Nu kraftsamlar regeringen med en rad reformer. Utgångspunkten är att varje barn ska ges bästa möjliga förutsättningar inför vuxenlivet. Skolan skall fokusera på barnens lärande och det ska vara ordning och reda i klassrummen.

De tre kraftfulla åtgärder som vidtas för att återta den demokratiska kontrollen över skolan är följande:

  • Förbud mot nyetablering av religiösa fristående skolor.
  • Nationellt skolval.
  • Steg mot ett förbud mot vinstuttag i skolan.

Motivet till dessa åtgärder görs för att få bort vinsterna och oseriösa aktörer inom skolans värld.

Vad innebär reformerna och vad betyder de för lärare vid höstterminens start och på sikt eftersom det är val i höst?

Regeringen menar att likvärdigheten är i fara om inte vinstuttagen stoppas och tillsätter en särskild utredare, Johan Ernestam, som ska lämna förslag på en reglering som säkerställer att de skattemedel som avsätts för skolan används till det medlen är avsedda för – det vill säga möjligheten till vinstuttag stoppas.

För att elever inte ska drabbas ska utredaren föreslå lösningar som ger befintliga aktörer förutsättningar att ställa om och fortsätta sin verksamhet. Utredaren ska också säkerställa att förbudet inte kan kringgås.

Uppdraget ska redovisas senast den 29 februari 2024. Detta betyder då i stort sett inget alls för lärare vid höstterminens start. Vad det blir av utredningen beror också på valresultatet.

”Välkomna tillbaka till skolan hösten 2022!”

Regeringen presenterar ett förslag om förbud mot nya religiösa friskolor från och med 2024. Befintliga friskolor och fritidshem med konfessionell inriktning kommer kunna fortsätta sin verksamhet, men de kommer inte kunna utöka sin verksamhet. De konfessionella skolorna utgör endast cirka en procent av alla skolor.

Det här handlar om åtgärder på sikt och betyder inte heller någonting vid höstterminens start 2022. Hur reformen slutligen kommer att hanteras beror på valresultatet.

Regeringen går även fram med ett förslag om ett nationellt skolval. Skolverket får i uppdrag att lämna ett förslag på hur ett gemensamt skolvalssystem kan organiseras och genomföras. Bakgrunden är att det idag helt saknas regler på nationell nivå avseende ansökan till förskoleklass, grundskola och grundsärskola.

Det innebär att varje huvudman kan skapa egna rutiner med olika datum för ansökan och beslut, vilket minskar likvärdigheten och försvårar för föräldrar och elever. Ett nationellt skolvalssystem bedöms leda till en ökad transparens och rättssäkerhet. Ett sådant system förväntas även leda till förenklade och effektiviserade skolplaceringsprocesser och därmed till en mer effektiv användning av skolans resurser.

Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 1 september 2023. Detta betyder inte heller något för lärare hösten 2022. Vad som händer med utredningen är inte heller klart på sikt eftersom vi har val och hur regeringen kommer att se ut efter valet vet ingen.

För lärare som kommer tillbaka efter sommaruppehållet betyder inte dessa tre reformförslag någonting alls i stort sett. Det är val i höst och vad som händer med dessa förslag beror på regeringens sammansättning. Det är inte konsensus när det gäller dessa reformer i politiken.

En klok idé är att ansluta sig till utbildningsdepartementets nyhetsbrev. Reformerna duggar tätt och det är viktigt för lärare att delta i debatten. Professionens delaktighet i reformarbetet är mycket viktig.

Välkomna tillbaka till skolan hösten 2022!

Kommentera

I januariöverenskommelsen togs det fram en nationell plan för trygghet och studiero. (Ds 2021:13 ”Nationell plan för trygghet och studiero”). Det är ett viktigt dokument som förespråkar en statlig detaljstyrning av skolväsendet.

Nu har det också kommit en lagändring som ger lärare lagstadagade möjligheter att vidta åtgärder, men de möjligheterna fanns även utan lagändring.

Det här är ytterligare ett uttryck för att staten tar av lärarkåren dess autonomi och uppdrag, enligt styrsystemet.

Styrsystemet fungerar så att politiker ger övergripande mål, anger ramar och riktlinjer och de professionella omsätter dessa självständigt i sin verksamhet. Staten går nu in och detaljstyr lärares professionella arbete på klassrumsgolvet. Staten tar därmed över de professionellas roll.

Det är verkligen negativt för lärares professionella status och hela yrkesgruppens autonomi.

Mobiltelefonerna är inte bara en mobiltelefon, utan ett bra och effektivt arbetsredskap. Det är viktigt att lära sig att använda dem som just detta i skolan. Mobiltelefonerna ska givetvis inte användas på ett störande och okontrollerat sätt. De professionella anger om och när de ska användas och även på vilket sätt. Det behövs absolut det ingen lagändring för att kunna göra det.

”Den professionella lärarkåren förlorar sin autonomi”

Såväl utredarna som utbildningsministern och skolministern och alla riksdagsledamöter använder mobiltelefoner som arbetsredskap. Hur kan det då komma sig att politiker går in och detaljstyr på den här nivån i skolan? Skolan är helt enkelt på väg att bli statligt detaljstyrd igen. Politiker tror att det blir bättre ordning och reda om de får centralisera och detaljstyra. Det ser man på alla åtgärder som kommer från regeringens sida. Staten tar undan för undan hårdare grepp om skolans styrning. Det ena betänkandet efter det andra är tydliga exempel på detta.

Vilket förtroende har lärare då för politiker? Många anser att politiker både på riksplan och lokalplan har dålig insyn i skolverksamheten och därmed bristande kunnande och vetande. Politiker förstår inte alls vad de beslutar om och varför och många lärare anser att besluten som fattas drabbar deras yrkesroll och professionalitet mycket negativt.

Staten tar nu sammanfattningsvis steg för steg mot en statligt detaljstyrd och en helt centralt styrd skola. Problemet är att den professionella lärarkåren förlorar sin autonomi. En statligt detaljstyrd skola ser många som lösningen på skolans problem. Yrken där det lätt uppstår oförutsägbara händelser, s.k. dilemma, är mycket svåra för att inte säga omöjliga att att detaljstyra.

Professionella lärare ska självständigt ansvara för undervisning och lärande.

Kommentera

Idag är anklagelser från vårdnadshavare frekvent förekommande och lärare behöver ha mycket på fötterna i skoljuridik. Kränkningar kan både barn och vuxna utsättas för och då är det både nödvändigt och trygghetsskapande att veta vad som gäller juridiskt.

När man studerar lärarutbildningens styrdokument är det svårt att hitta vad blivande lärare skall få med sig av skoljuridik? Får de med sig något över huvud taget, kan man undra? Det lämnas i stort sett åt den enskilda att skaffa sig sådana kunskaper och det är inte helt lätt.

Dagens lärare har en komplicerad vardag med många juridiska dilemman. Förr var skolan statligt styrd och mycket detaljreglerad. Det fanns svar på de flesta frågor i stadgar och styrdokument. Idag har vi en annan typ av styrning av skolan som ställer större krav på lärares kunnande och vetande. Juridiken styr också det mesta i skolan, exempelvis betygssättning, hantering av särskilt stöd, skolans arbetsmiljö samt vuxnas och barns skydd mot kränkande behandling och mot diskriminering.

Nu finns en alldeles nyutkommen bok i skoljuridik på Gothia kompetens att förkovra sig i: ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Maria Refors Legge har skrivit boken ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Syftet med den nyutkomna boken är att ge lärare, lärarstudenter och skolledare en lättillgänglig guide till rättsliga dilemman som uppstår i skolan samt hur dessa kan eller bör lösas.

Författaren säger att boken inte är en bok som ska läsas från pärm till pärm utan den skall användas som en uppslagsbok över tänkbara rättsliga situationer som kan uppstå i skolan och som man kan konsultera om behov uppstår. Lärare sitter ofta på de anklagades bänk idag och boken är ett bra redskap för att kunna reda upp situationerna.

Författare till boken är Maria Refors Legge, jurist och forskare med inriktning mot utbildningsrätt. Hon har gedigen erfarenhet av att undervisa på lärarutbildningen och på rektorsprogrammet vid Stockholms Universitet samt Uppsala Universitetet. I bokens förord skriver författaren att boken skall vara till verklig nytta och att den kan fungera som en uppslagsbok och vägledning i juridisk metod. Jag är benägen att tro henne.

Boken är inte belastad med rättsliga ord, källor och uttryck, men eftersom vissa termer är oundvikliga finns ett litet uppslagsverk över grundläggande juridiska begrepp samt fördjupade rättskällor. Författaren ger även en möjlighet att bekanta sig med den rättsvetenskapliga metoden. I boken finns också möjlighet att få hjälp med att göra egna rättsliga efterforskningar, både för att söka andra källor och göra egna efterforskningar.

Boken är faktiskt ganska lättläst, trots att terminologin inte är den som ligger lärare närmast. Boken är konkret och tydlig genom strukturen som bygger på en rad välkända dilemman.

Det här är inte den enda bok i skoljuridik som finns, men den här är ny och rykande aktuell. En bok i skoljuridik blir dessvärre snabbt föråldrad, eftersom styrdokument förändras och utvecklas. Reformtakten är mycket hög i Sverige om man jämför med andra länder och det försvårar utgivningen av hållbara läromedel.

Kommentera

Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Kommentera

Klagomål på skolan från elever, föräldrar och vårdnadshavare tenderar idag att gå direkt till Skolinspektionen, utan att man först har vänt sig till huvudmannen. Föräldrar skäller ut och hotar lärare, rektorer och skolchefer, men gör anmälningar direkt till Skolinspektionen.

Ser man till skollagens formulering så är huvudmannen ansvarig för att såväl ta emot klagomål, som att utreda klagomål. Skollagen är entydig, men anmälningarna går förbi skolan och det måste man försöka ta reda på orsaken till. Det är väldigt olika hur huvudmän tar emot klagomål och klagomålshanteringen i skolan är viktig att synliggöra.

Antal klagomål på skolan ökar kontinuerligt och trenden idag för anmälare är att gå så högt upp som möjligt direkt och utan dröjsmål. Detta gäller absolut inte enbart för skolan, utan syns vara en allmän trend i samhället. Man vänder sig direkt till högsta chefen eller till angiven myndighet för överklagande. Exempelvis studenter i högre utbildning går direkt till högsta chefen och anmäler direkt till överklagandenämnden.

Orsaken syns vara att man inte litar på att få hjälp med rättelser på annat sätt. Rättelser krävs också idag på ett tydligare sätt. Många föräldrar hotar också såväl rektorer som lärare med att anmäla till skolinspektionen för både smärre klagomål och större och mera allvarliga klagomål.

Ökningen av anmälningar behöver inte nödvändigtvis spegla faktiska missförhållanden i skolan, säger Skolinspektionen. Sannolikt kan en ökad medvetenhet i samhället om möjligheten att kunna anmäla missförhållanden förklara ökningen.

Skolinspektionens hemsida visar statistik som talar sitt tydliga språk. Rektorer och lärare kan vittna om hur anmälningshot är vardagsmat idag. Det här är olika om man exempelvis jämför med andra länder i Europa, där anmälningar inte är ett problem.

Om man ser tillbaka, exempelvis till 1960-talet, så var det ytterst sällan som klagomål över huvud taget framfördes på skolans personal eller dess verksamhet. Föräldrar eller vårdnadshavare pratade alltid direkt med lärarna om något inte var till belåtenhet och några anmälningar förekom över huvud taget inte eller ytterst sällan. Man kunde i och för sig ha anmält klagomål på den tiden också, och då anmälde man till den lokala skolstyrelsen eller till länsskolnämnden. Det gjordes i princip aldrig. Rektorer var ytterst sällan eller aldrig inkopplade på några klagomål.

Nu måste regeringen agera, menar skolministern, för att ta fram rekommendationer, så att klagomål ovillkorligen måste hanteras av huvudman. En effekt av detta förväntas bli att dokumentationen minskar och elever och föräldrar/vårdnadshavare kan få snabbare hjälp och rättelse efter att klagomål framförts.

Om klagomål går direkt till Skolinspektionen så blir rektorer och lärare och annan personal ändå berörda och deras arbete i utredningar blir såväl tidskrävande som omfattande. En anmälan som går direkt till Skolinspektionen gör ändå att uppföljande administration för rektorer och lärare ökar. Eftersom det är vanligare med skolinspektionsanmälningar så är lärare rädda för anmälningar och en effekt av rädslan är att lärare överdokumenterar. Tiden till dokumentationen tas från tid som egentligen är elevernas tid.

Regeringen ska nu kontrollera hur huvudmännen hanterar klagomål och det är säkert bra. Rektorer och skolchefer gör olika. Det är viktig kunskap som behöver uppdateras. Det är också möjligt att en kunskapsöversikt kan användas i kvalitetsutveckling.

Vidare ska man också studera vilka effekter en skolinspektionsanmälan får för lärare, rektorer och huvudmän. Regeringen skall också, sammanfattningsvis, se vad som är relevant för verksamhetens kvalitetsutveckling. Kunskaperna om varför man anmäler direkt till skolinspektionen skall också tas fram och man avser att försöka se hur detta har förändrats över tid.

Man kan också vända på problemet: Föräldrar får ofta orosanmälningar direkt utan att någon kommunikation med föräldrar förekommer. Det finns alltså problem med det motsatta, det vill säga systemet med orosanmälningar. Det syns vara kommunikationsproblem i båda riktningarna.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm