En nyutkommen bok, ”Konsten att undervisa: En bok om lärares hantverk”, av Filippa Mannerheim, gör att jag känner historiens vingslag när jag läser. På sjuttiotalet, när lärarutbildningen införlivades i högskolan (1977), debatterades huruvida undervisningen var att betrakta som konst eller vetenskap. De så kallade metodiklektorerna som anställts enbart på grunden som skickliga lärare kastades ut ur lärarutbildningen eftersom de inte var forskarutbildade. Med metodiklärarna försvann också mycket av den erfarenhetsbaserade kunskapen som författaren Filippa Mannerheim så modigt står upp för.

Den polariserande diskussionen har i princip legat nere till förmån för vetenskapen. Nu tas de traditionella beprövade undervisningsmetoderna upp i en nyutkommen bok och därmed bryter Filippa Mannerheim en trend att förkasta lärares erfarenhetsbaserade kunskap.

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia, journalist och känd skoldebattör är författare till boken. Hon har skrivit ett långt och väl genomarbetat försvarstal för traditionella undervisningsmetoder. Hon uppvärderar verkligen traditionella undervisningsmetoder och menar att dessa behöver få större utrymme i lärarutbildningen och i läreriet.

Den synen delar hon med många, bland andra före detta utbildningsministern Jan Björklund som återinförde det erfarenhetsbaserade ämnet metodik den 1 februari 2014. Ett snabbt och oväntat ministerbeslut. Han såg att lärares yrkesredskap försvann till förmån för vetenskapen med otaliga frågor, vetenskapligt skrivande och mallartade vetenskapliga uppsatser.

”En färdighet som i princip har försvunnit”

Filippa Mannerheim menar att det är ämnet som ska vara i fokus och läraren ska vara den som undervisar. Läraren ska vara kunskapsförmedlaren som lär ut ämnet, och hon slår ett slag för att den tryckta läroboken ska vara navet i undervisningen.

Ämnet, texten och läsningen är fundamentet i den undervisning hon föreskriver. Det ska vara knäpptyst i klassrummet. Hon förespråkar en slags helklassmodell med provpedagogik där föreläsning av läraren, bearbetning av eleverna, läxa med läxförhör och prov är viktiga delar. Eleverna ska lära sig att anteckna, en färdighet som i princip har försvunnit.

Filippas undervisningsmetod och lektionen i skolan har släktskap med kyrkans husförhör och de allra äldsta undervisningsmetoderna. De utvecklades på 1800-talet till något som kallades för ”ämnets metod”. I de äldre skolböckerna från 1800-talet kan man se modellen i stora drag som Filippa Mannerheim förordar.

Undervisningsmetoden har också släktskap med de metoder som lärdes ut i folk- och småskollärarseminarierna av övningsskolans lärare. De förekom även under lärarhögskolan av de så kallade metodiklektorerna och på de så kallade försöks-och demonstrationsskolorna.

Den kunskapen var i stort sett erfarenhetsbaserad. Lärares erfarenhet värderades ned, till förmån för vetenskapligt baserad kunskap. Den var så kallad tyst kunskap, det vill säga att den var oartikulerad och platsade således inte i en vetenskaplig lärarutbildning.

”Kommer uppskattas av dagens lärarstudenter”

Filippa Mannerheim återvänder till grunderna för läraryrket. Det är märkligt hur dessa kastats ut ur lärarutbildningen till förmån för vetenskapliga metoder? Varför har erfarenhetsbaserade undervisningsmetoder inte längre en plats i lärarutbildningen? I andra yrkesutbildningar förkastas inte erfarenhetsbaserade metoder.

Det är intressanta och spännande tio kapitel som läsaren får ta del av. Blir undervisningsmetoder dåliga för att de bygger på beprövad erfarenhet kan man undra?  Nej, naturligtvis inte.

Boken ”Konsten att undervisa” kommer att bli uppskattad av dagens lärarstudenter som saknar mycket i sin yrkesutbildning och naturligtvis av redan utbildade lärare som famlar efter fungerade undervisningsmetoder.

Kommentera

Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Kommentera

Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Kommentera

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Kommentera

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm