Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans
Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Kommentera

Nu har det kommit nya kommittédirektiv igen. Utredningarna duggar tätt från utbildningsdepartementet. Snart finns det inte något område i skolan som inte är satt under lupp. Ambitionerna från utbildningsdepartementet är det sannerligen inget fel på.

En särskilt utsedd utredare ska nu granska och föreslå åtgärder för att stärka skolbiblioteken. Alla elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska nämligen ha tillgång till skolbibliotek. Allt enligt idén om en likvärdig skola. Skolbiblioteken anses vara av stor vikt för skolans samlade verksamhet.

Hur ser det då egentligen ut med skolbiblioteken?

Antalet skolbibliotek i landet syns vara på uppåtgående. 2017 hade 213 av Sveriges 290 kommuner skolbibliotek med minst halvtidsbemanning – en försiktig ökning med 11 kommuner sedan 2016. Det visar den nationella biblioteksstatistiken som Kungliga biblioteket (KB) publicerar årligen.

2018 berättar Sveriges officiella biblioteksstatistik att bara 37 procent av landets elever har tillgång till ett enskilt skolbibliotek, som är bemannat på halvtid eller mer. Det är inte lätt att få en bra bild av hur det egentligen är ställt med skolbiblioteken. Lägesbeskrivningarna syns motstridiga.

Kommunerna förmår ofta inte att investera i skolbiblioteken Det finns stora upprustningsbehov både vad det gäller skolbibliotekens lokaler och sist, men inte minst, övrig utrustning. Jag besöker ofta skolor genom mina uppdrag och försöker alltid titta in på skolbiblioteket. Det ger bra information om skolans status. För mig är skolbiblioteken ett hjärta och ett nav i skolans verksamhet som läsutveckling och litteraturläsning kretsar kring. Numera räcker det inte med böcker i bokhyllor. Det ska också finnas utrustning för digital verksamhet också. Ibland är besöken en helt igenom sorglig upplevelse.

Utredaren ska också undersöka skolbibliotekarierna. Ovanligt många skolor rapporterar att de, av ekonomiska skäl eller svårigheter att rekrytera, absolut inte kan halvtidsbemanna skolbiblioteken. Utredaren ska också föreslå förändringar av utbildningen för skolbibliotekarier. Det är intressant. Vilka utvärderingar har egentligen gjorts av skolbibliotekariernas utbildning? Det är ingen dum idé att skaffa sig en bra bild av hur nuvarande system fungerar först.  

Skolbibliotekarier är helt enkelt en bibliotekarie som arbetar på skolbibliotek. Det förekommer också andra yrkestitlar på skolbiblioteken, exempelvis bibliotekspedagog, biblioteksassistent och skolbiblioteksansvarig. Det kan också vara en lärare som har ett särskilt ansvar för biblioteket. Utredaren ska utreda och föreslå åtgärder för att öka tillgången till skolbibliotek och dessutom med särskilt utbildade och kompetenta skolbibliotekarier.

Utredaren ska också föreslå hur statens roll bör se ut när det gäller läromedel i svensk skola. Staten har liksom tappat greppet om läromedel sedan lång tid tillbaka. Mellan 1931–1993 granskade staten i princip all utgivning av läromedel.

Tillgången på läromedel är det egentligen inte problem med. Idag är det lärare som måste kvalitetsgranska och sedan välja läromedel. Skolmyndigheterna granskar till synes läromedel bara sporadiskt.

Vem ska nu axla detta viktiga och stora uppdrag? Utredaren är redan utsedd och det är Gustav Fridolin, född 10 maj 1983, en svensk miljöpartistisk politiker med erfarenhet som skolminister, författare, folkhögskollärare och tidigare journalist som blir regeringens utredare. 

Vem har då egentligen ansvaret för skolbiblioteken idag? Vem ska få skulden för att det inte fungerar? Huvudmännen har givetvis ett övergripande ansvar vad det gäller ekonomiska ramar. Det är annars skolans rektor som har ansvaret för att skolbiblioteket används i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Allt enligt Skolverkets direktiv.

Det är ett av en mängd uppdrag som vilar på rektors axlar. Rektors uppdrag är alltså att se till att verksamheten i skolbiblioteket organiseras så att den möter alla elevers behov av språk- och kunskapsutveckling, den är en del av skolans verksamhet, bibliotekets personal kan samarbeta med övrig pedagogisk personal, det finns en lokal som gör det möjligt att använda skolbiblioteket i skolans alla ämnen.

Om skolan inte kan ha ett bibliotek i de egna lokalerna eller anställa en bibliotekarie, är ett samarbete med andra skolor eller kommunens folkbibliotek en tänkbar lösning. Den lösningen används också.

För en tid sedan granskades skolbiblioteken och skolinspektionen sammanställde en rapport. Det fanns kritiska synpunkter, som inspektionen menade skulle sporra till utveckling. Om så skett är inte enkelt att bedöma. Det får Gustav Fridolins utredning visa så småningom.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm