Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Kommentera

Man skulle kunna tro att landets alla gymnasieskolor är väldigt väl förberedda nu att flytta undervisningen från lektionssalarna till internet. Men så är det inte. Coronapandemin utmanar hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet, trots att skolans reformer duggat tätt över tid.

Det har trots allt hunnit gå mer än 30 år sedan de första mejlen skickades. Digitala redskap har hunnit bli lika självklara för gymnasisterna som tv, radio och mobil som Facetime, Facebook, Instagram, Twitter och Google. Tyvärr har lärare och gymnasieskolans ledningar inte alls följt utvecklingen i samma takt.

Under 2000-talet har digitala klassrum etablerats vid alla gymnasieskolor. Användning har dock varit högst frivillig. Medan enskilda entreprenörer helt integrerat den digitala tekniken i sina undervisningsformer, visar Corona-krisen att förvånansvärt många stannat kvar vid färgpennor mot den vita tavlan. 1900-talets overheadbilder har möjligen bytts mot ett powerpointprogram.

När föreläsningar ska finnas tillgängliga på nätet och en del av kommunikationen med fördel kunnat ske digitalt, har det klassiska motståndet mot förändringar istället fått växa. Lärare är kanske rädda att ersättas av maskiner. Skolornas centrala ledning vänder bort blicken i stället för att betona forskning och utveckling.

Från en dag till en annan har gymnasieskolor och Komvux tvingats ställa om till digital distansundervisning.  Det enda som krävs för gymnasisterna egentligen är en dator med internetuppkoppling, viss studieteknik och lite självdisciplin.

 

Att utveckla distansutbildningsmodeller och distansmetodik finns det ingen tid för. Här handlar det nu om att försöka ”bygga båten under resans gång”.

 

Skolverkets nulägesanalys finns att läsa på Skolverkets hemsida (2020-04-17) och den är mycket intressant och stärker min kritiska uppfattning. På hemsidan konstateras att många skolor klarar omställningen till distansutbildning, baserat på en enkel enkätundersökning. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Hm!

 

Skolverket har hämtat in information från ett hundratal skolchefer och rektorer med hjälp av en enkät. Från stora friskolekoncerner till olika huvudmän för gymnasier, i allt från små landsortskommuner till stora städer runt om i Sverige. Allt för att försöka skapa en bild av läget just nu. Nulägesbilden är inte alls heltäckande och svarar inte på hur det ser ut i alla landets skolor, men svaren ger en bild av läget. Skolverket tycker sig se i sin uppföljning att distansundervisningen på många håll fungerar mycket bra vilket vittnar om lärarnas kompetens och ansvarstagande, säger Peter Fredriksson.

De flesta skolor bedömer att verksamheten under omständigheterna trots allt håller en tämligen hög kvalitet och många skolchefer är väldigt nöjda med hur personalen har tagit sig an uppgiften. Engagemanget och samarbetsviljan för elevernas bästa är stort, menar man.

Det finns samtidigt en rad orosmoment ute i skolorna som visar på en rad bekymmer.

Trots att den digitala tekniken öppnat upp för större flexibilitet för utbildning i tid och rum, har istället det klassrumsbundna arbetet ökat. Flera som besvarat enkäten anser att kvaliteten kan bli lidande om verksamheten inte kan återgå till det vanliga inom ganska kort tid.

Det digitala behöver bytas ut mot traditionell klassrumsundervisning för att man ska kunna garantera att gymnasisterna lär sig. En annan oro rör nyanlända elever och vissa mer sårbara elevgrupper, och hur deras behov ska kunna tillgodoses i rådande situation med distansundervisning. Hur man ska kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångseleverna är ytterligare ett stort bekymmer som delas av många skolchefer och rektorer.

Sammanfattningsvis: Coronapandemin utmanar nu hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet.

Kommentera

Många sitter just nu hemma och studerar på distans, efter regeringens beslut om att gymnasier, komvux och folkhögskolor med flera ska övergå till distansutbildning. Många undrar hur det ska gå egentligen? Sitta hemma och studera?

Studerande kan lära sig i stort sett vad som helst, när som helst och hur som helst, det vill säga om de studerande ser behovet av att lära sig detta, förstås. Ser de inte behovet av det som ska läras in, har vi ett stort problem. Tyvärr är mycket av skolans innehåll av sådan karaktär, som de studerande ungdomarna inte ser behov av.

Barn och unga lär sig annars lättare och enklare än äldre. Det har med barnens kopplingar mellan hjärnceller att göra.  Barn och unga vet inte riktigt vad de kommer att behöva kunna i livet. De är därför mera öppna för ett innehåll. Vuxna kan och vet vad de behöver kunna i livet och de är därför mera sparsmakade. 

Vad studerande ska lära sig är bestämt i läroplaner med kursplaner och även om studerande inte ser behovet av innehållet, så kan de ändå bestämma sig för att lära sig detta. Det finns ju prov som styr, både nationella och andra prov. Hur ska det då fungera nu när de ska sitta hemma och studera utan omedelbart lärarstöd? Hur ska studerande lägga upp sina studier? Hur länge ska de studera? När ska de ha raster och hur länge ska de arbeta? Ska de arbeta i 40-minuters-moduler?

Vem har hittat på att man lär sig bäst i 40-minuters-moduler?

Så är det nog inte. Skolans struktur är inte planerad utifrån lärande-forskning. Man kan se på riktigt små barn som vill lära sig något viktigt. De kan hålla på hur länge som helst! De tar oftast inga raster heller. Nu är det fritt fram att studera hur man vill.

Om lärandet är lustfyllt och meningsfullt så fungerar det förstås. Det ska vara roligt att lära sig nya saker, nytt innehåll och nya färdigheter. De studerande behöver få inspiration att göra studierna roliga.

Man kan exempelvis sitta vad man vill. Man behöver absolut inte sitta vid ett skrivbord, man kan sitta var som helst. Lärandet kan ske på andra platser. Jag sitter exempelvis aldrig själv vid skrivbord. Jag sitter i vardagsrummets soffa, ute på altanen, på ett café eller ute i naturen.

Studerande vet säkert också att man lär bäst tillsammans med andra i sociala och meningsfulla sammanhang. De kan i alla fall bilda virtuella studiegrupper. De fysiska studiegrupperna är olämpliga på grund av smittorisken. De studiekamrater som kan och vet förklarar för och hjälper dem som inte vet och kan. De lär av varandra.

Studietekniken som man lärt sig ska man tillämpa. Skriva för att lära är viktigt att tänka på. Att läsa noga och aktivt är viktigt. Man kan till och med behöva läsa högt. Utveckla egna tekniker för att memorera.

Studerande som nu sitter hemma och studerar på distans ska se det här läget som en viktig möjlighet att ta ett eget ansvar för sina studier.  Ha roligt när ni studerar och belöna er själva med att göra roliga saker. Våra studerande växer så det knakar när coronaviruset hindrar fysisk närvaro i skolan.

Ha roligt när ni pluggar. Belöna er själva med roliga saker. Självständigt ansvar är utvecklande. Visa nu att ni kan själva! 

Jag har flera trådar också men du har väl inte så mycket tid!

Kommentera

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Kommentera

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm