Annons

Vill du ha för trånga skor på dig?

På idrotten har jag haft en elev i ettan som har deltagit sporadiskt på idrotten. Vi har haft en massa strul kring skor och strumpor. 

Eleven har vägrat att ta på sig skor och vill inte ta av sig strumporna. Våra golv är så hala i idrottshallen att det går inte att delta om man inte har skor eller är barfota. Det har blivit en säkerhetsregel jag inte kan tumma på, även fast jag skulle vilja. 

Eleven har deltagit sporadiskt med skor men ofta försökt att gömma att hen har strumpor. Eleven älskar idrotten egentligen, sånt kan man se, så hen försöker med alla medel och knep för att jag inte ska se att det springs i strumplästen. 

Jag har kunnat känna mig irriterad. Så många gånger jag får säga till, varför lyssnar eleven inte på mig? Varför gör hen inte som jag säger? Det händer att skorna åker på. Men lika snabbt åker de av igen när jag har gått iväg. Så nu när jag hade lite extra energi själv tänkte jag ta itu med det här dilemmat. Vad är anledningen till att eleven inte vill ha på sig sina skor?

Jag pratar med eleven och frågar om skorna.

– Ska du inte ta på dig dina skor?

– Neej, jag vill inte ha skor!

Eleven springer iväg i salen. Jag lunkar efter.

– Varför vill du inte ha dina skor? frågar jag.

– Jag vill inte ha skor!

– Okej, men är det något fel på dina skor, passar dom inte?

– Nej, dom är för små!

Det är som en blixt från klar himmel som slår ned i min tankeverkstad. För små skor. Klart man inte vill ha på sig det. De gör ju ont. Och här har jag försökt lektion in och lektion ut att pracka på eleven att sätta på skor. Ja, till och med tvingat. Eleven har slingrat sig ut, försökt hitta lösningar för att kunna göra det hen faktiskt tycker om – att idrotta.

Eleven har bara velat delta på idrotten. Jag hade inte ens tänkt tanken. 

Jag letar bland låneskorna och tar fram ett par jag tror kan passa.

– Här testa dom här!

– Nej, inte skor med knäppe. Knytskor!

– Ah, knytskor! Absolut, vi ser vad vi har. Vill du komma och hjälpa mig hitta ett par bra?

Vi letar bland låneskorna tillsammans. Jag har ett skåp som är fullt med skor som glömts kvar genom åren. De fräschaste har vi valt att spara för att kunna erbjuda elever som inte har eller har glömt skor. Man vet aldrig vilken socioekonomisk situation ett barn befinner sig. Att ge valmöjlighet när en annan ram (hala golv) ställer så höga krav ser jag som en absolut nödvändighet. Alla elever som vill ha skor ska få möjlighet till det. 

Det var viktigt att det var knytskor och inte knäppe. Till slut hittade vi ett par som var bra och accepterades.

Eleven vill knyta själv. Skorna åker på, knytna och redo för motorikbanan. Eleven spurtar ut och kör stenhårt hela lektionen igenom. Glad elev – och lärare – deltog för fullt.

Jag kan tänka mig att i den här elevens värld fanns det bara en av- och påknapp. Antingen tvingas ha för små skor, eller inte delta alls. En knapp som jag inte hade identifierat. Men världen är sällan så svart och vit som vi tror. Det är min roll att kunna identifiera där kontraster saknas och skänka färger till detta svartvita fält för att ge elever möjligheten att kunna delta.

För mig är det att anpassa undervisningen.

För egentligen ligger det en fullt rimlig anledning bakom. Vill du ha för trånga skor på dig?

Reagera på inlägget:

En bra skola är ingen slump

Relaterat

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att ha överlämning – hur gör jag?

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det många viktiga uppgifter med stor tyngd som vi gör under ett läsår.

Överlämningar är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på att avgöra vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande är orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Jag har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till utan har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spar av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnits mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna har suttit, hur man har begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt? Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Jag har tidigare skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det har funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas?

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag faktiskt förmedlar?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktiskt blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus.

Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du ytterligare en variant av överlämning.

Slutligen, om det är en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg så blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

Reagera på inlägget:

Vad är trygghet och studiero för dig?

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Reagera på inlägget:

Att vända en klass – från kaos till fungerande arbetsenhet

Nu har det gått en tid av höstterminen 2019, en och en halv månad drygt. Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Reagera på inlägget:

Sidor