Annons

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta "extra skickliga" lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.  

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat. 

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor. 

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Reagera på inlägget:

Därför är jag besviken på Skolverkets lägesbedömning

Idag släpptes Skolverkets lägesbedömning 2020. När jag läser den slås jag egentligen av två saker. Det ena är att den hade kunnat skrivas betydligt kortare om den hade befriats från alla fromma förhoppningar, från de nästan rituella snällheterna och uppmaningarna och från de myndighetsinterna säkerhetshängslen (-ängslen?) man sätter på sig i sin kommunikation.

Här är kortversionen:

”Det är ganska bra. Pandemin var inte bra men skolan klarade det bra. Nu måste alla göra lite bättre, fast det är mest några som ska göra det och lärarbristen ska hanteras genom att alla gör det bättre att bli lärare. Den statliga styrningen är för detaljerad men bör flytta närmare huvudmännen och det finns segregation och det är inte bra”.

Att antalet förväntade examinerade högstadielärare förväntas bli en tredjedel av behovet fram till 2033 swishar till exempel förbi i en tabell. Jag har svårt att tro att det finns något annat land i Europa som skulle hantera sin lärarförsörjning så. Att friskolor har betydligt lägre andel behöriga lärare nämns inte (av politiska skäl?).

Man tar lite försiktig ställning för att några av de förslag som förts fram av statliga utredningar, som till exempel ett nationellt kvalitetsuppföljningssystem för skolan (något som förvånar människor storligen utomlands att vi inte har) och en regional statlig myndighetsnärvaro.

Det är svårt att förstå riktigt vad regeringen ska göra med en sådan här rapport. En nationell skolmyndighet måste kunna redovisa mer siffror och mindre allmänt tyckande/snällheter om ansvarstagande på olika nivåer, fromma förhoppningar och plattityder. Det regeringen, och samhället behöver är nog tydlighet.

Det enda ställe där det egentligen bränner till är i den avslutande delen om segregation där man mer tydligt redovisar statistik och tar ställning. Men ändå har man nästan ingen åsikt. Man hänvisar till huvudmännen som säger att de faktiskt inte har några verktyg att göra något åt det.

Och man uppehåller man sig på en helt nationell nivå vilket inte sällan maskerar det som pågår i majoriteten av våra medelstora kommuner, vilket jag och German Bender visade i vår rapport ”Ett söndrat land”.

Ja, ni märker att jag är besviken. Ett exempel på hur man skriver:

”…en förutsättning för en likvärdig skola och undervisning av god kvalitet är att alla barn och elever möter kompetenta och behöriga lärare och förskollärare. Att väl fungerande styrning och ledarskap är avgörande för att lärare och förskollärare ska kunna få förutsättningar att bedriva en undervisning med hög kvalitet, liksom för att säkerställa att alla skolor är bra skolor. Detta är sant, inte bara i tider av kris.”

Ja, visst är det så – men Skolverket, det där vet nog regeringen redan. Det man vill veta är vad man kan göra för att det ska bli så på riktigt och överallt. En myndighet måste våga säga vad den tycker ska göras. Det är ju ändå inte de som bestämmer.

Nu skriver de så här när de ska summera sina ”samlade förslag”:

Om styrning och ledarskap:

  • ”Regeringen bör samla skolans aktörer kring tydliga och uppföljningsbara målsättningar för hur skolan ska utvecklas framåt.
  • Regeringen bör skapa förutsättningar för ökad statlig närvaro och ökat statligt ansvarstagande på regional nivå.
  • Huvudmän, skolchefer och rektorer måste säkerställa att utbildningen styrs utifrån en tydlig roll- och ansvarsfördelning samt att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete med grund i forskning och beprövad erfarenhet.”

Om lärarförsörjning:

  • ”Regeringen bör säkerställa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen, huvudmän och rektorer behöver verka för långsiktiga och goda förutsättningar för kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande.
  • Huvudmän och rektorer måste ta ett större ansvar för att utveckla organisation och arbetssätt för att möta bristen på behöriga lärare samt för att lärare ges bättre förutsättningar att planera, genomföra och följa upp undervisningen.”

Om Skolsegregation:

  • ”Regeringen bör vidta fortsatta åtgärder för att motverka skolsegregationen.
  • Huvudmän och rektorer måste fördela resurser och i högre utsträckning vidta kompensatoriska åtgärder utifrån elevgruppers, förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.
  • Staten, huvudmän och rektorer bör rikta insatser mot det som leder till förändring och förbättringar i klassrummet.”

”Bör säkerställa” för att ”säkra”, ”bör vidta fortsatta” för att ”motverka”…? Jag föreslår att Skolverket nästa gång tar bladet från munnen och jag erbjuder här en mer koncentrerad och uppfordrande version av Skolverkets lista. Det är ju ändå regeringen man pratar med. De tål väl att man är rak? Så här skulle jag vilja att Skolverket skrev om samma saker:

Om styrning och ledarskap:

  • Regeringen bör fastställa tydliga mål för hur skolan ska utvecklas.
  • Regeringen bör öka den statlig närvaron på regional nivå.
  • Regeringen bör avkräva att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete på alla skolor.

Om lärarförsörjning:

  • Regeringen bör säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen bör säkra kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande för alla rektorer och lärare.
  • Regeringen bör ge lärare bättre förutsättningar att undervisa.

Om Skolsegregation:

  • Regeringen bör reglera skolvalen.
  • Regeringen bör säkerställa att resurser och åtgärder tilldelas kompensatoriskt till alla skolor utifrån förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.

Hur detta ska gå till är sedan regeringens huvudvärk (i den marknadiserade, decentraliserad och sönderlobbade politiska verklighet vi lever i).

Reagera på inlägget:

Hamid Zafar, skolbibliotek och privatskolor

Debaclet med Hamid Zafar har berört mig djupt. Jag har aldrig träffat honom men jag har tyckt det varit så bra med hans röst, med hans framgång givet hans bakgrund och så visar det sig att han som utbildad religionslärare och rektor har skrivit saker i sociala medier som helt enkelt inte är acceptabelt. Jag känner stor sorg. Förutom det som har hänt behöver redas ut bör detta leda till en diskussion om vi verkligen kan ha det så här i samhället. 

Ibland när man bygger skolor idag undviker man att rita korridorer där ingen kan ha uppsyn. Genom synlighet minskar problem med mobbing och beteende och vuxenvärlden kan kliva in och skapa normer är tanken. Men vi tillåter ett samhälle och en mediestruktur som nu är fullständigt genomborrat av hemliga och dolda korridorer, inte bara någorlunda belysta utan också djupa källargångar där mörkmonster kryper omkring med sina hatiska budskap – och vi låter dem hållas.

Jag har under en längre tid nu inte varit särskilt aktiv på Twitter. Det beror på att jag tyckte att hela plattformen fungerade precis som dåliga skolgårdar där mobbarna och de snabba elakheterna hela tiden tilläts vinna. Det är en plattform som till exempel ger ”The mobster in chief” en direkt tillgång att ljuga för tiotals miljoner följare utan att någon faktakoll eller källkritik utförs. 

Vi tycker våra ungdomar ska lära sig källkritik. Men vi vuxna kanske borde börja med att röja upp i det medieträsk vi har skapat! 

Vi bör också kanske fråga oss vilka det är vi lyfter upp i offentlighetens ljus. Är det de vi verkligen vill premiera? Jag tänker på den intervju jag och Ingela Netz gjorde med Else-Marie Hasselqvist. Hon har inte fått erbjudande om att vara med i ”På spåret”, hon har istället hotats med åtgärder om hon inte håller budget. En budget hon spräckte för att visa på det ohållbara i systemet. Kan vi få se lite ljus på de hjältarna ute i systemet istället? 

En helt annan sak är att jag läste vad Gustav Fridolin säger om sin utredning om skolbibliotek och läromedel i Altinget. Han säger där att delen om läromedel är ett svårt uppdrag och att de diskuterar med utbildningsdepartementet om de kan få förlängd tid. Fridolin säger:

”Läromedel har inte alls samma förhistoria, utan tvärtom, det är väldigt underforskat i Sverige. Det var längesen en statlig utredning tog ett grepp kring det”. 

Han beskriver också den förskjutning av makt som skett från lärarna till upphandlingar på förvaltningsnivå och att vissa lärare inte ens får pengar till att köpa in läromedel och han säger 

”Staten har ett uppdrag att se till att förutsättningarna är de bästa. Då är läromedel en central fråga, men en som staten inte har ägnat sig till på många år”.

Tell me all about it. 

Jag skrev tillsammans med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi om den svenska läromedelsfientliga diskursen i en bok 2016. Det är alldeles självklart att regeringen ska ge dem 1. Mer tid, men framförallt 2. ge dem i uppdrag att utreda olikvärdigheten vad gäller läromedel och vad staten ska göra åt den. Vi pratar om lässatsningar men det finns ju en hel lärarkår som inget annat vill än sätta böcker i händerna på sina elever men som inte får beroende på kortsiktiga ekonomiska beslut i det decentraliserade skolsystemet.

Vilket för mig till mitt tredje ämne för den här bloggen: Inom kort är privata, ofta av internationella riskkapitalister ägda privatskolor, de dominerande i Stockholm. Då har vi nått en nivå där ett systemskifte skett som tidigare bara skett i Chile (och med förfärande konsekvenser). Det allmänna offentliga skolsystemet har då övergått i riskkapitalisters ägo för att bedrivas i vinstintresse. Stockholm skolor styrs då av från internationella börshandlares kontor.

Det är dags att vakna och det är dags att omedelbart införa ett etableringsstopp för aktiebolagsdrivna skolor i Sverige tills vi har utrett konsekvenserna av ett sådant systemskifte.

Reagera på inlägget:

”Särskilt beakta” – en lagstiftning som inte fungerar

Redan förra året skrev jag en text om bestämmelsen om att lärare särskilt ska beakta resultaten på de nationella proven när de sätter betyg. Jag beskrev i den texten varför jag tyckte försöket att stävja betygsinflation och främja likvärdig betygsättning var lamt.

Min upplevelse i praktiken var att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” var för allmänt formulerad och att värdeorden i kunskapskraven fortfarande förblindar och fördummar. Trenden är fortfarande att betygen blir allt högre för varje år oavsett vad eleverna kan. Den trenden är helt enkelt numera inbyggd i vårt skolsystems DNA.

Förra året frågade jag också Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen fungerat? Skolverket svarade då:

Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Jag antar att myndigheten inte riktigt ville ta ställning i frågan då utan sköt analysansvaret till huvudmännen.

I Betygsutredningen som publicerades i augusti detta år finns dock ett stycke som beskriver vilka effekter lagstiftningen om att särskilt beakta provresultatet vid betygsättningen haft. Betygsutredningen refererar till ett PM av Skolverket som har titeln ”Att särskilt beakta nationella prov – Statistiska analyser av relationer mellan betyg och provbetyg i årskurs 9" (Diarienummer: 2018:01481).

Detta PM har aldrig publicerats av Skolverket men innehåller många intressanta infallsvinklar och slutsatser som förtjänar att komma fram i ljuset. Det verifierar nämligen min och många andra lärares upplevelser från lärarvardagen.

Den kanske viktigaste men inte så förvånande slutsatsen är att lagstiftningen om att ”särskilt beakta resultaten på nationella proven vid betygsättning” inte har haft någon som helst effekt, åtminstone inte på betygsättningen. Lärarna har alltså inte ändrat sitt beteende vid betygsättning alls trots ändrad lagstiftning.

Lagstiftningen infördes alltså som ett försök att stävja betygsinflationen och för att främja likvärdigheten men har som väntat inte alls räckt till eller ens bidragit till ett uns ökad likvärdighet. Vi verksamma lärare kunde talat om allt detta tidigare men nu har det alltså också verifierats genom statistiska undersökningar.

I PM:et står att läsa att ett av de mest centrala måtten Skolverket använder för att bedöma hur likvärdigt eller olikvärdigt betygen sätts är spridningen i skolors nettoavvikelse mellan betyg och provbetyg. Men man finner ingen trend över tid och inte heller syns någon mer likartad mellan skolor efter att lagstiftningen ”särskilt beakta” infördes.

Sambandet mellan slutbetyg och provbetyg på individnivå har också undersökts genom att analysera andelen elever som fått samma betyg som provbetyget. Man tänker sig att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” borde öka andelen elever med samma provbetyg och betyg om man i analysen tar hänsyn till provens skiftande svårighetsgrad från år till år. I PM:et beskrivs att de tittar på den bivariata korrelationen mellan provbetyg och slutbetyg för detta ändamål vilket är ett mått som är oberoende av provets svårighetsgrad. Det visar sig att korrelationen på individnivå varken verkar förändras över tid eller förändras när lagstiftningen om särskilt beakta infördes.

Slutligen undersöktes sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå. Ur likvärdighetssynpunkt menar Skolverket att det är det önskvärt om sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå, det vill säga korrelationen mellan skolornas genomsnittliga provbetyg och genomsnittliga slutbetyg, är hög. Inte heller här verkar lagstiftningen ”särskilt beakta” spela någon roll.

De slutsatser som dras i slutet av detta PM är att det i statistiken inte finns några tecken på att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” haft några effekter alls på lärares betygsättning, vare sig när det gäller betygsättningen mellan skolor eller på individnivå. Bestämmelsen om att ”särskilt beakta” de nationella proven betraktas inte ha lett till en mer likvärdig betygssättning i årskurs 9.

Men det kunde vi lärare ha berättat redan innan bestämmelsen infördes i lagstiftningen.

Reagera på inlägget:

Vi behöver en analys av vad som händer med Pisa-testerna

Relaterat

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor