Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Kommentera

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Kommentera

Tankesmedjan Timbro har gjort en granskning av lärarlegitimationsreformen. Deras slutsats är att systemet bör tas bort omgående eftersom legitimerade lärare, enligt Timbro, inte leder till fler godkända elever.

Jag delar inte Timbros slutsats, men jag är kritisk till genomförandet av legitimationsreformen.

Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Jag har stöttat många lärare som ansökt och fått avslag. Det finns dessvärre ingen rim och reson. Samma kurser bedöms helt olika för olika personer. De otydliga gamla utbildningsbevisen och kursplanerna tolkas olika. Att nagelfara ansökningarna in i minsta detalj ger klen utdelning. Jämför man besluten om lärarlegitimation så ser det mycket märkligt ut.

Jag själv har kompetens i psykologi, men blev inte behörig i psykologi på gymnasiet. Däremot blev jag förvånad över andra oväntade behörigheter som jag fått.

Hela 30 000 personer som har fått lärar- eller förskollärarlegitimation arbetar inte i förskolan/skolan, enligt Skolverkets statistik (augusti 2015). Det är ingen som blir överraskad om andra professioner arbetar utanför sitt utbildningsområde, men om lärare inte arbetar i skolan blir det liv i luckan. Orsaken är naturligtvis bristsituationen. De 30 000 legitimerade lärarna behövs i skolan.

Det vore intressant att veta var de finns? Och man kan fundera över varför man tar ut sin legitimation om man har lämnat förskolan/skolan?

Jag själv är med i den nyss nämnda statistiken. Jag ville absolut ha min legitimation, trots att jag inte arbetar i skolan. Jag arbetar med lärares kompetensutveckling och karriärplanering och med lärarlegitimation är jag förstås mer trovärdig, tillsammans med min lärarutbildning, doktorsexamen och docentur.

Den 1 juli i år trädde kravet på lärarlegitimation i kraft. Nu får inte icke legitimerade lärare sätta betyg och de blir inte tillsvidareanställda. Det är något som tankesmedjan Timbro anser ökar risken för att lärarbristen förvärras och gör att eleverna till slut blir lidande, eftersom en elevs betyg kan komma att sättas av en lärare som eleven inte har haft.

Jag ger tankesmedjan Timbro rätt i att det påverkar lärarbristen. Och visst kan betygen bli orättvisa och snedvridna, men det finns ingen som helst garanti för att legitimerade lärare sätter rättvisa och icke snedvridna betyg.

I våras presenterade Skolverket för första gången statistik över andelen legitimerade och behöriga förskollärare och lärare. Sedan dess har 25 000 nya legitimationer utfärdats och ökat behörigheten med 9 procent i grundskolan och gymnasiet. Nu är 78 procent i båda skolformerna behöriga i minst ett av sina undervisningsämnen, även om det skiljer sig kraftigt åt mellan olika ämnen. 

Drygt 10 000 ansökningar om legitimation väntar fortfarande på avgörande. När de är klara kommer behörigheten att ha ökat med några procentenheter.

I Skolverkets prognos från juni i år är bedömningen att 70 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren. Den prognosen gäller fortfarande och det gör läget riktigt allvarligt. 

Det krävs en långsiktig strategi för att locka lärare till yrket. Det mest verksamma medlet är fortsatta lönesatsningar, så att läraryrket kan konkurrera med andra liknande yrken, och en arbetssituation som inte sliter ut lärare i förtid.

Reformen med lärarlegitimation var nödvändig. Det blev ett tokigt beslut först med introduktionsår som grund för lärarlegitimationen, men nu är det legitimation efter examen, som för andra professioner med legitimation.

Genomförandet har dock gjort att läget är rent pinsamt. Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Skärpning, Skolverket.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm