Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Kommentera

Man skulle kunna tro att landets alla gymnasieskolor är väldigt väl förberedda nu att flytta undervisningen från lektionssalarna till internet. Men så är det inte. Coronapandemin utmanar hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet, trots att skolans reformer duggat tätt över tid.

Det har trots allt hunnit gå mer än 30 år sedan de första mejlen skickades. Digitala redskap har hunnit bli lika självklara för gymnasisterna som tv, radio och mobil som Facetime, Facebook, Instagram, Twitter och Google. Tyvärr har lärare och gymnasieskolans ledningar inte alls följt utvecklingen i samma takt.

Under 2000-talet har digitala klassrum etablerats vid alla gymnasieskolor. Användning har dock varit högst frivillig. Medan enskilda entreprenörer helt integrerat den digitala tekniken i sina undervisningsformer, visar Corona-krisen att förvånansvärt många stannat kvar vid färgpennor mot den vita tavlan. 1900-talets overheadbilder har möjligen bytts mot ett powerpointprogram.

När föreläsningar ska finnas tillgängliga på nätet och en del av kommunikationen med fördel kunnat ske digitalt, har det klassiska motståndet mot förändringar istället fått växa. Lärare är kanske rädda att ersättas av maskiner. Skolornas centrala ledning vänder bort blicken i stället för att betona forskning och utveckling.

Från en dag till en annan har gymnasieskolor och Komvux tvingats ställa om till digital distansundervisning.  Det enda som krävs för gymnasisterna egentligen är en dator med internetuppkoppling, viss studieteknik och lite självdisciplin.

 

Att utveckla distansutbildningsmodeller och distansmetodik finns det ingen tid för. Här handlar det nu om att försöka ”bygga båten under resans gång”.

 

Skolverkets nulägesanalys finns att läsa på Skolverkets hemsida (2020-04-17) och den är mycket intressant och stärker min kritiska uppfattning. På hemsidan konstateras att många skolor klarar omställningen till distansutbildning, baserat på en enkel enkätundersökning. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Hm!

 

Skolverket har hämtat in information från ett hundratal skolchefer och rektorer med hjälp av en enkät. Från stora friskolekoncerner till olika huvudmän för gymnasier, i allt från små landsortskommuner till stora städer runt om i Sverige. Allt för att försöka skapa en bild av läget just nu. Nulägesbilden är inte alls heltäckande och svarar inte på hur det ser ut i alla landets skolor, men svaren ger en bild av läget. Skolverket tycker sig se i sin uppföljning att distansundervisningen på många håll fungerar mycket bra vilket vittnar om lärarnas kompetens och ansvarstagande, säger Peter Fredriksson.

De flesta skolor bedömer att verksamheten under omständigheterna trots allt håller en tämligen hög kvalitet och många skolchefer är väldigt nöjda med hur personalen har tagit sig an uppgiften. Engagemanget och samarbetsviljan för elevernas bästa är stort, menar man.

Det finns samtidigt en rad orosmoment ute i skolorna som visar på en rad bekymmer.

Trots att den digitala tekniken öppnat upp för större flexibilitet för utbildning i tid och rum, har istället det klassrumsbundna arbetet ökat. Flera som besvarat enkäten anser att kvaliteten kan bli lidande om verksamheten inte kan återgå till det vanliga inom ganska kort tid.

Det digitala behöver bytas ut mot traditionell klassrumsundervisning för att man ska kunna garantera att gymnasisterna lär sig. En annan oro rör nyanlända elever och vissa mer sårbara elevgrupper, och hur deras behov ska kunna tillgodoses i rådande situation med distansundervisning. Hur man ska kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångseleverna är ytterligare ett stort bekymmer som delas av många skolchefer och rektorer.

Sammanfattningsvis: Coronapandemin utmanar nu hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet.

Kommentera

Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att regeringen vill införa mobilförbud i skolan. Motivet är en nationell plan för studiero och trygghet i skolan som ska tas fram. Då införs också ett mobilförbud i samma paket. Ny lagstiftning kunna gälla från 1 januari 2021, säger man på Utbildningsdepartementet och hänvisar till januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.

För nära nog ett år sedan skrev jag en blogg då Frankrike införde förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Då vädrade våra politiker morgonluft och undrade om man inte borde förbjuda även här i Sverige?

Jag hävdar att det inte är rikspolitikers ansvar, men nu återkommer mobilförbudet.

En liten tillbakablick: I televisionens barndom valde vissa skolor att gömma undan tv-apparaterna i skåp och garderober bakom lås och bom. Detta kan vi skratta gott åt idag. Jag drar en parallell med mobiltelefonerna. Om femtio år kommer vi på samma sätt att skratta gott åt ett äldre mobilförbud.

Mobilförbud ska alltså införas i klassrum, men rektor och lärare ska ges rätt att bestämma om mobiler ”kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Det är inte klart om det gäller både grund- och gymnasieskola. Skolverket kommenterar inte hur ett mobilförbud kan utformas eftersom det är regeringen som behöver redogöra för hur de tänker sig att reglerna för ett mobilförbud i skolan, innan Skolverket tar till orda.

Redan idag har skolorenligt skollagen, rätt att ta hand om mobiltelefoner om de stör ordningen. Våra politiker går nu åter igen in och styr i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärares arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar.

I vårt styrsystem ska politiker sätta mål, ge de professionella lärarna ramar och övriga förutsättningar att nå uppsatta mål. Politiker ska absolut inte detaljstyra skolan och samtidigt hävda att de ska lita på de professionella och försöka att öka lärarnas status. Berövar man de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår omedelbart osäkerheter, oklarheter och resultatet blir en ren deprofessionalisering för lärarkåren.

Skolans uppgift är förstås att disciplinera. Vi går givetvis i skolan för att lära, men vi går också dit för att bli sociala samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera o.s.v. är problematisk.

Den skoldebatt som förs på riksnivå utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i idag och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Björklund förordade katederundervisning. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte.

Mobilen är ett fantastiskt arbetsredskap, men den kan också vara ett väldigt störande inslag, om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Mobilen är ett bra och användbart verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och elevers lärande.

Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska också kunna använda egen utrustning om de vill det. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet.

Är det då riktigt klokt av regeringen att hetsa upp sig och förbjuda mobiler? Nej, detta är ett olycksfall i arbetet, vill jag påstå.

Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella i skolan och inte av klåfingriga rikspolitiker.

Kommentera

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm