Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan ”starkare” och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Kommentera

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de ”viktigaste” böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm