Först något om legitimationsreformen: Den 1 juli 2015 skulle alla examinerade lärare i Sverige ha haft lärarlegitimation, för att kunna fullgöra sitt yrke till alla delar, men många huvudmän har idag inte ens hälften av sina lärare legitimerade. Lärarlegitimationsreformen kräver att alla lärare skall ha lärarlegitimation, för att få en tillsvidareanställning, få undervisa och sätta betyg. Lärarna måste då vara behöriga i sina undervisningsämnen.

Kraven för att bli legitimerad lärare: För att få lärarlegitimation krävs att läraren har lärarexamen.  Tidigare skulle man ha fullgjort introduktionsåret och ”betygssatts” av rektor/förskolechef, men reformen modifierades, tack och lov, får man säga. Det finns lärare som inte har någon lärarexamen. Då gäller ett annat regelsystem. Det är lång tjänstgöring. Har man undervisat länge, kan man ändå få sin lärarlegitimation men handläggningstiderna kan vara ända upp till 1,5 år. Förödande för den enskilde läraren och för verksamheten i skolan.

Hela grundtanken med reformen är, trots allt, att öka kvaliteten i skolan och höja statusen i läraryrket. Om reformen inte fungerar som det är tänkt är det naturligtvis väldigt problematiskt.

Vilka problem blev det med införandet av legitimationen: Har då alla lärare fått sin legitimation i tid? Nej, det är långa köer och det borde man från regeringen kunnat förutse. Planeringen och genomförandet av legitimationsreformen har varit och är under all kritik. Den kunde ha införts på ett helt annat sätt, exempelvis kunde legitimationen ha införts successivt, med början för nyexaminerade och låtit resterande lärarkår vänta.  Det här trista läget gör att flera röster höjts för att avskaffa ”legitimationseländet”.  Det är fullt förståeligt, även om det vore ytterst olyckligt.

Vad vill jag då säga egentligen: Min blogg syftar till att applådera ett vällovligt och pragmatiskt förhållningssätt hos huvudmännens chefer i en näst intill omöjlig situation och dessutom kritisera införandeplaneringen av reformen.  Jag vill också säga: Heder åt alla chefer som tänker själva och agerar självständigt för elevernas bästa. Hur kunde man tro att det ens var möjligt att man skulle byta ut icke legitimerade lärare och få legitimerade, kan man undra? Vilken kunskap fanns om situationen i Sverige? Andelen obehöriga lärare är stor i hela landet. Procentsatsen obehöriga varierar från ett län till ett annat.  Om man försöker att uppskatta hur många som är obehöriga på riksplan så sägs att var fjärde lärare idag är obehörig. Det finns dock olika procenttal i omlopp.

Pragmatiskt förhållningssätt hos chefer: Om man väljer att säga upp en lärare utan legitimation, är sannolikheten inte så stor att man kan anställa en legitimerad lärare. Det logiska blir då att rektorer och förskolechefer inte säger upp icke legitimerade lärare. De behåller dem ändå och då blir det problem med betygssättningen om en icke legitimerad lärare undervisar. Lärare som saknar legitimation får inte sätta betyg och då får andra legitimerade lärare betygssätta elever som de inte undervisat. I praktiken kan det betyda att lärare tvingas betygssätta i ämnen som de inte alls är behöriga i.

Om det inte finns någon lärare inom huvudmannens skola/förskola som uppfyller kraven på legitimation och ämnesbehörighet, eller om det finns något annat vägande särskilt skäl med hänsyn till eleverna, får en annan lärare undervisa i ett ämne under högst ett år i taget.  Vilken ryckighet medverkar inte detta till. En sådan lärare ska vara lämplig att undervisa i ämnet och ha en utbildning som i så stor utsträckning som möjligt motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. Om den undervisande läraren har legitimation får han eller hon sätta betyg självständig, även om behörighet att undervisa i ämnet saknas.

Sammanfattningsvis:

Många lärare hann inte få sin lärarlegitimation före den 1 juli 2015 och många huvudmän menar att lärare ändå kan fortsätta sin anställning, trots att man inte har fått sin legitimation. Det är kanske att betrakta som civil olydnad, men säkerligen bra för elever och för verksamheten.  Det värsta som kan hända är att man får en anmälan på sig. Inte så farligt, för då får man veta vad som egentligen gäller. Heder åt pragmatiska chefer.

Kommentera

Skolans uppdrag att arbeta med estetik, kultur och skapande handlar både om att se till att alla elever får kännedom om samhällets kulturutbud och om att använda estetiska uttryckssätt. Ett skapande arbetssätt förstärker dessutom elevernas lärande. Satsningen på en skapande skola handlar om att kulturella och konstnärliga uttryck långsiktigt integreras i grundskolan, med utgångspunkt i skolans uppdrag, enligt gällande läroplan. Bildämnet ses som ett viktigt verktyg i lärprocessen i en skapande skola.

Detta inlägg handlar om att skapande ämnen (bild, musik, drama) borde ha en självskriven, framträdande och tydlig roll i lärarutbildningen. Lärarkompetensen måste med nödvändighet innehålla de skapande, de kulturella samt de konstnärliga ämnena. Jag är kritisk till den dåliga kopplingen mellan skolans uppdrag, lärarnas grundutbildning och den professionella yrkeskompetensen

Bildämnet idag är viktigt för vi omges hela tiden och överallt av alla möjliga slags bilder. Det skapas bilder omkring oss, det berättas med bilder, vi får värja oss från bilder, vi får själva använda bilder och skapa egna bilder. Kort sagt, vi lever i ett bildsamhälle och då måste skolan också hänga med. I vårt moderna samhälle så handlar det mycket om att binda ihop det estetiska med det tekniska och det praktiska. Det finns exempelvis inte en mobiltelefon utan att estetik och teknik kopplas ihop.

Snart är det dags för elever i svenska skolor att få höstterminens betyg och för första gången är det nu många elever som inte får sitt betyg i bild satt av den lärare man haft under terminen. Nästan hälften av landets alla bildlärare saknar den legitimation som numera krävs för att sätta betyg. Och det här skapar osäkerhet för eleverna. Hur kunde det bli så här då? Vad är egentligen orsakerna?

Många högskolor erbjuder inte alls de estetiska ämnen som exempelvis bild på lärarprogrammet. De har inte kompetens för bildämnet. Lärarutbildningarna måste dimensioneras utifrån behovet i skolan – idag är det väldigt få blivande lärare som väljer estetisk fördjupning trots stort behov av bildlärare i skolan. Det finns inte utbildning i bildämnet på alla lärosäten med lärarutbildning i Sverige. Det finns lärosäten som utbildar lärare idag som är helt renons på estetiska perspektiv. Idag kan man exempelvis inte läsa bild på lärarutbildningarna i Borås och Halmstad.  Högskolan i Jönköping, Högskolan i Trollhättan, Universiteten i Karlstad och i Linköping erbjuder bara en bildkurs till studenterna i höst.

På sikt kommer den här situationen att utarma bildämnet. Om man jämför lärarutbildningarna med satsningarna på tekniska utbildningarna så kan man konstatera att modern teknik exempelvis mobiltelefoni inte fungerar utan ett estetiskt tänkande. Lärosätena erbjuder naturligtvis sina utbildningar utifrån vad de har egen kompetens för och egen examensrätt för och där det eventuellt finns ett intresse för de estetiska ämnena finns exempelvis bildämnet.

Det finns en försvinnande liten koppling till hur det faktiskt ser ut på arbetsmarknaden idag. Det är en väldigt allvarlig utveckling. Den viktigaste faktorn som får konsekvenser är om en annan lärare sätter betyg, för det skapar osäkerhet. Det är viktigt för elever att veta vem som sätter betyg och hur det går till när betygen sätts.

Nästan hälften av alla bildlärare i svenska skolor har inte lärarlegitimation och därför har regeringen nu förlängt lärarlyftet som ger en möjlighet att komplettera sin utbildning samtidigt som man arbetar fram till 2018. Det är en bra början, men det behövs en översyn omgående av lärarutbildningen med avseende på de estetiska ämnena.

Kommentera

Den rådande och kraftigt accelererande lärarbristen gör att 65+ plussare kan räkna med att uppvaktas av rektorer som inte har legitimerade lärare att tillgå. Detta besvärliga läge gör att det blir naturligt för seniora lärare att få erbjudande om att fortsätta sin yrkesverksamhet i skolan. Naturligtvis är det ingen hållbar långsiktig lösning på skolans rekryteringsproblem, men det är viktigt att friska och vitala seniorer som gör ett bra jobb i skolan kan få fortsätta och göra en viktig samhällsinsats. Den tes jag driver är att det borde var möjligt att arbeta högt upp i året, om man vill arbeta och arbetsgivare tycker att man gör ett bra arbete.

Jag är övertygad om att ett roligt och stimulerande arbete håller äldre personer friskare och mera vitala. Givetvis måste arbetsvillkoren ses över. Det måste vara möjligt att arbeta deltid och på i övrigt bra villkor. Delade tjänster, exempelvis. Flexibilitet behövs i anställningsvillkoren. Nu har inte skolan varit känd för någon större flexibilitet, men den kan naturligtvis bli. Men vi behöver också bli kvitt de fördomar som finns mot senior arbetskraft.

Det är exempelvis viktigt att det inte framställs som något slags tvång att ta in seniorer. Som DN skrev om lärarbristen” Skolan tvingas ta in pensionärer” på startsidan och sedan inne i artikeln ” Nu tvingas skolorna ta in pensionärer och obehöriga vikarier.” Så talar man om seniora lärare.  Detta uttalade är nedsättande mot seniora kolleger.

De flesta studier visar att sambandet mellan arbetsförmåga och ålder generellt sett inte är särskilt starkt. Det visar bland annat Pensionsåldersutredningens sammanställning av olika forskningsresultat. Däremot kan det vara stora skillnader mellan olika individer. Det gäller både äldre och yngre. Äldre har alltså inte med nödvändighet sämre arbetsförmåga. Åldern är inte heller avgörande för förmågan att lära sig något nytt. Det är personliga egenskaper som livskontroll, motivation och uppfinningsförmåga som är avgörande för förmågan att lära. Forskning pekar på att skillnaderna i inlärningsförmåga är större mellan individer, än mellan åldersgrupper. Lärande som handlar om minne och vissa minnesfunktioner försämras med åldern, andra funktioner är mer opåverkade.

Anställning av seniora kolleger ställer också båda lärarfacken sig bakom. De båda lärarfacken betonar också att seniora lärare nu har ett mycket bra förhandlingsläge. Förra året var hela 2.200 lärare i grundskolan äldre än 65 år eller 2,5 % av anställda. I gymnasieskolan är det 3,4 % som är äldre än 65 år (Skolverket).  Antalet seniora lärare kommer förmodligen att öka. Regeringen och allianspartierna ställer sig bakom detta också, inte minst för att skolan ska klara av att ta hand om alla nyanlända flyktingbarn. Internationellt, exempelvis i USA, är det en självklarhet att använda senior arbetskraft i hela skolväsendet och i högre utbildning.  Det gäller även i många andra länder. De seniora lärarna har kommit för att stanna i den svenska skolan.

Kommentera

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Kommentera

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm