OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), har nyligen gjort en granskning av Sveriges politik för integrationen av utlandsfödda elever i grund-och gymnasieskola.  

Initiativet till studien är faktiskt Sveriges eget. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera och jämföra de olika medlemsländernas politik och policyer i olika avseenden. Vi känner redan väl till den så kallade Pisa-undersökningen, men OECD kan också göra beställningsarbeten.

Rapporten som kommit nyligen är en del i OECD-projektet ”Strength through Diversity”. Sverige är det första land som nu beställt en fördjupad studie inom ramen för detta projekt, vilket är värt en applåd. Att ta reda på hur det ser ut innan man åtgärdar är viktigt, och dessutom med en extern utvärderare som OECD. Skolan är naturligtvis en spegel av samhället, men det innebär inte att Sverige kan kapitulera för den utvecklingen. Det måste tas krafttag.

Rapporten finns att ladda ner och det rekommenderas varmt, framför allt till professionella lärare. Rapporten innehåller hela 20 rekommendationer till Sverige om bland annat det fria skolvalet, undervisningskapacitet, språkträning samt ledarskap för mångfald. Det sägs mycket klokt om många saker i rapporten.

Vår nya utbildningsminister Anna Ekström lovprisar OECD för ett bra arbete och hon ser rapporten som ett bevis för att Sverige är på rätt väg. Så kan man alltså tolka rapporten, men OECD menar också att Sverige kan göra mycket mera för att se till att blanda elever med olika bakgrund. OECD har faktiskt också kritiska aspekter på Sveriges stöd till utlandsfödda i grund- och gymnasieskolan

Det fria skolvalet är exempelvis problematiskt ur integrationsaspekt. Välutbildade föräldrar väljer helst skolor med få utlandsfödda. OECD anser därför att Sverige ska införa särskilda kvoter för socialt missgynnade elever, som sedan ska kompletteras med en rejält förstärkt skolpeng för dessa elever. Då skulle incitamenten stärkas för friskolor att faktiskt ta emot nyanlända elever, menar OECD.

Rekommendationerna är intressanta, tankeväckande och möjliga att åtgärda,

Karriärtjänster lyfts fram igen. Erfarna lärare och duktiga rektorer söker sig bort från skolor i utsatta områden, fast det borde vara tvärtom. OECD menar därför att fler karriärtjänster ska riktas till skolor som anses ha svåra förutsättningar. Det skulle troligen bidra till att erfarna och duktiga lärare skulle stanna kvar eller söka sig till sådana miljöer.  

Dessutom anser OECD också att lärare som arbetar på sådana skolor som har erkänt svåra förutsättningar bör få förkortad undervisningstid, mer tid till förberedelse, mer tid för kollegialt samarbete och mer tid för föräldrasamarbete. Det är precis vad många lärare som arbetar i invandrartäta områden länge har efterlyst.

OECD talar också om betydelse av att läroplanen skall följas i hela landet när det gäller mångkulturell medvetenhet.  Det gäller väl inte bara inom detta område förstås. Det handlar bland annat nu om när lärare väljer teman och lyfter fram elever. Detta ska bidra till att ge positiva budskap till alla elever oavsett ursprung om vilka de är och vad det kan bli i framtiden.

Vilka av de 20 rekommendationerna skall nu Sverige anamma och åtgärda?  Det är ett gigantiskt projekt, men alldeles nödvändigt för lärare, rektorer och skolpolitiker att noga överväga OECD:s rekommendationer.  

Integrationen är idag det största problemet i det svenska samhället och OECD:s rekommendationer kan på sikt förändra problembilden i det svenska samhället – om de förstås åtgärdas.

Kommentera

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Kommentera

Vår svenska skola har till uppgift att se till att alla elever, oavsett social bakgrund, ges samma möjligheter att uppnå skolans mål. Skollagen har tydliga krav: alla elever i Sverige ska uppnå minst godkänt i alla ämnen.  Allt färre elever klarar kraven och skolan har blivit sämre på att stötta elever som har svårt att nå målen. Det här gäller inte bara Sverige, utan det här gäller i hela Europa.

Huvudfrågan är om skolan över huvud taget kan kompensera för en problematisk familjebakgrund. Det som gjort att frågan aktualiserats på nytt är att forskaren Henrik Jordahl på Institutet för näringslivsforskning i en artikel på altinget.se presenterat sina tveksamheter över skolans kompensatoriska åtgärder.

Familjebakgrunden är den viktigaste faktorn för framgång i skolan. Det har alla lärare i hela skolsystemet alltid känt till. Detta är inget nytt, men det tar bättre om en forskare säger det.

Familjebakgrunden spelar allt större roll. Skolverket visade också detta i en rapport. Familjebakgrunden har fått och får allt större betydelse för elevers betyg och framgången i skolan. Högutbildade föräldrar väljer oftare skola åt sina barn. Detta faktum orsakade att utbildningsministern Gustav Fridolin uttalade sig och menade att det berodde mest på bostadssegregationen. Fridolin vill också ändra i det fria skolvalet, som en reaktion på Skolverkets rapport.

Han anser att Skolverket borde titta mera på vilken kvalitet skolorna egentligen har. Kvaliteten är också en påverkansfaktor på elevernas prestationer.

Jonas Sandqvist, medförfattare och undervisningsråd på Skolverket, säger att det handlar om att behålla personal som är bäst lämpade att arbeta på skolor med svårare förutsättningar. Han menar också att om man pratar om resultatutveckling i skolan i stort, det vill säga om det går bra eller dåligt för Sverige, där kan man diskutera om lärarutbildningen och så vidare har blivit sämre. Men nu pratar vi om skillnader mellan skolor, då handlar det om hur lärare och rektorer fördelas på skolor.

Hur ska man då locka de bästa skolledarna och de bästa lärarna till problemskolorna? Dels handlar det naturligtvis om en rimlig arbetsbelastning, men det handlar också väldigt mycket om lönen. Sedan handlar det om hela undervisningssituationen, fler vuxna som avlastar, stödpersonal och kringpersonal. Men sedan måste man också ha en drivande och pedagogisk skicklig skolledning med erfarenhet, som har modet att leda. Elevhälsovården är också viktig.

Skolan har absolut ett kompensatoriskt uppdrag. Alla elever ska få en så likvärdig utbildning som möjligt. Forskaren Henrik Jordahl vill ha mera forskning kring vad man egentligen faktiskt kan åstadkomma med kompensatoriska åtgärder. Det är bra.

Stockholms kommun har gjort vissa satsningar på det kompensatoriska uppdraget, men inte fått märkbar förändring av detta. Han menar att det är en politisk fråga, hur kompensatorisk skolan egentligen ska vara och säger att man måste lägga pengar på rätt saker om skolan ska kompensera för familjebakgrund.

Rapporten visar också att en mer gynnsam socioekonomisk sammansättning på skolan hjälper elever till högre resultat. Men om skolan inte klarar det kompensatoriska uppdraget kan man få ökade problem. Skolinspektionen har belyst att huvudmännen har svårt med detta och gör att skolorna får svårare förutsättningar.

Jonas Sandqvist menar att om lärare får bättre förutsättningar att arbeta på skolor med svåra förutsättningar, så kanske skolan kan vara kompenserade för familjebakgrunden. Kan man verkligen helt och fullt  kompensera för familjebakgrund? Tveksamt.

Kommentera

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.