Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga och vuxna. Den här bloggen handlar om coronapandemin som ett pedagogiskt problem som måste få uppmärksamhet och en lösning.

Coronapandemin är faktiskt ett pedagogiskt problem på många olika sätt. Lärare har såväl pedagogisk som didaktisk grundutbildning, men inte specifikt i en så svår situation som coronapandemin ger. Lärare måste utveckla sin undervisning och försöka att ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande trots pågående pandemi. Hur ska det då gå till kan man undra? Många lärare kroknar under ett hårt tryck.

Först och främst handlar det om att minimera riskerna för smittspridning och det har vi i Sverige ingen större erfarenhet av. Förra pandemin var spanska sjukan 1918–1920 och de som upplevde den minns den säkert. ”Spanskan” var dramatisk på alla sätt och vis men hela samhället var annorlunda då. Resandet var exempelvis sparsamt och spridningen tog tid. Informationen om spanska sjukan var inte heller särskilt stor.

Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Spridningen har gått med rasande fart och spridningen är global och media bombarderar alla med mängder av information. Innehållet i informationen varierar och hur ska man veta vad som egentligen stämmer med verkligheten? Kritisk granskning är nödvändig.

Hur ger man barn och unga undervisning om coronapandemin på ett konstruktivt sätt som ger barn och unga hjälp och stöd? Många barn och unga är livrädda, liksom många föräldrar. Hur ska skolverksamheten, dvs. undervisning och lärande egentligen fungera på bästa möjliga sätt när vi har en pågående pandemi?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Ett, tu, tre så var coronapandemin ett faktum och undervisningsuppgiften blev radikalt annorlunda. När skolor stängs så ska undervisningen bedrivas på distans och det är alltjämt ett stort pedagogiskt problem. Utvecklingen av distanspedagogik och distansdidaktik har inte varit optimal och inte heller högt prioriterad och ger därför undervisningsproblem när alla nu måste tillämpa distansutbildning. Det pedagogiska problemet stöds av departementet som talar om att ge coronarabatt, dvs. sänkta krav på eleverna.  

Det finns ingen tid att kompetensutveckla lärare eftersom uppgiften att leda distansutbildning redan är ett faktum. Ska något göras nu för att stärka lärare, så sker det under den pågående pandemin. En del elever hålls hemma av sina föräldrar och det ger också lärare pedagogiska problem. Det är skolplikt, även om vi har en coronapandemi.

Coronapandemin har sammantaget inneburit förändrade förutsättningar för barn, unga och för personal i förskola och skola. Den globala spridningen av coronapandemin har orsakat att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 % av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen.

I Sverige har vi inte stängt förskolor och grundskolor, men väl gymnasieskolor och högskolor. Förskolans och grundskolans personal är i nuläget ändå hårt ansträngda. Förutom sitt viktiga uppdrag att tillförsäkra alla barn rätt till utbildning arbetar de också med att minimera risker för smittspridning.

Undervisningen i gymnasieskolan har fått bedrivas på andra sätt. Den har organiserats digitalt och på distans. Hur ska ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom distansutbildning och hur ska personalen får en rimlig arbetsbelastning? Undervisningen bedrivs nu på andra sätt eftersom följderna för eleverna och hela samhället annars riskerar att bli väldigt allvarliga.

Hur ska man lösa de pedagogiska problem som uppstått och uppstår? Det behövs givetvis pedagogisk och didaktisk forskning, men också såväl pedagogiska som didaktiska utvecklingsarbeten.

Lärarna på golvet behöver verkligen få kvalitativt god kompetensutveckling för att hantera den nya situationen och de måste absolut inkluderas i arbetet med att planera och genomföra de insatser som görs för att undervisningen ska kunna fortsätta.

De måste också uppmuntras att själva dokumentera sin undervisning och barnen och ungas lärande för att se till vi har pedagogiska och didaktiska kunskaper när nästa pandemi rullar in.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm