2015 kommer vi att minnas som året då våldet kom på riktigt till den svenska skolan. En maskerad gärningsman gick till attack med ett svärd mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. En elevassistent avled direkt vid attacken, en elev samt gärningsmannen dog på sjukhus under eftermiddagen samma dag. Även en av skolans lärare dog ett par veckor senare. Attacken tog tre människors liv.

Den här attacken är det många som kommer att minnas från 2015. Skolan Kronan är välkänd sedan långt tillbaka. En av mina seminariekamrater har arbetat som rektor där och hennes dotter tjänstgjorde på skolan när gärningsmannen gick till attack. Hon låste in sig med sina barn i ett klassrum och hon och hennes barn klarade sig helskinnade från attacken med blotta förskräckelsen.

Flera dödsskjutningar har förekommit världen över i skolor på senare år. I omvärlden, framförallt i USA, har ett stort antal barn dödats av andra barn på skolor. Exempelvis Columbine High School i Littleton, Colorado, USA, där två 18-åringar 21 maj 1999 öppnade eld och kastade bomber mot sina kamrater. 15 dödades och ett stort antal människor skadades. Det finns listor med liknande händelser på nätet. Den värsta skolmassakern, där en elev gått till attack, inträffade i Virginia i USA i april 2007. En 23-årig student sköt 32 människor och tog sedan sitt eget liv. Det är den värsta skolmassakern i USA:s historia och också det enskilda skottdramat i USA som krävt flest offer.

Många föreslår beväpnade vakter i alla amerikanska skolor. Det finns beväpnade vakter i skolor världen över och det kan bli en realitet även i Sverige.  I kommuner som planerar att bygga nya skolor har tankarna nu väckts på att bygga annorlunda än vad man gjort hittills för att trygga barnens säkerhet. I princip alla våra skolor i Sverige är byggda öppna. Det här är något man numera tittar på när man bygger nya skolor.

Min personliga reflektion är att vi nu, vare sig vi vill det eller inte, går mot en utveckling där vi har mer av lås och mer av hinder. Jag tror inte på principen att skolorna ska låsas och vaktas av beväpnade vakter. Blir det så är det en förödande utveckling. I USA, där man har omfattande säkerhetsrutiner med beväpnade vakter, rigorösa kontroller och låsta skolor inträffar ändå skolskjutningar. Hur ska man veta vem som kan bli nästa attentatsman? Det finns ingen enkel metod att förutse det. Det går inte att hitta någon ”quick fix” för att förhindra skolattacker. Det här är alldeles för komplicerat.

Vad är det som gör att en ung människa är så fylld av hat mot människor med en mörkare nyans på hud och hår, att han väljer att mörda? Att stoppa en sådan gärningsman genom mer bevakning och lås på skolor och andra offentliga lokaler är inte någon effektiv lösning, visar forskning. Det handlar i stället om ett långsiktigt, förebyggande idogt arbete för att fånga upp unga människor som mår dåligt, och en samverkan för att kunna tolka de signaler som finns. Då kan vi kanske förhindra skolattacker.

Förhindra också att rasisterna får använda skolattacken i Trollhättan för att sprida sitt hat.

Gott Nytt Skol-år 2016!

Kommentera

Om man betraktar skolan ur demokratisk synvinkel så har vi inte en skola för alla barn och unga. Jag håller med dem som frankt påstår detta, men ser regeringsuppdraget om specialpedagogik som en möjlighet att återskapa en skola för alla. De elever som idag har de bästa förutsättningar att lyckas i den svenska skolan är de barn och unga som haft lyckan att födas i en familj där föräldrarna har en god skolunderbyggnad, en bra inkomst och ett boende i ett socioekonomiskt starkt område. Vår skola gynnar de elever som redan har ett stort försprång i livet. Det blir en skola för vissa.

Skolan behöver förändras igen. Ska vi återskapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sina egna möjligheter, måste skolan ge alla elever de redskap och de strategier som behövs för att lyckas. Det är den största och viktigaste satsningen idag. Regeringen väljer nu att satsa på specialpedagogiken. Jag har följt specialpedagogikens märkliga, skakiga och vindlande resa, upp och ned, hit och dit över lång tid (i princip sedan sextiotalets mitt) som lärare, lärarutbildare och forskare. Jag följer specialpedagogiken i detta uppdrag också med stort intresse och försöker förstå vad uppdraget handlar om denna gång.

Vi vet idag från de allra bästa skolsystemen i världen att de både har fler speciallärare och fler specialpedagoger, men också att man har mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det har vi saknat i den grundläggande lärarutbildningen i Sverige. Det viktigaste är att arbeta förebyggande i hela skolsystemet från förskolan till gymnasieskolan, för att försöka att förhindra att lärandeproblem uppstår. Naturligtvis behövs det också ett antal speciallärare som behandlar uppkomna problem, men att upptäcka tidiga tecken på svårigheter är ändå det allra viktigaste. Hur många specialpedagoger – handledare med särskild kompetens – som behövs för att klara detta regeringsuppdrag är förstås oklart.  

Syftet med uppdraget som regeringen gett är lovvärt och innebär att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i hela skolväsendet. Det är också viktigt att åter igen se över hela grundutbildningen. Specialpedagogisk kompetens handlar absolut inte enbart om fortbildning. Innehållet i den kommande fortbildningen ska utgå från lärarnas behov och vara verksamhetsnära. Det är intressant att veta hur lärarnas behov ska fångas upp denna gång. Vad som avses med verksamhetsnära, är också viktigt att reflektera över. Hur ser verksamheten ut idag när det gäller specialpedagogik? I många skolor är specialpedagogiken ett minne blott.

Målgruppen nu är alla legitimerade lärare i hela grundskolan, motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem och i sameskolan med prioritering av lärare i grundskolans årskurs 7–9. Det vore också intressant att veta vad som ligger bakom valet att satsa senare, mot årskurs 7-9. Visserligen är säkert utbildningen till ämneslärare ”allra minst specialpedagogisk”, men vad händer med förskollärarna, och grundlärarna upp till och med åk 6? Ju tidigare, dess bättre, resonerar man internationellt, men inte vi i Sverige?

Skolverket ska svara för utbildning av handledare som ska ha till uppgift att handleda lärare inom det specialpedagogiska området. Handledarutbildningen ska i första hand erbjudas behöriga speciallärare och behöriga specialpedagoger. Specialpedagoger har just den uppgiften att stödja kolleger genom handledning. Jag undrar vad det är för nya rön som kräver en ny satsning på handledarutbildning?

Resultaten i den svenska skolan fortsätter att sjunka. Detta visar såväl nationell statistik som internationella undersökningar. För att utbildningens mål ska kunna uppnås måste det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. För att alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen ska lärare anpassa undervisningen utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Blir det så efter det här uppdraget? Det här har hörts förr.

En bra skola klarar att hantera den variation av barn som finns på varje skolenhet och ger eleverna goda förutsättningar både socialt, kognitivt och emotionellt vad gäller lärande.  Sådana skolor ser elever i behov av särskilt stöd som betydelsefulla elever. Det borde vara strävansmålet i satsningen. Så återskapas kanske en skola för alla?

Kommentera

Nu har UKÄ följt upp den verksamhetsförlagda delen av utbildningen till förskollärare och lärare. Alla lärosäten med examenstillstånd för förskollärare, grundskolelärare och ämneslärare är med i uppföljningen. Yrkeslärarna omfattas inte av uppdraget. De är återigen utanför övriga lärarutbildningar. Det får mig att reagera.  Deras VFU är lika viktig som andras VFU.

I den här bloggen diskuterar jag uppföljningen kritiskt. Fick vi veta något som vi inte visste förut? Knappast, är mitt svar. Det finns i princip inget nytt i rapporten. Det mesta vet vi sedan förut, men det finns andra saker som behöver åtgärdas och som inte syns i rapporten från uppföljningen. Förläng praktiken, ordna med fler bra praktikplatser, tydliggör handledarnas roll och uppdrag och ge mer undervisning till blivande lärare hur de ska lära ut sitt ämne.

UKÄ:s uppdrag var att följa hur VFU har utvecklats efter att de nya examensordningarna för förskollärarna, grundskolelärarna och ämneslärarna trädde i kraft i januari 2011. Det är uppföljning efter kort tid. UKÄ har en positiv förväntan på aktörernas förändringstakt. Inget fel i det. Kvaliteten anses vara avsevärt mycket bättre än vad som tidigare påvisats. Lärosätena har redan åtgärdat vissa brister, men UKÄ gör rekommendationer till alla aktörer i VFU.

Regeringen får hemläxa av UKÄ att göra om ersättningssystemet med ett system som liknar vårdutbildningarnas.  Det är bra, eftersom olikheterna i arvoderingsrutiner stört alla handledare. Det behövs ett handledarlyft också, menar UKÄ, för handledarutbildning. Det borde ha sagts mycket mera om innehållet i handledarutbildningen. Det kan vara i stort sett vilket innehåll som helst idag. Det behöver styras upp mot professionen handledare och aktiviteten handledning. Det är också en sammanblandning med handledning och mentorskap. Sedan tycker UKÄ att lärarlyftet II ska permanentas för att få fler behöriga lärare. Enligt lärare i skolan är det bristande stöd från kommunerna, som gör att Lärarlyftets pengar inte nyttjas fullt ut. Det är ett problem som måste lösas. Det är inte enbart att permanenta Lärarlyftet II.

Lärosätena får också hemläxa. UKÄ framför tydliga krav på handledarutbildning för VFU-handledare. Det har varit mycket dåligt utbud vid många lärosäten, men nu ska det alltså bli bättre. När skolöverstyrelsen var huvudman för lärarutbildningen för länge sedan gavs det ut en skrift med riktlinjer. Dagens styrsystem behöver inte centrala riktlinjer, men om det ska bli en likvärdig lärarutbildning så kunde centrala riktlinjer vara på sin plats. Det finns också krav på kvalitetssäkring av examinationen av VFU. Det behöver också styras upp. Bedömningen av lärarstudenters VFU är långt ifrån rättssäker idag. Grunderna för underkännanden är alltjämt som nattgammal is.

Skolorna får också hemläxa att ge lärare som går handledarutbildning bättre villkor. De ska gå på betald arbetstid. De ska också kunna delta i andra kompetenshöjande aktiviteter som lärosätena erbjuder. Vilka kompetenshöjande aktiviteter är det i lärosätenas utbud?

Om VFU:n ska bli bra hänger på den enskilde handledaren och de förutsättningar hon/han har fått för att genomföra sitt viktiga uppdrag. I dag finns inga som helst garantier för att lärarstudenten hamnar hos en behörig, skicklig lärare som har tid och lust att handleda och som får arvode för sitt arbete.

Kommentera

Nu ska snart höstterminens betyg vara klara och för första gången får enbart legitimerade lärare avge betyg. Legitimerade lärare ska hjälpa och stödja icke legitimerade lärare i betygssättningen och signera betygslängder. Många skolledare och många lärare vittnar om svårigheter av skilda slag. En fråga är hur det egentligen ska gå till, rent praktiskt, när en legitimerad lärare stöder en icke legitimerad lärare i betygssättningen?

Många lärare och skolledare efterlyser centrala riktlinjer för betygssättningsstöd med legitimerade lärare. De menar också att det saknas tid för bedömningsprocessen. I den här bloggen talar jag mot flera centrala riktlinjer från Skolverket och uttalar stöd för ett lokalt, självständigt, rättssäkert och obyråkratiskt hanterande av betygen. 

Alla lärare har satt betyg tidigare. Det enda som skiljer efter 1 juli 2015 är att en icke legitimerad lärare får stöd av en legitimerad lärare att sätta betyg. Vem vinner på att märkvärdiggöra den processen, kan man undra? Vi har ett styrsystem som innebär att det finns en frihet att tänka själv och skapa egna rutiner. Anta den möjligheten! Det kan aldrig någonsin bli riktigt rättvist. Betyg är, hur man än beter sig, godtyckliga och subjektiva. Lärare tolkar betygssystemet olika och det är den enskilda läraren som avgör hur tillförlitlig kunskapsbedömningen blir.

Vi har vant oss vid att våra regeringar har styrt Skolverket hårt och Skolverket har fått mängder av detaljerade uppdrag, som det varit svårt att fullgöra och det har gjort Skolverket osjälvständigt. Många insatser från Skolverket bygger inte ens på reella behov. Källa till detta påstående är en rapport från Statskontoret.

Hur kan man efterfråga fler riktlinjer kring betygssättning? undrar jag. Det finns ett stort frirum här som kan utnyttjas. Det finns också erfarenheter från högre utbildning att använda sig av.

Högskolan har ett system med examinatorer, som man kan jämföra med och inspireras av. Enskilda lärare avger inte betyg i högre utbildning, utan det gör en särskild utsedd examinator. Examinator ska inte vara samma person som kursansvarig eller en undervisande lärare. Hur examinatorerna arbetar varierar. En del examinatorer tar lätt på sina uppdrag och skriver i princip på betygslistorna, och då har undervisande lärare eller kursansvarig redan avgivit betygsförslagen. Andra examinatorer tar mera allvarligt på sitt uppdrag och går in och studerar lärandemål, tar ett delat ansvar för examinationen och avger sedan betygen självständigt, efter samråd med kursansvarig och undervisande lärare. Det är två helt skilda sätt men det finns naturligtvis alla möjliga mellanformer.

Det är märkligt att det efterfrågas centrala riktlinjer för hur det ska gå till när legitimerade lärare sätter betyg. Betyg är myndighetsutövning och det är självklart noga med hur det görs, men vi har kompetenta skolledare och professionella lärare som kan tänka själva och skapa bra rutiner för betygssättningen lokalt. Flera riktlinjer behövs inte.

Kommentera

Först något om legitimationsreformen: Den 1 juli 2015 skulle alla examinerade lärare i Sverige ha haft lärarlegitimation, för att kunna fullgöra sitt yrke till alla delar, men många huvudmän har idag inte ens hälften av sina lärare legitimerade. Lärarlegitimationsreformen kräver att alla lärare skall ha lärarlegitimation, för att få en tillsvidareanställning, få undervisa och sätta betyg. Lärarna måste då vara behöriga i sina undervisningsämnen.

Kraven för att bli legitimerad lärare: För att få lärarlegitimation krävs att läraren har lärarexamen.  Tidigare skulle man ha fullgjort introduktionsåret och ”betygssatts” av rektor/förskolechef, men reformen modifierades, tack och lov, får man säga. Det finns lärare som inte har någon lärarexamen. Då gäller ett annat regelsystem. Det är lång tjänstgöring. Har man undervisat länge, kan man ändå få sin lärarlegitimation men handläggningstiderna kan vara ända upp till 1,5 år. Förödande för den enskilde läraren och för verksamheten i skolan.

Hela grundtanken med reformen är, trots allt, att öka kvaliteten i skolan och höja statusen i läraryrket. Om reformen inte fungerar som det är tänkt är det naturligtvis väldigt problematiskt.

Vilka problem blev det med införandet av legitimationen: Har då alla lärare fått sin legitimation i tid? Nej, det är långa köer och det borde man från regeringen kunnat förutse. Planeringen och genomförandet av legitimationsreformen har varit och är under all kritik. Den kunde ha införts på ett helt annat sätt, exempelvis kunde legitimationen ha införts successivt, med början för nyexaminerade och låtit resterande lärarkår vänta.  Det här trista läget gör att flera röster höjts för att avskaffa ”legitimationseländet”.  Det är fullt förståeligt, även om det vore ytterst olyckligt.

Vad vill jag då säga egentligen: Min blogg syftar till att applådera ett vällovligt och pragmatiskt förhållningssätt hos huvudmännens chefer i en näst intill omöjlig situation och dessutom kritisera införandeplaneringen av reformen.  Jag vill också säga: Heder åt alla chefer som tänker själva och agerar självständigt för elevernas bästa. Hur kunde man tro att det ens var möjligt att man skulle byta ut icke legitimerade lärare och få legitimerade, kan man undra? Vilken kunskap fanns om situationen i Sverige? Andelen obehöriga lärare är stor i hela landet. Procentsatsen obehöriga varierar från ett län till ett annat.  Om man försöker att uppskatta hur många som är obehöriga på riksplan så sägs att var fjärde lärare idag är obehörig. Det finns dock olika procenttal i omlopp.

Pragmatiskt förhållningssätt hos chefer: Om man väljer att säga upp en lärare utan legitimation, är sannolikheten inte så stor att man kan anställa en legitimerad lärare. Det logiska blir då att rektorer och förskolechefer inte säger upp icke legitimerade lärare. De behåller dem ändå och då blir det problem med betygssättningen om en icke legitimerad lärare undervisar. Lärare som saknar legitimation får inte sätta betyg och då får andra legitimerade lärare betygssätta elever som de inte undervisat. I praktiken kan det betyda att lärare tvingas betygssätta i ämnen som de inte alls är behöriga i.

Om det inte finns någon lärare inom huvudmannens skola/förskola som uppfyller kraven på legitimation och ämnesbehörighet, eller om det finns något annat vägande särskilt skäl med hänsyn till eleverna, får en annan lärare undervisa i ett ämne under högst ett år i taget.  Vilken ryckighet medverkar inte detta till. En sådan lärare ska vara lämplig att undervisa i ämnet och ha en utbildning som i så stor utsträckning som möjligt motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. Om den undervisande läraren har legitimation får han eller hon sätta betyg självständig, även om behörighet att undervisa i ämnet saknas.

Sammanfattningsvis:

Många lärare hann inte få sin lärarlegitimation före den 1 juli 2015 och många huvudmän menar att lärare ändå kan fortsätta sin anställning, trots att man inte har fått sin legitimation. Det är kanske att betrakta som civil olydnad, men säkerligen bra för elever och för verksamheten.  Det värsta som kan hända är att man får en anmälan på sig. Inte så farligt, för då får man veta vad som egentligen gäller. Heder åt pragmatiska chefer.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm