Tanken på att rekrytera lärare från utlandet har funnits mycket länge. Jag bloggade om detta i januari. Det görs och har gjorts försök med import sedan lång tid tillbaka. Det är en verksamhet som inte låter tala om sig särskilt mycket.

I Sverige anser vi att vår lärarutbildning är den allra bästa och vi vill inte ha dem som är sämre utbildade.

Malmö stad har försökt importera lärare från Danmark och Finland. Malmö stad anser, självkritiskt och glädjande nog, att Sverige inte alls är världsbäst på lärarutbildning. Andra länders lärarutbildning har sådana kvaliteter att de duger, menar man i Malmö Stad. Självklart är det så. Det finns till och med länder som har en bättre lärarutbildning än den svenska. Vi behöver bara resa över till Finland.

Nu tar politiker tag i lärarimporten och Moderaterna vill satsa hela 100 miljoner kronor för att rekrytera 5000 nya lärare från utlandet. Syftet är att motverka tidernas i särklass största lärarbrist.

Det är ett förslag i moderaternas skuggbudget. Moderatledaren Ulf Kristersson säger: På lång sikt måste vi ha fler lärare som vill bli lärare och stannar kvar i yrket. Men på kort sikt måste vi också se till att flera utbildade lärare kan komma till Sverige och vara lärare. Alltså fler tyska lärare som undervisar i tyska, engelska lärare som undervisar i engelska, säger moderatledaren Ulf Kristersson. 

Moderaterna hänvisar till Skolverkets senaste prognos som visar att det troligen kommer att saknas 80 000 lärare om 15 år om dagens examinationsnivå blir densamma. Moderatledaren menar att det främst handlar om språk och ämneslärare till grundskolans högstadium, gymnasiet och Komvux. 100 miljoner räcker för att marknadsföra Sveriges skola och dessutom ändra regelverket för att kunna importera kompetenta och professionella lärare.

Han har också ett annat radikalt förslag och det är att ta bort kravet på att man idag måste kunna svenska. Moderaterna vill dock inte ha samma undantag från svenska språket för lärare som redan finns i landet bland de nyanlända. För dem räcker snabbspåret, det vill säga möjligheten att på kort tid lära sig svenska och validera sina utländska examina.

Jag är sedan i augusti 2016 president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) och har goda kunskaper om europeisk lärarutbildning sedan 40 år tillbaka i ATEE. Det finns idag både lärarbrist och läraröverskott i ATEE:s medlemsländer i Europa. Det är märkligt att inte flera har tänkt på importera lärare från de länder som har stora överskott. Det gäller inte enbart språklärare, utan kan också gälla naturvetare som Sverige har stor brist på. Språket är inte alls något oöverstigligt hinder. Företag utbildar idag sin personal i andra språk på mycket kort tid för utlandstjänstgöring och det är alldeles självklart att lärare också kan utbildas mer effektivt än vad som sker idag.

Att importera lärare vitaliserar absolut den svenska skolan. Möten med utländsk lärarutbildning och utländsk kompetens utvecklar den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan. Vi måste kunna se att även andra länders lärarutbildningar faktiskt duger i Sverige. Vi är inte världsbäst på att utbilda lärare, det gäller inte enbart dansk och finsk lärarkompetens. Det finns många andra länder som har mycket bra lärarutbildningar.

Import av lärarkompetens är ett utmärkt sätt att råda bot på den svenska lärarbristen och förnya och stimulera verksamheten i skolan och i högre utbildning.

Kommentera

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Kommentera

En granskning av förslaget ur blivande lärares perspektiv och ur yrkesverksamma lärares perspektiv. Det låter fantastiskt. Ett nytt ramverk för antagning till högre utbildning i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet är på gång. Inte en dag för tidigt. Antagningen ska moderniseras och anpassas till samhällets behov. Det låter bra. Helt nödvändigt för blivande studenter i allmänhet och blivande lärarstudenter i synnerhet. 

Den som studerat utbildningskataloger och webbsidor för högre utbildning och har försökt att tillämpa nuvarande intagningsbestämmelserna applåderar. Inte ens professionella studievägledare har förstått sig på det nuvarande antagningssystemet. Lärarutbildningen har exempelvis varit den utbildning som haft flest särskilda behörighetskrav. 

Fuskas gör det på högskoleprovet också. En provledare som skulle hjälpa till att stoppa fusk, avslöjades som en del i ett fusknätverk. Rapporter visar också sedan långt tidigare att betyg sätts godtyckligt. Hur rättssäkert blir då den nya antagningen till högre utbildning och till lärarutbildning? 

Antagningssystemet ska i framtiden ha fokus på kompetens och nu ska man åter igen värdera arbetslivserfarenhet. Betygen ska tonas ned. Kompetenssom begrepp skall ersätta. Kompetens kan definieras som färdigheter eller egenskaper man använder för att uppnå det som krävs i en given situation. Alla kompetenser behöver sedan definieras och man behöver titta på vilka beteenden som är kopplade till kompetensen. Dessa ska beskrivas, bedömas och vägas ihop och vara grunden för antagning. Skolvärlden hade en intressant lista på lärarkompetenser som kan ge en uppfattning om vad det handlar om: 

1. Lärarlegitimation 77 %, 2. Pedagogisk 28 %, 3. Positiv 26 %, 4. Kreativ 25 %, 5. Flexibel 24 %, 6. Driven 23 %, 7. Nyfiken 20 %, 8. Ansvarsfull 14 %, 9. Tredje språk 13 %, 10. Initiativtagande 11,6 %, 11. Lyhörd 11,1 %, 12. Social 10,6 %, 13. Strukturerad 10,2 %, 14. Ledarskap 9 %, 15. Inspirerande 6 %.

Vissa utbildningar, exempelvis lärarutbildningen, skall dessutom få särskilda antagningskrav exempelvis i form av lämplighetsprov. Det är inte alls så enkelt, som det låter. Begreppet lärarlämplighet är ett mycket komplicerat begrepp, svårt att definiera och svårare mäta. Högre utbildning är dock viktigare än någonsin, men antagningskraven har varit komplicerade, men blir det mindre komplicerat om den nya förslaget går igenom? 

Idag finns det 100 000 nya lediga jobb som måste fyllas. Många av dessa jobb är lärarjobb.  Digitalisering och robotisering gör också att kompetensutveckling är nödvändig. 

Det är livslångt lärande det handlar om åter igen. Senaste stora satsningen på detta var i början av 2000-talet. Alla ska åter igen kunna studera hela livet. Det är utmärkt för trötta och slitna lärare som kan få påfyllning av nya kunskaper. Framtidens campus ska fyllas av människor i olika åldrar. Den nu rådande åldersrasismen ska tydligen avskaffas också? 

För att detta scenario ska bli möjligt krävs ett annat antagningssystem. En ny proposition ska läggas fram. Som fokuserar på kompetens, och ställer krav och samtidigt öppnar nya vägar. Det är tre grundstenar i förslaget. Den första grundstenen: Grundläggande behörighet ska uttryckas i kompetenser. Detta sätt att bedöma blivande studenter ska då se till att de som kommer in, ska ha de kompetenser som ser lättare till att de kan komma ut. Det ska alltså tydliggöras vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning exempelvis till lärare. Detta har inte tidigare varit på agendan. Framför allt ska det nu fungera så, för dem som tagit en annan väg än gymnasieskolan. 

Gymnasieskolan skall alltså inte vara grundplåten för att antas. Det är intressant. Vad kommer detta att betyda egentligen? Det ska också utvecklas nytt behörighetsprov för att värdera bland annat arbetslivserfarenhet. Vad händer då med högskoleprovet? Ska det finnas två prov? Ett teoretiskt och ett mera praktiskt? Hur ska det nya provet bli mera rättssäkert? 

Den andra grundstenen: Det ska vara möjligt att centralt ställa särskilda krav till vissa utbildningar, exempelvis lämplighetsprov för lärarutbildningen. Den tredje grundstenen: Urvalet bland dem som blir behöriga kommer att fortsättningsvis utgå från att minst en tredjedel ska antas utifrån betyg, minst en tredjedel utifrån resultat från högskoleprovet och högst en tredjedel utifrån av högskolan bestämda urvalsgrunder. 

I propositionen förtydligas även att det ska gå att anta en mindre andel än en tredjedel utifrån högskoleprovet till utbildningar där det råder låg kon­kurrens om platserna och där högskoleprovet har en dålig förmåga att förutse studieframgång. Målet med det är att fler ska kunna läsa klart utbildningarna. Idag är avhoppen oroande stora från vissa studievägar.

Regeringens proposition har för avsikt att skapa fler vägar till högskolan och lägger fokus på kompetens. Kärnan är både och, dvs. både krav och rätt. Det är en politik som kommer skapa fler vägar till högre studier, men också göra det tydligare vad som krävs för att studera på högskolan. 

Det kommer att skapas bättre möjligheter att studera till lärare och att studera vidare för yrkesverksamma lärare i Sverige. Det nya antagningssystemet kommer också att främja ett tryggare arbetsliv.

Kommentera

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm