Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Kommentera

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Kommentera

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Kommentera

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Kommentera

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm