I min andra blogg ska jag sätta lite europeiskt ljus på den svenska fortbildningen under 1900-talet för lärare. De svenska trenderna diskuterade jag i den förra bloggen. I en Research and Development Community (RDC) i ATEE ”In service Learning and teaching practice” finns Jaap van Lakerveldt som studerat trender i Europa. Han arbetar vid uppdragsenheten PLATO vid Leiden University. Han har intervjuat representanter från Europa, om vilka trender de kunnat identifiera. Han har sedan försökt att vaska fram hur det egentligen sett ut under olika tidsepoker. Dessa studier är bland annat publicerade i “Trends in Inset”, men de finns också återgivna i en artikel som presenterades på ATEE-kongressen i Barcelona, 2000. Artikeln heter ”Towards Continuing Professional Learning”, (Lakerveldt, J, m.fl. 2000) Jag har använt mig av hans forskning och sammanfattar några trender under 1900-talet. Med trend menar jag bärande idé.   

70-talets trender

  • Under 70-talet gick enskilda lärare på kurser hos särskilda anordnare. I de flesta europeiska länder erbjöd universitet och andra specialiserade institutioner allehanda fortbildning för lärare. Enskilda lärare sökte till, antogs till och gick dessa kurser helt på egen hand. Ämnesexperter inom ett särskilt ämne föreläste och uppdaterade på så sätt lärarnas kunskaper.  

Tidiga 80-talstrender

  • På tidigt 80-tal startade den s.k. skolbaserade fortbildningen. Lärarna skulle inte längre åka bort från skolan för att få fortbildning. Fortbildarna skulle komma till skolan och fortbilda. Fortbildarna måste kunna hantera heterogena grupper av lärare, som alla hade sitt eget specifika ämnesområde. Fortbildningen fokuserade på bättre undervisning, utan någon direkt koppling till ämnet.  Fortbildarna var generalister. Individualiseringsproblematiken, interkulturell undervisning, specialpedagogik och så vidare var exempel på områden som det fortbildades i. Speciella aktiviteter användes i den skolbaserade fortbildningen för att indikera att fortbildningen inte längre enbart bestod av föreläsningar utan av workshops, rollspel, utbildningsspel och simulationer. Fortbildarna blev följaktligen mera av moderatorer eller igångsättare och så vidare än föreläsare och kunskapsförmedlare.

Sena 80-talstrender

  • Begreppet fortbildning breddades ytterligare. I den tidigaste skolbaserade fortbildningen ägde fortbildningen rum på särskilda studiedagar, som avsattes för fortbildning. Deltagarna var dock långt mer aktiva, än i den äldre fortbildningens föreläsningar. Det var lättare att få gehör för förändringar när hela arbetslag deltog i fortbildningen, än när endast enskilda lärare deltog. Det fanns alltjämt ett avstånd mellan fortbildningen och vardagsarbetet i klassrummet. Lärarna kände ofta att kurserna höll dem borta från klassrummet. Fortbildningen blev därför mera integrerad i skolans liv. Fortbildarna förändrades från regelrätta fortbildare till konsulter, som hade en väsentlig roll i skolutvecklingen, i läroplansutvecklingen och förändringsarbetet. Fortbildning blev också ett viktigt verktyg för ledare och politiker. Politikerna gav ramarna och skolorna fick budget och frihet att utveckla och implementera förändringar på skolnivå.

Tidiga 90-talstrender

  • Lärares lärande kommer i fokus på tidigt 90-tal. Från läroplansutveckling och skolutveckling förflyttades fokus på skolan som lärande organisation. Ordet fortbildning ändrades till skolutveckling.  Begreppet fortbildning gjorde den lärande alltför passiv. Lärande organisationer, professionella i skolan, och självstyre var de magiska orden för 90-talet. Många hade problem med begreppen: undervisande organisationer och lärande organisationer. Konsulter hjälper till att förändra skolans lärandemiljöer. Det handlade om att skapa optimala förutsättningar för elevers och lärares lärande.

Sena 90-talstrender

  • Samhällsförändringarna är påtagliga i Europa under sent 90-tal. Arbetet är inte längre livet. Människans plats i organisationen har blivit mindre viktig. Vi går in det ”zappande” samhället. Det betyder att människor gör saker, så länge de vill, sedan byter de till något annat. Lojaliteter till en organisation hör till det förgångna. Lärare är inte längre lärare ett helt yrkesliv. Omorganisationer, flexibla kontrakt, fokus på rörlighet i arbetslivet utmärker sent 90-tal. Lärares arbetssituation förändras. Många lärare lider av utbrändhet och även nyutbildade lärare slutar sin yrkesbana. Begreppet ”induction” initieras. Lärare vill byta till andra yrken. Många länder har problem med att få lärare, särskilt i naturvetenskap och informationsteknologi. Nästan alla lärare har andra aktiviteter vid sidan av jobbet. Stabilitet är undantag och förändring är regel. Detta kräver livslångt lärande. Lärare måste förses med en rik lärandemiljö och möjligheter till en stimulerande professionell utveckling.

2000-talets trender

  • 2000-talets trender kommer i en ny blogg. Lärandet får en viktig ställning i diskursen om samhällets framtida utveckling och välstånd. Detta får konsekvenser för lärare och skolväsendet. Ett uttryck för detta är ideologin om livslångt lärande och behovet av ständig kompetensutveckling.
Kommentera

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet – studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet – stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet – till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Kommentera

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Kommentera

Sommarläsning av det mer ovanliga slaget finns i boken ”Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid”.

Hur kommer världen att se ut 2100? Vi kan inte veta det, men framtiden kommer inte bara, utan den skapar vi alla tillsammans. Framtiden är intressant att fundera över och en utmaning för alla, inte bara för lärare, förstås. En grupp forskare/experter har utifrån sin forskning i sina discipliner tänkt hur det skulle kunna se ut vid nästa sekelskifte dvs. 2100. I korta essäer i den populärvetenskapliga genren berättar de om hur ”barnbarnens århundrade” troligen kommer att te sig utifrån den forskning de hitintills genomfört. Arton forskare har tecknat och berättat om möjliga framtidsbilder. De berättar på ett fascinerande och inspirerande sätt.

Projektet är unikt i sitt slag. Lärare som ska arbeta med elevers livsmod och framtidstro har en riktig guldgruva att ösa ur för den egna undervisningen i skolans olika ämnen.

Hur kommer världen att se ut 2100? Det kan Du som lärare få en uppfattning om, om Du läser boken. Boken är utgiven av Strömstads Akademi. ”Barnbarnens århundrade” var titeln på ett tvärvetenskapligt projekt inom Strömstads Akademi, Institutet för avancerade studier, som bildat utgångspunkt för forskarnas texter. Det ligger naturligtvis i vår generations intresse att världen fram till nästa sekelskifte utvecklas så att våra barnbarn kommer att kunna leva ett gott liv hela livet och att vår planet då är i så bra skick så att kommande generationer kan leva ett människovärdigt liv.

Ju mer vi vet om historien dess mer kan vi säga om framtiden. Vi behöver historien för att förstå vilka vi är, vart vi är på väg och varifrån vi kommer. Vår historia säger mer om oss än vad vi kan ana, därför är historien ett av forskarnas viktigaste verktyg för att vi ska kunna förstå vår nutid och sedan skapa vår framtid. I barnbarnens århundrade ser forskarna bakåt, för att kunna studera framtiden.

Strömstads Akademi består av forskare och experter inom många vetenskapsområden. Tvärvetenskap är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna resonera kring olika utvecklingslinjer för vår planet och dess människor.  Boken är indelad i fyra teman: utbildning, miljö, hälsa och demokrati och kultur. Utbildningstemat tecknar den svenska skolan år 2100 och diskuterar vilken kunskap som ger bäst beredskap för de utmaningar barnbarnen står inför. Det finns också en filosofisk berättelse om framtidens utbildning, liksom ett individperspektiv på vilka möjligheter vi har som individer att påverka.

Miljötemat startar med oceanografi, dvs. hur de stora haven kommer att se ut 2100. Det finns också ett avsnitt om klimat-hotet och hur vi trots goda kunskaper inte riktigt förmår agera. Miljötemat handlar också om flöden i atmosfären och om energisystem, allt i perspektivet av hållbar utveckling. Hälsotemat belyser barnhälsovård, barnsjukvård och munhälsa i ett framtidsperspektiv, liksom orsaker till olika sjukdomstillstånd. Framtida behandlingsstrategier av sjukdomar tas också upp.

Demokrati och kulturtemat reser frågan om det kommer att finnas någon demokrati år 2100. Det finns också ett intressant avsnitt om Wallraffare, Whistleblowers och Wikileaks, dvs. om våra informationssystem. Det finns också en intressant essä med rubriken: Hoppar grodan till den önskade framtiden? Stormaktsdrömmar och sönderfall belyses också, liksom gravminnen och kulturarv inför framtiden.

Genom den kunskap framtidsstudierna i Barnbarnens århundrade genererar är det möjligt både att påverka utvecklingen och att skapa bärkraftiga strategier för att möta framtidens utmaningar.

Kommentera

Skolkommissionens delbetänkande skapar nya förväntningar. Blir den här Skolkommissionen lika stor och viktig som 1946 års skolkommission? Den kommissionen lade grunden till grundskolan. Intressant och spännande läsning hur som helst. Betänkandet beskriver fyra stora utvecklingsområden: Ansvarsfördelning, styrning och stöd, kompetensförsörjning, långsiktig skolpolitik med tillit från medborgarna och professionerna. Vård och utveckling av genomförda reformer (SOU 2016:38, s17). Det är egentligen inget område inom skolan i vid mening som är tillräckligt bra för att lämnas utan åtgärder. Mina reflektioner gäller den så viktiga kompetensförsörjningen för skolan.

Avsnittet börjar med att konstatera att det behövs kraftfulla insatser för att öka andelen behöriga lärare. Kraftfulla åtgärder, gör mig nyfiken. Det första handlar om att förbättra löneläget för Sveriges lärare. Det har vi hört förr och det är inget nytt. Sedan menar kommissionen att villkoren för behörighetsgivande och behörighetskompletterande utbildning ska förändras. Nu blir det riktigt intressant. Sedan ska man försöka få pensionerade lärare att återvända till skolan och det är det också lätt att instämma i. Det handlar också om att stärka läraryrket så att det blir mera attraktivt. Det har vi också hört förr. Den som väntar sig något nytt blir besviken.

Lärarutbildningen ska stärkas med avseende på resurser, kvalitet och rekrytering av studenter. Det har också hörts förr. Undervisningstiden ska öka, vilket är helt nödvändigt. Ska man utbildas till lärare måste studenterna åtminstone se lärare i aktion.  Det borde vara ett grundkrav. Behovet av metodiklektioner, tillämpningsövningar av olika slag, praktisk träning och möjligheter till reflektion om erfarenheter från de verksamhetsförlagda delarna av utbildningen skrivs fram.  Har det verkligen gått upp för ansvariga att det är på grund av brister i det yrkespraktiska som lärare misslyckas och i värsta fall lämnar skolan? Lärarutbildningen ska alltså åter nu igen bli mer yrkespraktisk.

Till detta lägger man också att studenternas förkunskaper måste bli bättre. Lärarstudenter får utstå mycket kritik, trots att de verkligen inte är så mycket sämre än andra studenter. Granska exempelvis ingenjörsutbildningar för jämförelsematerial.

En förstärkning behöver också ske av skolans vetenskapliga bas och forskningsanknytning. Naturligtvis måste också forskningen lyftas fram. Vidare behöver lärares kunskapsbas utvecklas. Här kanske det kan hända något nytt? Intressant att se om lärarutbildningen nu får ett gemensamt huvudämne. Eller ska det fortsättningsvis också vara didaktik, pedagogik, lärande, pedagogiskt arbete Eller kanske utbildningsvetenskap. Kunde sjuksköterskorna enas om vårdvetenskap så borde lärare också kunna enas om ett huvudämne. Å andra sidan bryr sig inte lärare om sitt huvudämne. Det gör möjligen administratörer. Ett gemensamt huvudämne kunde stärka lärares kunskapsbas.

Ett system behöver skapas för stöd till utveckling av praktiknära forskning och forskningsförsörjning som svarar mot direkta kunskapsbehov emanerande ur lärares och skolledares praktiska yrkesutövning. Det låter som musik. Ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare bör införas för att säkerställa kompetensförsörjningen. Inom ramen för professionsprogrammet bör det etableras ett antal kvalifikationsnivåer som utgör tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare. Det är på tiden. Man kan surfa på nätet under begrepp som carrierladder, steps in teachers professional development, carrier steps etc. En helt ny värld öppnar sig. Hur kan det ha dröjt så länge i Sverige, kan man undra?

Kompetensutvecklingen av lärare och rektorer ska systematiseras och göras mer likvärdig. Förutsättningar bör ges för att staten kontinuerligt utvecklar och erbjuder kompetensutvecklingsinsatser liknande ”Matematiklyftet” och ”Läslyftet” för fler ämnen och kunskapsområden. Här finns en tydlig centralisering och det vill vi inte gå tillbaka till. Det är inte bra.

Det är viktigt att lärare och skolledare ges möjlighet att utvecklas i professionsutövningen under yrkeslivet. Javisst. Självklart, det behöver säkerställas att alla rektorer och lärare får möjlighet till en organiserad kompetensutveckling. De systematiska skillnader som finns i dag mellan huvudmän och skolor i fråga om att tillhandahålla kompetensutveckling måste motverkas.

Sammanfattningsvis är det inget nytt. Det står sådant som vi har hört förr i skolkommissionens delbetänkande. Det blir en ren besvikelse att läsa. Men läsa betänkandet behöver alla inom skolan göra. Lärare som står på golvet framför allt. Det som ska hända måste utgå från de professionellas behov. I kommissionen är det ett annat perspektiv, dessvärre.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm