I den här bloggen gratulerar jag vitala 40-åringar, det vill säga de regionala högskolor som bildades 1977. De tolv nya högskolorna var Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund som bildades genom högskolereformen 1977. Lärarhögskolor och förskoleseminarierna bildade basen i de nya högskolorna. All eftergymnasial utbildning skulle bedrivas inom ramen för högskolan. Högskolereformen berörde enbart grundutbildningen. 

En ny tillsyningsmyndighet utvecklades som benämndes Universitets- och högskoleämbetet. De regionala högskolorna bildades med lärarhögskolor och förskoleseminarier som bas. Basanslagen för dessa utbildningar skulle bära uppbyggnaden av andra utbildningar. Regeringen delade också in Sverige i sex högskoleregioner. 1977 års högskolereforms huvuduppgift var att öka tillgängligheten, särskilt för studieovana studentgrupper, och främja den sociala snedrekryteringen. Ett antagningssystem infördes med olika kvotgrupper. De som fyllt 25 år och arbetat minst fyra år fick så kallad allmän behörighet (25:4 regeln) och detta betydde mycket för rekryteringen från studieovana grupper.

Livslångt lärande var också ett av de viktiga ledorden i reformen. Det skulle alltid gå att återkomma till högre utbildning. Utbildningsutbudet skulle breddas och differentieras, särskilt med hänsyn till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet. Fristående kurser utvecklades. Utbildningens organisation skulle demokratiseras och verksamhetsformerna anpassas till breddad rekrytering. Högskolestyrelsen skulle exempelvis bestå dels av yrkesverksamma inom högskolan, dels av företrädare för allmänna intressen.

Utbildningen i högskolan skulle bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ge studenterna kritisk skolning. Det var revolutionerande för blivande lärare. Kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare. Samhällets och arbetslivets behov skulle få styra utvecklingen. Styrsystemet inom högskolan ändrades också. Detaljerade och omfattande styrdokument för lärarutbildningen ändrades till översiktliga och tunna utbildningsplaner. Grundutbildningen organiserades i linjer, det vill säga snitslade banor, och varje linje fick en linjenämnd där lärare, studenter och allmänföreträdare skulle delta i arbetet.

Lärarutbildningarna utgjorde den bas som många andra regionala högskolor, utvecklades med hjälp av. Lärarutbildningarna var en ekonomisk förutsättning för utvecklingen av en stark och differentierad högskola. Lärarutbildningarna betraktades ibland, felaktigt, som ett hinder för andra utbildningars tillväxt och ansågs vara säkra och stabila, men för många högskolor blev det skakigt, med såväl centrala hot om nedläggning, som nedläggningsbeslut. Åren fram till i dag har präglats av nationell osäkerhet i dimensioneringen av lärarutbildningarna. Orsakerna till nedläggningen av lärarutbildningen var svåra dimensioneringsproblem, alla försök till en rättvisande dimensionering under 40 år har misslyckats kapitalt. Tillgång och efterfrågan har inte vid något enda tillfälle varit i balans. Idag finns ett stort underskott av utbildade lärare.  

Som stora och svårkontrollerade tsunamis har reformerna rullat in med full kraft över lärarutbildningarna, för att så småningom fortsätta ut till skolorna. I stora drag kan reformerna 1977–2017 sammanfattas, enligt följande:

* 1977 blev Lärarhögskolorna och Förskoleseminarierna en del av universiteten/högskolorna. 

* 1988 startade en ny lärarutbildning baserad på utredningen LUT 74.

* År 2001 var det dags igen för en ny lärarutbildning.

* Tio år senare, 2011, startade återigen en ny lärarutbildning.

Varje reform sägs vara ny, men frågeställningarna som ligger till grund för reformerna är gamla och återkommer bara i nya tappningar. Vad handlade då reformerna om? Det har handlat om olika synsätt på hur man ska utbilda lärare. Det finns exempelvis olika uppfattningar om vad som ska vara gemensamt i lärarprofessionen. Det var i utredningen LUT 74 som enhetsläraren presenterades och konkretiserades. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighetsutveckling och vara mera stödjande och stimulerande än enbart kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och det generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade betonat. Det kallade regeringen nu för en ny och gemensam lärarprofession.  

Vid de regionala högskolorna har lågstadielärare, mellanstadielärare, fritidspedagoger och förskollärare utbildats före 1988. Från 1988 utbildades 1–7-lärare och 4–9-lärare, som förväntades förverkliga grundskolan ute på fältet. Från 2001 utbildades lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar. Ett par nygamla lärarkompetenser gjorde entré igen på klassrumsgolvet. Det var 2011 års grundlärare för F–6 och ämneslärare för 7–9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 kom nu åter tillbaka och den lanserades som en nyhet. 

1997 års Lärarutbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning startade först 2001. Då infördes en gemensam lärarexamen för lärare i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par andra lärargrupper behöll egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt, utan att följa fasta kombinationer av ämnen. Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade betänkandet med namnet ”En hållbar lärarutbildning” (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades i propositionen med den självsäkra titeln ”Bäst i klassen – en ny lärarutbildning”. Så mycket nytt var det egentligen inte. År 2011 antogs de första studenterna. Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan, grundlärarexamen för F–6 med inriktningarna F–3, 4–6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7–9 med fasta ämneskombinationer. Inriktningarna F–3 och 4–6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år.

Under tiden 1977–2017 har lärarutbildningsreformerna avlöst varandra. I grunden handlar det om dimensionering av lärarutbildningen, men också om olikheter i uppfattning om hur lärare egentligen ska utbildas, det vill säga hur de ingående komponenterna i utbildningen (ämnesstudier, praktisk pedagogisk utbildning) egentligen ska blandas under den tillgängliga tiden.

Med de stora lärarunderskotten som finns idag är lärarutbildningen säkerligen tryggad vid högskolor och universitet för lång tid framåt.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm