillbakablick: I televisionens barndom valde vissa skolor att gömma undan tv-apparaterna i skåp och garderober bakom lås och bom. Detta kan vi skratta gott åt idag. Jag drar en parallell med mobiltelefonerna. Om femtio år kommer vi på samma sätt att skratta gott åt ett äldre mobilförbud.

Mobilförbud ska alltså införas i klassrum, men rektor och lärare ska ges rätt att bestämma om mobiler ”kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Det är inte klart om det gäller både grund- och gymnasieskola. Skolverket kommenterar inte hur ett mobilförbud kan utformas eftersom det är regeringen som behöver redogöra för hur de tänker sig att reglerna för ett mobilförbud i skolan, innan Skolverket tar till orda.

Redan idag har skolorenligt skollagen, rätt att ta hand om mobiltelefoner om de stör ordningen. Våra politiker går nu åter igen in och styr i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärares arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar.

I vårt styrsystem ska politiker sätta mål, ge de professionella lärarna ramar och övriga förutsättningar att nå uppsatta mål. Politiker ska absolut inte detaljstyra skolan och samtidigt hävda att de ska lita på de professionella och försöka att öka lärarnas status. Berövar man de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår omedelbart osäkerheter, oklarheter och resultatet blir en ren deprofessionalisering för lärarkåren.

Skolans uppgift är förstås att disciplinera. Vi går givetvis i skolan för att lära, men vi går också dit för att bli sociala samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera o.s.v. är problematisk.

Den skoldebatt som förs på riksnivå utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i idag och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Björklund förordade katederundervisning. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte.

Mobilen är ett fantastiskt arbetsredskap, men den kan också vara ett väldigt störande inslag, om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Mobilen är ett bra och användbart verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och elevers lärande.

Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska också kunna använda egen utrustning om de vill det. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet.

Är det då riktigt klokt av regeringen att hetsa upp sig och förbjuda mobiler? Nej, detta är ett olycksfall i arbetet, vill jag påstå.

Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella i skolan och inte av klåfingriga rikspolitiker.

Kommentera

”Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?”

Rubriken är ett citat från Skolportens nyligen publicerade temabrev om arbetsmiljö i skolan. Det är ett brev som ger en dyster och ledsam läsning. Det finns belägg för påståendet också i temabrevet. Men kan det verkligen vara så? Är det verkligen så illa? Om det är så illa, vad kan vi göra för skolans lärare?

I Skolportens arbetsmiljöbrev sägs att lärare uppger att de har för många arbetsuppgifter idag i jämförelse med tidigare. Det har ställts ökade krav på lärarna på olika sätt. Reformerna har kommit tätt för skolan och alla reformer har i stort sett inneburit ökade och tuffare krav på lärarna. Nya och förändrade arbetsuppgifter har lagts på lärarkollektivet, men ingenting tas bort, samtidigt som lärarstödet i form av s.k. annan personal minskats. I många skolmiljöer får lärare sköta både ”kanslipersonalens”, “elevhälsans” och ”vaktmästarens” arbetsuppgifter.

Ser vi på situationen för lärarna i Finland, så är den annorlunda. Finland har haft färre reformer och statusen är bättre för de finska lärarna. Det syns exempelvis på att Finland har många sökande till lärarutbildningen, som i stort sett det enda land i Europa. Sverige bör minska reformtakten för skolan. Pressmeddelanden från utbildningsdepartementet påverkar skolans lärare i stort sett varje dag.

Lärare är också den yrkesgrupp som har flest långtidssjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, allt enligt Moa Duvarci Engmans ledare i Skolportens forskningsmagasin. Lärare idag får ägna mindre och mindre tid åt att undervisa. De får istället ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Att undervisa är en kreativ uppgift som kräver både förberedelser och efterarbete. Om lärare inte kan påverka sin egen tid och inte hinner med kärnuppgifterna, så mår lärare självklart dåligt. Det säger sig självt. Annan personal måste anställas som övertar uppgifter som lärare inte är utbildade för och inte tillhör lärarprofessionen.

Det som också lyfts fram i temabrevet är lärarens ensamhet i själva klassrumssituationen. Arbetslagen finns bara på papperet. Fortfarande är det ensamarbete som gäller. Lärare behöver stöd av kolleger i arbetsenheterna. Föräldrar går idag på offensiven mot skolan och lärarna får backa. Gruppen missnöjda föräldrar ökar.  Det handlar mycket om friskolor och skolpeng. Är föräldrar inte nöjda hotar de att flytta sina barn och ungdomar till andra skolor. Man kan också se på anmälningarna till skolinspektionen som har ökat varje år sedan 2004. I Finland är inte skolan och lärarna så utsatta som här i Sverige. Föräldrarna har stor tilltro till lärarna och utsätter dem inte för motsvarande press.

Arbetsmiljöverket beskriver också i sina rapporter vanliga arbetsmiljöproblem i skolan, som alltför stor arbetsbörda, buller, och hot och våld. Många anställda i skolan känner psykiskt obehag av att gå till jobbet, allt enligt undersökningen Jobbhälsoindex. Hur man ska komma tillrätta med detta är inte lätt att säga?

Kravet på dokumentation av elevernas kunskapsutveckling behöver ses över och minskas ned. Det måste finnas tid för skolans kärnverksamhet som är undervisning. Möten och konferenser har ökat väsentligt och tar tid av undervisningsplanering. Det går absolut att minska möten och konferenser och ge lärare mera tid för kärnverksamheten. Skolan syns ha alltför många chefer som styr och ställer och som alla påverkar lärares arbete. Minska ner antalet chefer i skolan. Lärare behöver inte så många chefer som i dagens skola.

I skolan finns mycket engagemang och god vilja och många idéer hos lärare om vad man kan göra för att förbättra arbetsmiljön, förbättra kvaliteten och uppnå bättre resultat bland eleverna. Lyssna till lärarna själva är viktigt. Om det finns några som vet hur man ska förändra situationen i skolans arbetsmiljö så är det faktiskt lärarna själva.

I Finland är läraren respekterad. Har hög status i samhället. Finska föräldrar har ett starkt engagemang för skolan, och tilltron till lärarprofessionen är så stor, att man inte anser sig behöva vare sig skolinspektion eller nationella prov.

Att stärka, stödja och stimulera lärare är en nationell uppgift. Nätverk är bra där lärare kan dela med sig av sina erfarenheter och lära av varandra. Att ändra attityden till skolan och till lärarna är vår gemensamma uppgift – din och min!

Vi vill alla att lärare ska vara en möjlig uppgift i vårt svenska samhälle och att det ska fungera att bara vara lärare.

Kommentera

Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan ”starkare” och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.