Politikerna bakom det förslag om tioårig grundskola som landat på utbildningsminister Anna Ekströms bord säger att syftet är att förbättra kunskapsresultaten. Det finns inga uttalade kunskapskrav på barnen i förskoleklass och de har färre timmar än lågstadiets elever har.

Nu ska sexåringarna få samma rätt till strukturerad undervisning, modersmålsundervisning, utvecklingssamtal och dessutom särskilt stöd som grundskoleeleverna. Sedan förväntar man sig att flera ska lämna grundskolan med godkända betyg och vara behöriga till gymnasiet.

Det betyder mera skola och mindre lek.

Forskning visar att tidig formaliserad undervisning till och med kan missgynna elever i deras fortsatta utbildning, och det är vad den här reformen faktiskt går ut på. Att gå i förskola med god didaktisk kvalitet har däremot positiva resultat på barns utveckling och förmågan att lära. Det gäller särskilt barn från socioekonomiskt svaga miljöer.

Sexåringarna omfattas redan idag av skolplikten, eftersom förskoleklassen är obligatorisk. Förskoleklassen skulle vara en brygga mellan förskola och grundskola. Reformerna för tidigt lärande har hittills handlat om att ”skolifiera förskolan” även om ambitionerna varit helt andra.

Att ställa om till en tioårig grundskola kräver en hel del förberedelser, sägs i utredningen. Timplanen måste utökas. Förslaget innebär en undervisningstid på tre timmar per skoldag och undervisningen ska anpassas efter sexåringarnas behov av lek.  Det betonas av utredaren att leken ska vara kvar och att undervisningen ska vara varierad och ta hänsyn till sexåringarnas rörelsebehov.

När man studerar innehåll och upplägg på den nya lärarutbildningen ser man inget av förberedelser för en tioårig grundskola. Det borde ha lagts in tydliga mål och riktlinjer om barns utveckling och lekens betydelse för barn för lågstadiets lärare. Lärarutbildningen för grundskolan idag erbjuder inte lärarstudenterna en tillräckligt god lekanpassad undervisning. Här behövs det förändringar omgående i den nya lärarutbildningen.

Utredaren föreslår att lärare som är behöriga för lågstadiet ska vara behöriga för de nya förstaklassarna. Omkring hälften av de som idag arbetar i förskoleklass är förskollärare och blir i det fallet inte behöriga att undervisa i det nya lågstadiet. För det krävs kompetensutveckling i tidig läs- och skriv-, och matematikundervisning.

Jag anser att för att lågstadiets lärare ska bli kompetenta för sexåringarna behöver de motsvarande kompetensutveckling i lek.

Barnens bästa syns ändå enligt min uppfattning vara förskoleklass och nioårig grundskola. Nu behöver forskare, förskollärarutbildare, förskollärare, lärare i förskoleklass och föräldrar göra sina stämmor hörda.

Kommentera

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Kommentera

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Kommentera

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Kommentera

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är väldigt tråkig och dessvärre meningslös.

Jag har viss förståelse för detta. Jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Jag besökte helt nyligen en åk 8. En elev fanns i klassen som gjorde livet surt för sin lärare, naturligtvis också för sig själv och sina klasskamrater. Jag satt längst ned i klassrummet och han kom släntrande fram till mig, med dödskalle på sin svara tröja, håret på ända och bakåtvänd keps. Han tittade på mig både länge och väl, sa med sprucken målbrottsröst: Du kan i alla fall gå härifrån, du, men det kan inte vi!

Det är många gånger en jobbig situation för många elever, för såväl elever, som lärare och för föräldrar och vårdnadshavare. Nu har regeringen beslutat att huvudmännen är skyldiga att erbjuda lovskola till vissa elever i åk 8 och 9, det vill säga till de elever som riskerar att inte nå målen. Att elever behöver en lovskola är ett rejält underbetyg till skolan. Många elever går motvilligt i skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det här handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det hette på 60-talet. Det är en fråga om arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff. Skolan tillkom på 1800-talet som kyrkans förlängda arm för att disciplinera svenska folket. ”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplineras. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven.

Nu blir det inte ”höstlov” heller. Det ska heta ”läslov”. Nu ska eleverna i skolan få läsuppgifter med sig. Fritidshemmen ska också ge så kallat lässtöd. Fridolin har klämt i med att det finns bara ett sätt att öka läsförståelsen och det är att läsa, läsa, och läsa. Det är välkänt, förstås, men det kan ändå ges ett visst nyhetsvärde.

Att få lite extra tid med en lärare och en chans till att nå målen är ett övergripande syfte med lovskolan. Det kan avgöra en elevs framtid, säger Fridolin. Därför är lovskolan viktig. 

Lovskolan är för mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium.

Regeringen har sett att alla elever inte får möjlighet till undervisning under skollov och nu klipper man till med en skyldighet hos huvudmännen att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten, säger Fridolin. Helt rätt.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Nu har man minskat ner tiden för det praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, men det är i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik.  Eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem.

Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd. Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola och lässkola.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.